Kategoriarkiv: Hökåsens servering

Hökåsen är ett villasamhälle ca 5 km nordost om Västerås. Då jag växte upp där på -70 – 80-talen var vi ca 4000 innevånare varav de flesta var barn och ungdomar. Många av dessa ungdomar träffades och umgicks på Hökåsens Servering som låg utmed Alvestavägen. Fiket finns inte längre men minnen därifrån finns i överflöd vilket märktes när min gamle vän Otto Jönsson drog igång en Facebookgrupp som samlat flera ungdomsgenerationer som delar glada minnen från fiket. Själv har jag grävt ganska djupt bland mina minnen och sammanställt dem i dessa små berättelser som alla bygger på faktiska händelser om än ibland lite tillspetsade.

Gänget kommer i klammeri med rättvisan


Vilken gång i ordningen de klev på lördagsbussen är av mindre betydelse, huvudsaken var att de kom med och därmed lade grunden för denna berättelse. Om inte hade kamraterna från Tillberga missat det glada gäng som punktligt klockan 17:27 klev på vid Folkets Hus. Det var inte ofta de träffades, vilket var lite märkligt eftersom det inte var särkilt långt emellan samhällena och det var trevliga grabbar som visste att ha skoj. Per, Mikael, Jan, Cliff, Eric, Per, Jan, Tony, Conny och Johan tyckte att Hökåsen hade flera fördelar gentemot Tillberga, det låg närmare stan och så fanns den glade busschauffören Bertil på Hökåsen. Han hade gjort det till en skön konst att släppa ombord ortens ungdomar utan att ta betalt. Den enklaste modellen var att helt enkelt simulera ett klipp på klippkortet med tången och den mer avancerade tekniken var att ge tillbaka samma belopp i växel som han tog emot plus ett kolapapper eller liknande, parat med en elegant svepande rörelse över biljettmaskinen, som fick symbolisera en biljett. Allt för att eventuella petimetrar inte skulle få något att oja sig över. Läs mer

Annele fattar eld

ninety-farting-cows-start-major-fire-and-suffer-burns1
På baksidan av huset på Movägen stod en rad björkar som min far en gång planterade. På den tiden gick man ut i skogen och grävde upp ett träd, en buske eller varför inte en snygg sten som man tog hem och planterade. Hur man gör idag vet jag inte men jag ser inga problem med att folk går ut och gräver upp några träd för att plantera om dem hemma på tomten. Träd gör ju mer nytta i folks trädgårdar, där man kan njuta av skuggan de ger, än att de för en anonym tillvaro i skogen. En av björkarna, den i mitten, skulle komma att spela en roll i denna historia. En väldigt liten roll, förvisso, men ganska betydande då den höll på orsaka en del trassel mellan mig och han som en gång planterade träden.

•••

Det här måste ha varit sommaren 1981. Morsan hade flyttat hemifrån, syrrorna hade flyttat hemifrån och farsan var på väg att flytta hemifrån. Han var på väg tillbaka till Norge där han sedermera gick bort efter tiotalet bra år som lärare i Kristiansand. Han trivdes aldrig riktigt i Sverige men som pånyttfödd norrman var han glad och jag fick en glad pappa sjuttio mil bort. Hursomhelst så var han i Norge och planerade sin framtid när följande utspelar sig och jag hade huset för mig själv. Själv och själv var ju inte riktigt sant eftersom vi sällan rörde oss ensamma på Hökåsen.

Just den här dagen förberedde vi oss för en av Calle Larssons upptåg – pyjamasparty på Folkets Hus. Calle var som bekant alltid pigg på att introducera nya trender på åsen och det här var en av dem. Senare skulle han komma att försöka sig på så kallad ”Barhoppning” men det gick inget vidare eftersom det krävdes ett minimum av två barer att hoppa emellan och på Hökåsen fanns vi denna tid, som bekant, noll barer att tillgå. Nej, skulle det hoppas mellan barer i vår ålder så var det till att åka in till stan och springa mellan Stopet och Bakfickan och sedan tillbaka till Stopet för att där vända om igen. Från den rundan kan jag berätta många spännande incidenter men det tänker jag inte göra nu. Istället kommer jag att fokusera på pyjamaspartyt som utvecklades, i vanlig ordning, till något spektakulärt.

Sällan nöjde vi oss med att göra saker på ett vanligt ordinärt sätt. Nej, vi skulle alltid göra saker med en ”twist”, gärna en ordentlig sådan som allt som oftast fick våra upptåg att gå överstyr. När vanligt folk cyklade direkt hem till sängen från krogen framåt småtimmarna så kunde vi stanna vid OBS!, hala och knycka konsumflaggorna som vi sedan bar som mantlar luftigt fläktande bakom oss på vår färd mot den uppåtgående solen i öster. De hade även en viss värmande funktion då vi tog rast på vår resa. Mårten blev för övrigt så förtjust i sin fana att han behöll den för att ha som överkast i sitt pojkrum. Och hade vi inga cyklar så ”hittade” vi cyklar. Det här med lånecyklar är ju inget nytt fenomen, om det var någon som trodde det. Det fanns ett lager cyklar utan ägare som flöt omkring i Västerås vid denna tid som man kunde ”låna” och som sedan ställdes i cykelstället vid Moells. OBS!Cykeln blev därmed återförd till det inofficiella lånesystemet klar att tillfredsställa nästa cyklist. Men det fanns undantag. En natt väcktes jag av att Mårten (ständigt denne Mårten) knackade på, han var mycket upphetsad efter att ha konfronterats med en enorm älg som förirrat sig på Kopparbergsvägen i höjd med kyrkogården. Som av en händelse hade han med sig en gammal cykel av märket Gösta Berling (eller var det en Hermes?) som han ville ha hjälp med att förvara. I och med detta togs cykeln ur systemet när han följande dag hämtade den och gjorde den till sin med hjälp av ett lås och en burk färg. Det höll ett tag men cykeln blev snart stulen igen.

Apropå försvunna cyklar så såg jag ett tv-program härförleden där en göteborgsbaserad förening letade lik i grusgropen (ja, gropen är känd från tv) och i vanlig ordning hittade de inga lik. Men de hittade cyklar. Jag blev lite full i skratt när jag tänkte tillbaka på allt märkligt som legat i den där pölen. Cyklar, en och annan bil och var det inte någon gynnare som körde ner en grävskopa så bara skopan syntes över vattenytan som vore det en badande giraff. Det gick ett rykte om vem som gjort det men det blev aldrig bekräftat och jag minns ändå inte vem det skulle ha varit.

Vi hade alltså samlats på Movägen för att planera vårt bidrag till kvällens begivenhet.
       Pyjamasparty, hur gör man en sådan tillställning minnesvärd? Nuförtiden kan man googla och få en massa bra tips, men de är mest för barnkalas och så kallade swingersträffar, så då som nu var fantasin den bästa hjälpen. Och fantasi hade vi. Vissa förslag kunde förkastas direkt på grund av avsaknad av helikopter eller brist på kontakter inom det militära men ju mer vi förkastade desto tydligare blev den inriktning vi skulle ta. Vi bildar ett band. I vardagsrummet på Movägen fanns en hel del musikinstrument. Förutom piano så fanns där mandolin, gitarr, fiol, blockflöjter och förmodligen även någon av syrrornas gamla klarinetter. Ok, och vad är då twisten i det här?

–Jag vet, sade någon, vi spelar instrument som vi inte kan spela och så repar vi in två låtar och så sjunger alla för full hals.

David Peel - NYT- 4-28-12Undrar om det inte var Bröl som kom på denna kongeniala idé. Repertoaren vi repade in var definitivt i hans smak då den bestod av två David Peel låtar: Mamma, where’s that fucking Santa Claus och I’m proud to be a New York City Hippie. Låtarna satt som en smäck redan efter ett par genomkörningar. Eftersom ingen kunde spela och melodin och texten kom från Martickis och Bröls minne hade vi inte så höga krav på det tekniska utan det handlade mer om att förmedla känslan i låtarna och jag tycker vi lyckades ganska bra med det.
       Men det räcker ju inte med musik. Då som nu handlar det lika mycket om image och show. Ibland kan jag komma på mig själv med att fundera över huruvida Rolling Stones eller AC/DC hade varit lika framgångsrika om de hetat ”Runes” och ”Ponnygänget”. Jag tror inte det. Namnet är viktigt ur två aspekter, nämligen identitet och marknadsföring. Så vi bestämde oss enhälligt för namnet Kossorna.

Låtarna på plats, namnet klart. Då återstår show, turnéfordon samt merchandise.
       Jag rotade fram tuschpennor, lakan, kartong och säkerhetsnålar som en arbetsgrupp snabbt förvandlade till fina scarves, buttons och en så kallad back drop. Kotte planerade för showen och stack i förväg för att rigga lite inomhusfyrverkerier som vi hade fått över från senaste konserten med Massa Watt. Skapliga don som blåste upp en eldkvast på dryga tre meter. Tillräckligt för att bränna lite grand men otillräckligt för att bränna ner hela huset, så var i alla fall tanken. Själv tog jag mig an logistiken.
       Nere i garaget stod farsans gammelford som hade samma färger som Pluttis Ford Falcon, som också var gammal, och för ett otränat öga kunde de förväxlas – och det var tur för mig. Trots avsaknad av körkort så hade jag kört bilen flera gånger tillsammans med min far på landsvägarna bortom Tillberga, mot Sevalla till, och trodde mig kunna hantera bilen på ett någorlunda trafiksäkert sätt. Det visade sig snart att det kunde jag inte alls. Jag fick igång bilen, slog upp garageportarna och började köra upp för den svängda smala uppfarten från garaget. För att göra en kort historia ännu kortare så lyckades jag kila fast bilen på diagonalen mellan stödmurarna samtidigt som grannen Rune Tillman kom ut. Han lutade sig mot staketet, stirrade mig stint i ögonen, skakade på huvudet och gick in till hustru Siri och drack sitt eftermiddagskaffe. Och där satt jag. Kom varken upp eller ned. Vad gör vi nu? Är turnén inställd eller finns alternativa transportmedel att tillgå?
       Självfallet fanns det det, och lika självfallet med en liten twist.

Min mor hade efter några år av tjat gett vika och köpt den där kanoten jag ville ha på villkor att jag skulle ta med henne ut på paddlingsturer. Hon var troligen förvissad om att motionen skulle göra henne gott och samtidigt återge kroppen lite av dess forna spänst, hon var ju trots allt fyrtio år fyllda. Jag tror det hände tre gånger varpå jag kom i puberteten och såg det som orimligt att begära att jag skulle paddla kanot med en gammal tant – mor eller inte, spelade ingen roll. Jag har en kompis vars son helt plötsligt vägrade åka skidlift med sin mamma med motiveringen ”du är ser så djävla dum ut när du kliver av”. Det verkar således vara en fas som vi gossar går igenom med våra mödrar. Jag har aldrig själv upplevt det med min dotter, inte heller med min son, så jag gissar att det beror på att vi fäder har en inbyggd coolhet som mödrar saknar vilket i sin tur förmodligen har att göra med kosten. Men vad vet jag – ”genetik är icke mitt gebit” som skalden kanske sa.
       Till kanoten fanns i alla fall en liten vagn som man kunde spänna fast för att obehindrat transportera kanoten på land, och den fick nu vår uppmärksamhet. Likaväl som den gick att spänna fast på kanoter så kunde den, med lite mankemang, spännas fast på en säng. Ett perfekt sätt att färdas till ett pyjamasparty, och bekvämt för den som låg nedbäddad var det också.

Hade då varit nu, vilket det i och för sig är eftersom du läser det som var då nu, hade vi sagt: bandet – check, repertoar – check, show – check och så vidare. Någon hade förmodligen även kläckt ur sig ett sådant där småsävligt ”bra dääär” men som tur var så var det lite mer raka rör på den tiden. Frånvaro av kritik var att se som beröm och fick du kritik så kunde det inte missuppfattas. (I vissa fall kunde det till och med kännas rent fysiskt. Som smärta.) Vi var klara för avfärd och vi visste att det här skulle bli bra. Allt vi gjorde blev väldigt bra, det hade med åldern att göra. Eller kanske inte allt, bara det vi valde att minnas.

•••

En gång hörde jag på tv att man inte får börja en berättelse med en beskrivning av vädret. Det var hon i programmet Babel, hon med håret, som sa det och eftersom hon verkar veta vad hon håller på med så har jag väntat tills nu för att beskriva vid tiden rådande väderlek.
       Som jag antytt tidigare så var det sommar och det hade hunnit bli kväll. Solen stod så där förväntansfullt lågt som en stor orange boll, full av förväntan inför det som skulle hända. Varför kunde jag inte begripa för vid det här laget hade ju solen gått ner varenda dag i ungefär fyra miljarder år, men för oss var det nytt. Vi var på väg till vårt första pyjamasparty. Kossorna skulle ha sin första spelning. Jönsson lågt tryggt nedbäddad tillsammans med instrumenten i turnéfordonet och vi andra lotsade ekipaget med stadiga händer iförda pyjamasar nedför Movägen, höger vid Larslundsvägen och så vänster upp på Badelundavägen. En av oss var naken, han insisterade på att det var hans pyjamas. Han hade en böld på höger skinka som såg ut att vara infekterad och i behov av behandling. Han fick inte följa med på pyjamasparty. Ingen visste vem han var.

Nåväl. Scenen fixad, ett perfekt ostämt piano i disharmoni med övriga instrument. Pyrotekniken riggad via en detonator som jag hade byggt på Industriskolan. Den hade en transformator som levererade tolv volt till tre par gamla teburkar av fabrikat Twinings som fungerade som avfyningsramper. Detonatorn hade vidare tre stora röda knappar av nödstoppstyp vilket möjliggjorde tre separata explosioner om två. Normalt opererades de med fötterna av Sudda under pågående konsert och var en rätt häftig effektbox (mycket häftigare än Cliffens fuzzboxar och flangers). Vi nöjde oss med en bomb för den här konserten, centralt placerad längst fram vid scenkanten, opererad av Kotte i kulissen. …Eller stod han och dansade med detonatorn i famnen? Jag minns inte riktigt men det skulle inte förvåna mig eftersom han var en mycket rytmisk grabb. Man kan säga att han hade rytmen i blodet, lite likt Quinnor som åker på esoterisk trumkurs i Gambia. (Jodu, den gick vi på – trumkurs…)

I’m proud to be a New York City Hippie
I’m proud with dirty feet and dirty hair
I’m proud of living with the cockeroaches
I’m proud of living in a garbage can

Entusiasmen visste inga gränser. Less is more. Vi körde unplugged, förmodligen var vi först. Tio år senare skulle alla lira unplugged men få visste att det var i Hökåsens Folkets Hus 1981 som unplugged-showen fick sin moderna form och sitt karaktäristiska uttryck. Många år senare hörde jag att Ace of Base hade synts smygande i buskarna ivrigt spionerande. Uppgifterna är obekräftade men det är inte otroligt, Ace of Base lät ungefär som vi.

Mamma, where’s the fucking Santa Clause
Oh, where’s the Santa Clause
It’s Christmas eve
Mamma, where’s the fucking Santa Clause
Oh, where’s the Santa Clause
He’s shooting speed

Vi var i himmelriket. Lokalen kokade och bilden framför scenen kan endast beskrivas som euforisk. Ett dansande hav av pyjamasar med inslag av avancerad head banging med svepande frisyrer över scenkanten.
       Men aj så illa det gick. När konserten nådde klimax och Kotten skulle kröna konserten med en himmelsk detonation ville det sig inte bättre än att Annele Spjuth kom i kläm. Annele heter Annelie men stavar sitt namn Annele. Jag tror det hade att göra med en dyslektisk doppräst som helt enkelt stavade fel i kyrkboken. Så vill jag minnas att Annele en gång förklarade stavningen av sitt namn. Men det kan kvitta för hon kallades förmodligen något helt annat, som brukligt var på åsen.
       Annele var en av våra mest hängivna fans och stod vid just detta illa valda ögonblick med huvudet farligt nära bomben.
       Tjoff, och hennes lugg fattade eld.
       I själva verket så satt hon på scenen och tittade lojt på dårarna som hoppade omkring och sjöng och spelade på instrument de inte bemästrade. Och det gjorde nog de flesta men jag tycker att det är helt ok att skönmåla våra eskapader en smula och berätta hur det hade kunnat vara om omständigheterna varit lite annorlunda. Jag ska vara ärlig, det lät förmodligen fruktansvärt illa och det enda positiva med konserten var att vi bara hade två låtar att framföra så pinan bör ha varit över på ungefär sju minuter. Men skoj var det och luggen fattade eld, det är i alla fall sant.

– Åhhh! Ahhh! Jag brinner! Jörn, gör n’åt!!!

Annele höll inte på så. Hon var en tuffing och så vitt jag vet så är hon det fortfarande. Jag var hemma hos henne för några år sedan och då var hon sig lik. Luggen hade vuxit tillbaks och ögonbrynen var som vanligt. Men då hon brann såg hon lite skojig ut och luktade väl inte direkt jättegott. Det påminner mig om en rolig historia där Hotings Lottakår är ute på manöver då de taktfast marscherar förbi en barberarsalong där innehavaren håller på att elda upp veckans avklippta hår i en tunna då löjtnant Julius Falk med myndig stämma utbrister: ”Flickor, flickor, går vi för fort?”.

Efter vårt framträdande fick vi oväntat besök av Jonas Käck med anhang. Jag vill minnas att vi körde dem på porten eftersom de inte var ändamålsenligt klädda. Det gick dock inte särskilt lång tid innan de var där igen iklädda nattsärkar som var misstänkt likt sopsäckar av svart plast. Ingen av oss hade delat säng med Jonas så vi kunde ju inte veta vad han bar för plagg i sitt nattläger så vi lät dem komma in. De hade åtminstone inga bölder såvitt vi kunde bedöma.

Dansa dansa, shejka shejka, dricka dricka. Och så var kalaset slut. Inte för alla dock. Jag hade en säng att ta hem, ett gäng instrument att stränga om samt en stor och gammal bil att få ned i garaget innan farsan kom tillbaka från Norge. Och till råga på allt så hade syrran dykt upp och frågat varför farsans bil stod på uppfarten.

– Nä, det är inte farsans bil det är Pluttis bil, de ser likadana ut.
– Lägg av, Eric, jag såg att det var Forrden…
– Mnja, det där tar vi vid tillfälle, nu måste jag dansa med Märta.

•••

Fan i helvetes djävla skit. Farsan kommer att bli rasande. Och hur i helvete ska jag få ner vagnen i garaget?
7665255408_5d4a173a60_z
       Idé! Vem känner jag som kan hantera stora fordon i små miljöer? Hmm… Henka Moitser – kan han heta så? Vi jobbade ihop på förmonteringen på Mimer och han bodde på Alvestavägen och var polare men Jörgen Olofsson alias Leon Spinks alternativt Chicken George – han var boxare. Alla fall. Han hade god hand med stora bilar men själv körde han blott en Opel Rekord som han hade hottat upp lite för att få det där sköna förstabilsstuket som var så viktigt för vissa. Själv fick jag vänta så pass länge att få körkort att min första bil blev en Vaz Lada av 1979 års kombimodell (för att få plats med Linneas barnvagn) – senapsgul. Färgen var viktig när jag skulle köpa bättringsfärg och killen i butiken frågade vad det var för bil.

– Det är en Vaz Lada, sade jag initierat.

– Finns det sådana(?), svarade han.

Det var inte förrän jag kom hem som jag förstod skämtet och när jag nu tänker efter så är den ju faktiskt väldigt rolig. I övrigt var det en formidabelt usel bil trots att den gick att starta med en vev. Dock inte sämre än Peter Alkeblads kopparfärgade Escort, för den fick jag äran att bogsera igång en gång. Men i och med att min bil lät så in i bängen hann vi med ett helt varv på Cityringen innan jag förstod att hans bil hade gått igång. Redan efter några meter tydligen, så vi hade åkt runt med slak lina och Peter ivrigt tutandes i sitt horn i den mörka februarikvällen. Huvudsaken var ju att den gick igång och det gjorde den. Ja, Peter är också en kille värd en del minnen. Jag tror han bor i Uppsala.

Henka manövrerade ner forrden till sitt garage utan problem och jag är honom fortfarande tacksam.

Farsan gick på att det var Pluttis bil för den hade han sett några gånger och tyckt att det var en trevlig ung man som satsat på en amerikansk modell i snygga färger. Där fick du för att skvallra, syrran.

Ett år senare väcks jag av min far.

– Vad fan är det här? Hur fan ska jag kunna sälja huset när spekulanterna får se sådant här?

– Vaddå?

Han leder ut mig till björken och pekar på ett inristat hjärta med bokstäverna L S D centrerat i röd tusch. Än idag är det mig obekant vem som var ansvarig men jag har mina aningar. Kåken blev såld.

Kom, låt oss gå till sjöss!

vås1När jag var en liten grabb fanns det en stor och djup skog alldeles intill huset där jag bodde med min moder och min fader. Bortom denna mörka, djupa skog bodde det en liten gubbe med ett stort grått skägg i ett litet hus som var så litet att han knappt kunde komma in genom dörren. Gubben slet hårt varje dag med att göra business i skogen för att tjäna lite pengar åt sig själv och sin gamla katt. En dag när solen stod som högst på himmelen kom den gamla gubben gående på den slingrande vägen som gick genom den mörka skogen skjutandes en rostig skottkärra framför sig. Han ville sälja knark.

– Får det lov att vara lite knark, frågade gubben med det stora skägget.

– Nä, knark behöver jag nog inte men gärna ett glas hallonsoda om farbror har någon hallonsoda.

Det hade inte gubben så han gick tillbaka genomSLAS skogen till sitt lilla hus och sin gamla katt och fortsatte sitt strävsamma liv. Jag tänkte att den gubben kunde nog inte ha det så lätt alla gånger. Tänk att hålla på och slita hårt i skogen med business så man blir alldeles trött och svettig när man istället kan sitta hemma och spela dataspel och dricka kyld hallonsoda.

•••

Det där var en annan grabb, inte jag. Jag vet inte var han kom ifrån men det påminner lite om de där Slas-berättelserna som gick på barn-TV när jag var liten så det var nog något ur mitt undermedvetna som tittade fram.
       Det är märkligt att ju äldre jag blir så uppskattar jag mer och mer saker som jag i ungdomen tyckte var urtrist. Ta till exempel Povel Ramel – förr en astråkig gubbe som plågade allmänheten på bästa TV-tid med en massa kupletter som aldrig ville ta slut. Nu tycker jag hans texter och låtar är riktigt fyndiga och i många fall rent av genialiska. Samma sak med Hasse & Tage. Ibland kan jag till och med komma på mig själv med att sitta och gnola ”…kungen är full av stock och sten, skogen är full av lingonben. Pär är full av tomater hej du lille slampa…”. Skumt. Mycket skumt.

Men det var inte det jag skulle berätta om…

•••

När jag var grabb så gick jag på ASEAs Industriskola tillsammans med en massa andra grabbar, och några tjejer. Vi hade inte en aning om vad vi ville göra här i livet och tyckte att då var det väl lika bra att få lite betalt medan man funderade och på köpet få en yrkesutbildning. Med lite komplettering på Komvux gick det dessutom alldeles utmärkt att studera vidare när man väl hade bestämt sig. Många gjorde det medan andra fann att de trivdes alldeles utmärkt med yrket de fick på ASEAs Industriskola. Finns den möjligheten fortfarande? Om inte så är det både synd och dumt för det var bra och det tror jag många kan hålla med om.
       Nu, äntligen, kommer vi till kärnan i den här berättelsen.
       Själva industriskolan låg i Sigurdverkstaden på andra sidan järnvägen från Mimerverkstaden sett och över järnvägen gick det en viadukt. Det var under den viadukten jag först såg henne – Siv. Jag minns inte hur hon hade hamnat där rent praktiskt men att det fanns pengar inblandat i transaktionen, det visste jag. Ganska mycket om jag inte minns fel – fyratusen. Hon såg inte mycket ut för världen. Bedagad – som om hon varit med om en hel del. Men det måste ha varit länge sedan för nu var hon sliten och grå och inte duglig till just någonting i det skick hon befann sig. Akteraggregatet saknades, hon läckte som ett såll och var allmänt skavd runt om. Ingen vacker syn, som sagt, och min instinktiva tanke var att gömma henne under en presenning och låta tiden göra sitt.

– Visst är hon fin – min tjej!

– Nej, Jönsson, hon är ett vrak.

– Nu ja, men vi ska fixa till henne!

Jo, det är ju klart, Jönsson var bra på att ”fixa till” grejor, det visste jag, men i det här fallet så tycktes det som en alltför grannlaga uppgift att ro i land. Hade då varit nu skulle vi har mer resurser att lägga för att få fason på henne men då var inte nu och några finansiella resurser att tala om fanns inte att ta till så vi fick klara oss bäst vi kunde. Och det gjorde vi.siv1
       Körkort hade vi inte hunnit ta, och det skulle ta längre tid än vi tänkt oss men det är en annan historia, så det var cykel och apostlahästar som gällde. Många blev turerna efter material och verktyg nödvändiga för att få fason på Siv. Hon var krävande. Inte nog med att hennes yttre företräden tarvade på vår uppmärksamhet så var Ottos farsa upptagen med översyn av hennes kraftkälla vilket, helt otippat, får mig att tänka på en rolig historia som jag en gång hörde.

•••

”Två herrar på bygden hade efter mycket noggrant övervägande beslutat sig för att åka på gruppresa till London för att ge utlopp för sitt stora fotbollsintresse.
       Det var ett glatt gäng som klev av planet på Heathrow och som efter en hel del språkförbistring lyckades ta sig igenom både passkontroll och tull för att gå ombord på den chartrade bussen som skulle ta dem till hotellet. Som brukligt är på gruppresor fanns en reseledare ombord som spred tips och förmaningar omkring sig samtidigt som hon pekade ut intressanta saker som passerade förbi utanför bussen.

– Där har vi en röd buss. Som ni ser så har bussarna i London ofta två våningar och inte som hemma i Sverige bara en våning (det här var innan SL återinfört dubbeldäckare på de norrgående linjerna mot Roslagen) och där har vi en Pub, fortsatte hon innan hon avslutade:

– …och är det så att ni kommer vilse, London är stort så det är lätt hänt, så ska ni veta att ni bor på Hotel Penta. Kom ihåg det – P E N T A. Välkomna till London, vi ses om en stund för en välkomstdrink i hotellbaren. Där kommer ni även att få information om och biljetter till matchen imorgon eftermiddag. Återigen, välkomna eller ”welcome” som man säger här i London.

Våra vänner installerade sig på sitt rum varpå de gick ner till baren för att få sin drink och sina biljetter. De hade redan hunnit smaka av den medhavda kost de köpt i en butik utan skatt på flygplatsen, så de var redan lite ljumma och… …och följsamma. Detta ansåg de vara nödvändigt för ingen av de två kunde ett ord utrikiska. De hade träffat folk från utlandet tidigare hemma i Sverige och då klarat av att kommunicera riktigt bra efter några järn och ordentligt med gester. Det var väl samma sak nu, resonerade de, med den skillnaden att det nu var de som var i utlandet och det borde de kunna kompensera med mera dricka. Sagt och gjort, de gick ut på en promenad i staden och såg noga till att inte passera en enda pub utan att titta in för att förbättra sina ordförråd med en öl eller två.
       Det gick naturligtvis åt fanders. Morgonen kom och två herrar saknades vid den gemensamma frukosten. Reseledaren blev orolig och gick till deras rum där hon kammade noll – ingen där. De var spårlöst försvunna. Hon som hade varit så noga med att upplysa om hotellets namn om de skulle komma bort. Kanske skulle hon ha delat ut lappar med namnet? Nåja, nu var skadan skedd och problemet måste lösas. Hon gick till polisen som i London kallas ”Bobbies”, efter den moderna engelska polisens grundare Sir Robert Peel, för att söka reda på sina saknade gäster.

– Excuse me Mr Sir Bobby, har du några svenska herrar i förvar?

– Pardon me, let me finnish my cup of tea and I’ll be right with you, madam.

Tiden gick. Engelsmän tar allvarligt på sina teraster och de äter gärna scones till, med sylt och så kallat ”clotted cream”. Jag har inte riktigt klart för mig vad det är för något men jag tror att det är åt creme fraiche-hållet men ändå inte. Typ.

– So, now, vad kan jag stå till tjänst med, madam? Reseledaren lade fram sitt predikament om sina två försvunna gäster och polismannen lade sin panna i djupa veck…

– Swedes säger du. Svenskar boende på Hotel Penta…

– …No, I don’t think so…

– …Men vi har två fyllskallar som har suttit och skrikit Evinrude!, EVINRUDE!!, E V I N R U D E!!! hela djävla natten.”

•••

Ja, nu har ju inte den här historien så mycket med Siv att göra förrän man kommer till slutet. Siv var nämligen bestyckad med en Evinrudesnurra på 25 – 30 hästar när den fungerade, men det gjorde den inte alltid vilket skulle visa sig bli lite besvärligt.
       Vi slet hårt kvällar och helger för att få henne i fullgott skick och det stod inte på förrän hon var lika grann och blöt som hon varit i fornstora dagar – in- och utvändigt. Hon var ju rätt gisten men efter en vecka hängande i sina fastknytningssnören kunde hon länsas torr – och se, hon flöt! Gissa om vi längtade efter att ta henne på en tur ut på fjärden och sträcka ut hennes fem sex meter smäckra skrov över böljan blå. Efter lite forskning har jag kommit fram till att hon hade ett så kallat planande skrov och måste ha varit av campingmodell eller möjligtvis av sportmodell. Klinkbyggd av gran på fyrtiotalet med detaljer av mahogny om jag inte minns fel. Det var således en mogen dam Jönsson hade investerat sina sekiner i och som gav oss ett par hejdlöst roliga somrar.
       Apropå båtar och åsen så var det inte helt ovanligt med unga män som tog sig an gamla båtar och gav dem några extra år att plöja böljan med. Min granne på Movägen, Peter Tillman, gjorde det med några kompisar och de gick så långt att de byggde en hel överbyggnad på sin skorv och installerade en B20-motor från en gammal Amazon. Han var skicklig med händerna den mannen och vad jag förstår så är han det fortfarande. De, Tillmans alltså, hade för övrigt en fin Labrador som hette Leja. Hon var morsa till Lord som bodde mitt emot Folkets Hus. Svart labbe som jag tror kom i slagsmål med Larsons boxer Baron vid kiosken till Käk-Åsas stora förskräckelse. Jag minns inte vem som vann men förmodligen var det Baron för bröderna Larsson hade nog inte gillat det motsatta. Betänk att innan Larssons hade Baron så hade de en tax som var en riktig tuffing, liten men tuff, och jag har svårt att tro att de skulle skaffa sig en feg boxer som ersättning. Mitt emot oss bodde Lurre (ja, det var en pudel och det var ersättaren Gordon också) och längre ned på gatan hos Widmarks bodde det en ståtlig schäfer som hette Rita. Hon var hur snäll som helst och extremt väldresserad. Familjen flyttade tillbaka till Skellefteå efter bara ett par år. Trivdes aldrig på åsen – kanske var de samer och då är det nog inte så lätt så långt söderut.
       Det samiska inslaget i Hökåsen begränsade sig vid denna tid till enjokke episod då Jokkmokks Jocke anlände i limousin till nyinvigningen av ett utbyggt Moells ICA för att sjunga några av sina hits. Det hade gått alldeles utmärkt om det inte hade varit för Bus-Anders som envisades med att dra ur kontakten och därigenom skapa en känsla av tyst kalfjäll endast störd av ett ”gullegullan koko… gullegullan koko…” som ett fjärran eko från vidderna. Efter tre försök ställdes bassisten att vakta eluttaget och Sellberg fick finna sig i att ge sig av och publiken fick ta del av den samiska populärshowen utan avbrott. Jag tror Sellberg gick och köpte sig en glass.

•••

På väg till småbåtshamnen stannade vi till med våra cyklar vid OBS Stormarknad för att proviantera. Suringarna sommarjobbade i kassalinjen och vi hade slutit ett avtal med dem: vi köper folköl av er och ni låtsas att våra legitimationer säger att vi har åldern inne. Jag tror till och med att de ”glömde” ta betalt för flaken under vagnarna. Märta tyckte nog att det var lite spännande medan Eva var riktigt nervös för upptäckt. Eller så var hon bara förbannad för de tjänade ju inget på det hela, de fick inte ens hänga med ut på sjön för de skulle jobba. Uselt förhandlat, riktigt dåligt. Men vi var nöjda och där och då var det det viktiga. Jag tror att vi även köpte lite mat. Något enkelt. Korv. Med ordentliga packningar på våra cyklar fortsatte färden ner till hamnen där Siv låg och väntade. Hon lastades, order gavs, matroser kölhalades och slutligen kunde vi lägga ut med kurs mot Strömmingskär eller någon ö i närheten. Navigering var inte vår starka sida och hade det varit det så hade det ändå inte spelat någon roll eftersom vi inte hade några sjökartor att titta på. Vi navigerade efter molnen och det gick bra.
       Det blev på en ö i närheten av Strömmingskär som vi slog läger. Vid det här laget var båten välfylld av tomburkar för traden hade varit lång och folköl är som bekant inte en särskilt potent dryck, så det hade gått åt en hel del – både in och ut. Som ekologismens förkämpar var vi mycket noga med att inte lämna spår efter oss i naturen men till slut blev det ohållbart att vada runt i två lager ölburkar så vi kom fram till att en punktinsats måste göras. Det vill säga vi slängde allt över bord på en punkt. Koncentrerat till en plats innebär en begränsad påverkan på naturen eller, i bästa fall, ingen påverkan alls. Så resonerade vi och eftertiden har gett oss rätt. Ta melodifestivalen, ett trettiotal usla låtar som koncentrerats till ett fåtal platser i tid och rum för att garantera att de upplöses i glömska så fort sista ackordet är slaget. Koncentrerad punktinsats mina vänner! Det är melodin i modern avfallshantering och det var kapten Jönsson med besättning som kom på det.

(Minns någon namnet på Larssons tax? Tico? Irriterande att veta att namnet finns där någonstans…)

Förresten, visste ni att det var vi som inspirerade till scenen i filmen Titanic där Rose står i stäven med utsträckta armar och tror att hon flyger. Det var nämligen Jönsson som, endast iförd en kalsong, stod på fören på Siv med vilt flaxande armar skrikandes för full hals ”JAG ÄR EN ÖRN!!!” innan han förlorade balansen och trillade i spat med ett plask efter en plötslig gir. Det var en väldig tur att det var Siv och inte Titanic han trillade ifrån – det hade kunnat sluta hur som helst. Fy.
       Jag undrar hur den händelsen hamnade i Hollywood? Jag har sett filmen och det är nästan identiskt. Ja, Rose är ju snyggare än Jönsson och hon trillade förvisso inte i, men annars…

•••

Plötsligt dyker Horna upp i pappa Lennarts lilla båt av plast, lagom till vår överfart till Strömmingsskär för att bevista Damernas Afton, ett årligen återkommande evenemang. Jag vet inte riktigt vad det gick ut på men det var visst lite dans och jag minns att jag fick dansa folkdans med en ursinnigt stark gammal tant och Horna hoppades på att få göra annat med en annan gammal tant. Alla över tjugofem ansågs gamla, så var det. Hans äventyr fick dock ett abrupt slut innan det ens hann börja då hennes make klev över tröskeln, rasslade med sin sabel och skrek så det löddrade sig kring munnen och Horna hann med nöd och näppe hoppa ut genom ett fönster på baksidan och fly hals över huvud ner till bryggan. Det enda spår han lämnade efter sig var ett gapskratt som spred sig över fjärden där han låg och guppade i pappa Lennarts lilla båt av plast. Ljud färdas snabbt och långt över öppet vatten och han kunde höras en bra bit in till Västerås. Vad som hände med paret kan kvitta, de var förmodligen inte lyckliga innan Horna gjorde sin entré och var det definitivt inte efter hans brådstörtade sorti. Kanske tog de lärdom av detta och ändrade på saker och ting. Eller så avslutade de saker och ting. Men det kan som sagt kvitta…

•••

– Vad fan är det nu då?

– Vad är det?

– Jag får inte ur backen. Helvete, vad gör vi nu?

Typiskt, Siv gick bara bakåt. Och vi som var jättelångt hemifrån, enligt molnen flera mil. Törstiga var vi och korven – den var slut!

– Vi får backa hem. Sätt er så långt fram som möjligt så inte sjön kommer in över akterspegeln och dränker oss, det borde nog funka.

Det fungerade en bit men det gick inte fort och bränslet skulle inte räcka hela vägen in så vi var tvungna att hitta på något radikalt för ro tänkte vi minsann inte göra. Strax hade vi trätt en tröja på en åra och viftade vilt för att signalera vår nöd. Det tog nog en halvtimme innan sjöpolisen kom i full kareta från Eskilstunahållet och undrade vem som hade dött. Vi kunde upplysa dem om att ingen hade dött men att det nog bara var en tidsfråga innan korvbristen skulle kräva sitt första offer och nu fick konstaplarna Sjöh och Båth vara så vänliga att ge oss ett snöre att knyta fast i Siv och bogsera in oss till Västerås. Tveksamt såg de ned på oss och vår lilla båt, som återigen var till bredden fylld med tomburkar, och förbarmade sig över oss i vår utsatthet.
       Vägen in till småbåtshamnen var bekväm. Hastigheten var lagom och vi fick åter smak för folköl. Öl kan ju som bekant liknas vid flytande bröd varför den fungerade bra som ersättning för den uppätna korven. En rolig observation gjorde jag under denna resa gällande poliserna. Som på en given signal, när vi närmade oss hamninloppet, reste de på sig, krängde på sig sina overaller som de hade haft knutna kring midjan, ställde undan sina solstolar och med båtmössan käckt på svaj och reglementsenlig mundering gjorde de honnör åt passerande ekipage. Jag hade hört att kön var lång för att bli sjöpolis – nu förstod jag varför.

Grus – Vatten – Luft – Eld

Många saknas och några är saknade.

Många saknas och några är saknade.

Om gropen kan sägas mycket. Det jag som fyra-, femåring uppfattade som ett mer eller mindre oändligt stort och djupt hav visar sig vid mätning på google maps inte vara mer än en liten pöl, ungefär tvåhundrafemtio meter lång i nord sydlig riktning och kanske sjuttiofem meter bred. Sin litenhet till trots så rymde den allt. Den hade sin egen unika geografi med exotiska platser som ”Platån”, ”Udden”, ”Sten”, ”Lokstallarna”, ”Stupet” och ”Kanten”. Ibland fanns det hopptorn byggda av rivningsvirke som dök upp lika märkligt som de försvann. Under en period fanns det till och med en hoppbacke riktad rakt ut i vattnet som trickskidåkare från stan hade byggt för att kunna träna på somrarna. Den brann några gånger. Det var ju så det var, saker kom och gick. Och det är väl så livet självt är beskaffat, inget är för evigt. Vissa saker kommer i och för sig igen men aldrig på exakt samma sätt.
        En sommar i gropen var till exempel en sak när jag var i sjuårsåldern och en helt annan sak när jag var fjorton. Hur det var att fira sommar med småbarn i gropen fick jag aldrig uppleva, eftersom jag inte bodde i Västerås under de åren, men jag gissar att ni som fick uppleva det kände igen er i skratten när barnen sprang eller rullade nerför branten och kastade sig huvudstupa i vattnet. Förmodligen kände ni även igen gnället när badet var över och ni skulle trava upp igen. Två steg upp, ett steg bakåt i den lösa sanden – om man inte tog den enkla vägen på den norra sidan. Vissa åkte till och med ner med bilen men de räknar jag inte som äkta ”Gropies”, de var förmodligen inte ens från åsen.

Gropen var som sagt ett eget mikrokosmos med en egen årsrytm som upplevdes olika för olika åldersgrupper men som började med ett för alla gemensamt årligt Valborgsmässofirande där det varken sparades på krut eller på korv.

•••

– Men va fan… Drar ni fanan i gruset, pojkar?!

Scoutnestor Arne Hjort såg rött när vi smågrabbar hjälpte till med att hissa flaggorna inför firandet. Tidigare på dagen hade Bertil Nygård åkt runt i sin V4-kombi med högtalare på taket och annonserat begivenheten. Egentligen var det nog inte riktigt nödvändigt för det var alltid fullt med folk men jag tror att han tyckte det var skoj att oemotsagd få agitera för folket. Jag har för mig att han även tog sig en runda på valdagen för att uppmana folk att gå till vallokalen och rösta. En sann demokrat.

– Hallå, hallå. Välkommen på Valborgsmässofirande med korv och fyrverkeri… …Tombola och körsång blir det också… Just det, vi börjar klockan 17.00… I gropen skulle jag också säga. SPRAAAK!

– Hej på er. SPRAAAK! Valborgsfirande klockan 17:00. Scouterna och Byalaget arrangerar. SPRAAAK!

Bertil var från Jämtland och ganska fåordig. Trots fåordigheten var han en eldsjäl när det gällde att få saker och ting att hända i byalaget och jag har förstått att han var väldigt drivande inte bara i byalagets verksamheter utan även i dess finanser.
        En gång när vi blev påkomna med att ha skövlat ett parti ungskog i samband med ett kolossalt kojbygge ordnade Bertil så vi slapp repressalier mot att vi återplanterade en massa gran. Som ersättning fick vi gå runt och sälja ettusen 21-lotter för att betala plantorna samt betala bot till byalaget. Men vänta nu, det där låter ju som repressalier… Men djäklar vilken koja det var. Många samer hade nog blivit gröna av avund.
        Det var en gigantisk kåta där Calle Larsson höll hov och en mindre koja där ”indierna” bodde, de var rätt många med Micke Pira och Kent Kristiansson som kämpade om ledarskapet. Och i likhet med resten av Indien så var de trångbodda. Runt alltihop hade vi byggt en tre meter hög palissad för att hålla fiender borta. Att alla dessa byggnationer tog plats och krävde mycket byggnadsmaterial var ju inte så konstigt men samtidigt delades vår syn på ”närodlat” inte av skogvaktaren och det visade sig alltså bli ett bekymmer. Men det var en imponerande anläggning. När min morfar, Arthur från London, besökte oss blev han mäkta imponerad över den högkvalitativa svenska ingenjörskonst vi visat prov på och som engelsman hade han skogsskövling i generna så den aspekten reflekterade han inte över. England var en gång lika skogsbeklädd som resten av Taigan men de glömde visst att återplantera det de avverkade så nu ser det ut som det gör. Han var nog lite avundsjuk också för jag tror inte han hade samma tillgång till skog när han var i vår ålder. Men, som sagt, vi fick riva hela rasket när skogvaktaren råkade gå förbi och hittade en adresserad tidning som vi skulle elda med.

majbrasa

Själva majbrasan var en historia för sig. Den var långt ifrån de fina tillrättalagda rishögar man ser nu för tiden. Nej, där fanns allt som folk inte längre hade nytta av. Möbler, bildäck, cyklar, ris förstås, kylskåp och en himla massa annan bråte som vi idag inte hade kommit på tanken att lägga på en majbrasa. Våra föräldrar tänkte tydligen annorlunda. Några år tuttades brasan på i förtid och brandkåren fick rycka ut och försöka rädda så mycket som möjligt och så fick folk leta ännu djupare i källargömmorna efter ännu mer bråte att slänga på. Oftast blev det dock ett ordentligt bål som, tillsammans med rektor Wickbergs manskör, skrämde rovdjuren ända till Moskva, eller åtminstone till dess västra förorter. För visst är väl traditionen att fira Valborg med eldar till för att skrämma bort rovdjuren innan man släpper ut husdjuren på sommarbete?

Den traditionella antändningen av brasan var även den ett skådespel som vi nog var ganska ensamma om att få bevittna. På motsatt sida om sjön, vid sten, gjorde två grodmän sig i ordning samtidigt som några scouter med eldningsbevis hällde rikligt med diesel och bensin på bålet. Grodmännen tänder varsin fackla, stiger ner i det kalla vattnet och börjar simma sida vid sida med de brinnande facklorna höjda över vattenytan. För oss smågrabbar var det otroligt spännande att se dessa grodmän mitt ute i sjön. Vi fattade inte att det över huvudtaget var möjligt att simma så långt som över en hel sjö och att de därför rimligtvis snart skulle drunkna. Men det gjorde de inte utan de kom snart fram och överräckte facklorna till de väntande scouterna som fått hedersuppdraget att bära elden i procession fram till bålet och tutta på brasan. Där och då var det nog många barn som bestämde sig för att bli scouter och få möjlighet att själva någon gång få tända brasan. Tänk om…
        Satan i gatan vad det brann! På nolltid hade publiken backat undan och lämnat en fem meter bred korridor runt elden där det var för hett för att stå. Manskören sjöng för full hals ”Vintern raaasat ut för våra fjällar…” med sina gulnade studentmössor käckt på svaj. Några överförfriskade tonåringar vinglade runt och tävlade om vem som kunde stå närmast elden utan att brinna upp och alla var nöjda och glada och kände att de varit delaktiga i att hjälpa våren på traven och bana väg för ett ännu ett år i vår kära gamla grusgrop.

Det är ju inte bara statschefen som fyller år på Valborg, det gör även Krister Jakobsson och dagen till ära fick han äta så många varmkorvar han ville vid brasan. Sex stycken hörde jag att rekordet låg på och det är ju inte så illa för en tioåring. Men det är ju klart, det är ju inte i närheten av mästaren Takeru Kobayashis rekord från augusti 2012 då han drog i sig imponerande etthundratio korvar på tio minuter. Takeru är japan och det kanske spelar en viss roll med tanke på den japanska sumotraditionen och utövarnas matvanor och kroppsform. Sen har det väl, som i all sport, hänt en hel del på materialsidan de senaste fyrtio åren. (Jag undrar om glidmedel räknas som dopning i korvätartävlingar?)

När korven var uppäten, lotterierna dragna och manskören färdigsjungen återstod kanske den mest spektakulära delen av firandet – fyrverkeriet! Uppskjutningsrampen var placerad ett tjugotal meter ovanför åskådarna på ”platån” varifrån det presenterades ett, för den tiden, riktigt ståtligt skådespel i mönster och färg mot den turkosa vårkvällshimmelen. Själv fick jag aldrig några smällare men jag lyckades få tag på några ettöres och kanske en minikina eller två att slänga in bland benen på församlingen tillsammans med de andra smågrabbarna. Jag minns en kille, han var stor – körde Puch Dakota, som kunde hålla i en kinapuff med båda händerna när den small av. Respekt. Lite korkat, men det gick bra så… Respekt! Apropå platån och sprängmedel så höll vi på att blåsa bort hela platån en nyårsafton några år senare med en hemsnickrad bomb av Nagasaki-typ. Jag säger inget mer om det, men jag vill passa på att citera den store tänkaren och modelejonet Dynamit-Harry: ”Vilken jädra smäll!”.

•••

Åren gick och våren övergick i försommar. Det drog ihop sig till skolavslutning som firades i gropen med ungdomsfylla. Fast egentligen tror jag inte det blev så mycket fylla för hur full kan man bli på fyra folköl eller fyra starköl på en kväll. Jag missade mellanölet med något år och jag har för mig att mellanöl och skolavslutning hörde ihop med firande i Fjässabacken så den platsen fick jag inte heller uppleva. Men jag hörde berättelserna om backanalerna som lär ha utspelats på denna mytiska plats. Namnet förpliktade tydligen. Eller så var det rent av så att det var festligheterna som gav upphov till namnet?
        Min första skolavslutning i gropen slutade med en bruten näsa. Tro mig när jag säger att det inte var helt enkelt att förklara för min mor vad som hänt utan att sätta mig själv eller någon annan i klistret. Jag minns inte längre vem det var som gav mig snytingen men jag har för mig att han bodde åt bröderna Granholm till. Jag tror inte ens att jag hade gjort mig förtjänt av smockan heller. Det slutade i alla fall med ett besök på akuten morgonen efter och så småningom en ursäkt från vem det nu var som murat igen mitt ansikte. Slutet gott, allting gott.
        Men vi var förhållandevis lugna, fina och ordentliga tonåringar. Annat är det nu för tiden. När min grabb var fjorton år (det är i och för sig över tio år sen) ringde jag honom på Valborg, då han bodde i Uppsala, och förstod att allt inte stod riktigt rätt till. Jag åkte dit för att leta rätt på honom och möttes av ett totalt kaos. Barn och ungdomar krälade omkring i Slottsbacken, spydde och grät om vartannat och runt omkring allihop patrullerade polisen och gjorde inte mycket. Det var så illa att Röda Korset hade ställt upp ett sjukvårdstält där de tog hand om de värsta fallen. Snacka om att resignera inför vansinnet när man planerar för sjukvårdstält! Min son hittade jag förresten strålande glad arm i arm med en söt tjej på väg hem mot Eriksberg. Han hade druckit några folkisar (sade han) och jag hade oroat mig helt i onödan, men som man säger i Amerika: better safe than sorry. Men vad höll föräldrarna på med där i Uppsala?

•••

För de flesta var gropen mest känd för sitt friska badvatten. Folk kom ända från stan för att ta sig ett dopp, ja, jag träffade faktiskt på en klasskompis från Skultuna en gång. Det gick i och för sig bra, alla var välkomna, men de var ju inte direkt duktiga på att bada i jämförelse med vissa lokala förmågor.
        Klabbe Jakobsson var, liksom sin korvätande bror, en mästare. Ingen kunde bada som Klasse. När han väl hade hoppat i plurret fanns det inget i världen som kunde få upp honom igen. Tant Margit fick med jämna mellanrum lämna sin filt och gå ner till vattenbrynet och mata sin son med smörgåsar, bullar och hallonsaft ur en sirapsflaska för att fylla på hans energidepåer, för upp kom han som sagt inte i brådrasket. Rekordet löd på åtta timmar! Han var en erkänt skicklig badare och är det förmodligen än idag för sådana ränder är svåra att få ur en människa.
        En vinter när vi stod på kanten och tjuvrökte kom Hasse Storm promenerandes förbi och kommenterade knäppningarna och knackningarna i isen med att det var Klabbe som hade glömt att kliva i samband med sommarens bad och att han nu var hungrig och ville upp. Vi tyckte att analysen var både intressant, initierad och trovärdig. Hasse Storm var klok, han gav bland annat mig mitt smeknamn vid samma grusgropskant genom att yppa de bevingade orden ”Tjenare Morän som är så tjock och frän” som sen blev till ”Morän” och sen ”Morre”. Det lustiga är att jag inte bodde på Moränvägen, jag bodde ju på Movägen. Namnet lämnade jag i Västerås när jag flyttade därifrån men det ligger där och väntar på mig när jag är på besök. Känns fortfarande nytt och relativt oanvänt. Fräscht helt enkelt, tack Hasse!
        Apropå tant Margits hallonsaft så var den saften den godaste dryck jag någonsin har druckit. Extra god blev den tillsammans med en kanelbulle eller om man blandade den med pappa Rolfs Vischyvatten en solig dag under det eviga sommarlovet 1972. Då glömde man de onda, sönderslagna fotknölarna och de trasiga tårna som man fick när man cyklade barfota på vår lilla crossbana upp till lekplatsen vid Rullstensvägens ände för att leka Burken, Guld och Silver eller Indianer och Cowboys i skogen.
        Leken fortsatte ända tills Movägens alla mammor kallade till mat. Min mor hade en bjällra, Johans mamma, tant Maj-Britt, joddlade en trudelutt medan Klabbes mamma busvisslade så det hördes vida omkring och så var det alla andra tanter som bara gick ut på trappan och ropade i den riktning de trodde att vi fanns.
        Johan Östergren påstods vara lite svår i maten och det löste tant Maj-Britt på ett för oss andra barn fantastiskt sätt. Hon läste Pelle Svanslös medan Johan käkade sina tre köttbullar och sin klick potatismos och alla vi andra ungar satt med och lyssnade på sagan. Om han i själva verket spelade sin ömma moder ett spratt är kanske inte helt otänkbart för Johan gillade verkligen Pelle Svanslös till sina köttbullar. Hade vi extra tur så bjöd tant Maj-Britt på trasig pinnglass. Johans pappa, farbror Torsten, var chef på KF:s lagercentral vid Stenby Gärde och tog hem trasiga grejor att bjussa på. Han var snäll, vi fick alltid behålla växeln när vi sprang till kiosken för att köpa ett paket Kent och en Expressen åt honom. Växeln räckte i regel till ett helt gäng ettöreskolor som var sega som fan men bra att ha när man hade en lös tand och behövde få lite cash under huvudkudden.
Till min stora sorg flyttade Familjen Östergren till Kungsängen några år senare och jag undrar om inte Johan numera bor i Åkersberga, jag har för mig att morsan sa det en gång för länge sedan. Sex barn lär han ha. Respekt.

bigstock-Under-The-Sun-Eps-1358959Rätt vad det var så ändrade badgropen karaktär. Vi började bli stora och tyckte inte längre att det motsatta könet bara var ett irriterande moment i den annars så lätthanterliga tillvaron. Som ensam bror till tre systrar fanns naturligtvis den aspekten kvar men nu gick det att undvika syrrorna när det blev för mycket. Nej, tjejerna hade plötslig blivit spännande och de tyckte likadant om oss grabbar. Tidiga tonårssomrar i gropen var en relationsskola könen emellan som jag tror talibaner skulle må bra av. Jag har inte funderat närmre på det, men jag undrar om inte vår relativt fria uppväxt på åsen har gjort oss lite mer jämlika än tidigare, och kanske även senare, generationer? Vi grabbar hade det extra trevligt där i strandgruset för ännu hade inte HTLV3-viruset presenterat sig och skrämt alla till puritanism. Det var tuttar överallt – ö v e r a l l t. Vart man än vände blicken – nog låg det en vacker tjej där och solade top-less. Underbart i början men efter ett tag blev det faktiskt lite slentrian. Tuttarna blev pattar. Pattarna blev till rattar. Rattarna blev till… …jag vet inte vad, men en sak kan jag säga – det var inte lika spännande med bröst i augusti som det var i juni, inte på avstånd i alla fall.
        Jo, jag kan inte prata om sommargropen utan att nämna Calle Larssons egenhändigt skapade badtanga som bestod av ett snöre, två guldfärgade kedjor samt en liten påse. Konstruktionen får du lista ut själv men jag kan säga att designen hade ett något homoerotiskt anslag. Ja, djävlar. Den tangan och en tub brun utan sol och Calle var fit for fight. Själv klädde jag varken i tanga eller spandextrosa, min kropp var mer anpassad för badshorts och är väl det fortfarande om jag tänker efter.

bigstock-Cassette-Tape--Hand-Drawn-45499525

        Och bergssprängarna! De var en rätt ny företeelse och häftig, om man hade pengar till batterier. Helt plötsligt kunde man lyssna på coola blandband utomhus och dessutom på hög volym. Men som sagt, batterierna var ju varken billiga eller laddningsbara och det blev kanske lite mycket musik med flera aggregat inom hörhåll samtidigt, speciellt när baaatterieeernaaa vaaar pååå uuuuppppphääälllnniiiingeeeeen…

All bar hud förde även med sig vissa risker. Jag hörde en historia om en tjej som höll på att mista synen när hon klämde en finne på sin pojkväns rygg och fick den rakt i ögat, pojkvännen var uppenbarligen stark i mer än ett avseende. Det är något speciellt med akne och tjejer. En av mina syrror hade samma specialintresse och intalade mig flera gånger att det nog vore bäst om hon ”avlägsnade orenheterna” från mitt ansikte. Efter behandlingen var jag så svullen och röd att jag drog mig för att lämna hemmet.
        Jag har även stött på lasten hos vuxna kvinnor och det gör det hela än mer förbryllande. Kanske är det något nedärvt från forntiden då vi levde i samklang med naturen som samlare. Samla på finnar, varför inte? Tydligen så var det kvinnorna som skötte samlandet och i samband med det så uppfann de handväskan. Som bekant är kvinnor fortfarande väldigt intresserade av denna uppfinning som effektiviserade samlandet något oerhört och lät oss utvecklas till de sociala varelser vi är idag. Om man frågar mig så är handväskan som enskild uppfinning mycket viktigare än både elden och hjulet och kanske även viktigare än byråkratin, som gör det möjligt för oss att växa upp i och leva i samhällen som Hökåsen. Mer om mina tankar kring detta ämne finns i min avhandling ”The handbags impact on modern Society through a photosynthetic perspective”, Humbug Förlag.

•••

Visste du att det fanns kräftor i gropen? De lär ha planterats in av en man vid namn Janne Utan. Tydligen saknade han några fingrar, därav namnet, men det hindrade honom inte från att plantera in kräftor någon gång på sextiotalet.
        En ljum augustikväll stötte vi på några gubbar som skulle fiska och vi gjorde dem sällskap en bra bit in på natten. Kanske var en av dem Janne Utan, jag minns inte. Men det var riktigt gemytligt där vid lägerelden tillsammans med gubbarna, som väl var i femtio-, sextioårsåldern, och lyssna på deras berättelser om alla tokigheter de varit med om. En hade varit till sjöss på de sju haven och en hade uppträtt som fakir och han hade faktiskt med sig en kraftig böjd skomakarnål som han började sticka igenom kinder, gäddhäng och annat löst kroppsmaterial. Och ju mer brännvin han fick i sig desto djärvare blev han och avbröt endast showen då det blev dags att går ett varv runt pölen med ficklampor för att plocka kräftorna ur vattnet.
        Kräftor är som bekant extremt dumma djur som egentligen inte har något som helst existensberättigande (deras bidrag i den ekologiska kedjan kan lösas på kemisk väg genom utsläpp av miljögifter). Och inte är de särskilt goda heller, om du frågar mig, och tillbehören kan man ju få ändå. Öl och brännvin passar utmärkt till västerbottenspaj och löjrom.
       Olikt människor så blir kräftor förlamade om du lyser på dem med en lampa och det är därför de inte ställer upp i Idol på TV4. Där har de väldigt många lampor riktade på artisterna och jag har svårt att tro att de skulle göra undantag för en kräfta. Vinnare måste koras. The show must go on!
        Det blev inte så många kräftor och särskilt stora var de inte heller, men spännande var det.

•••

Nu kom den årstid då gropen inte var till någon särskild nytta för någon. Hösten. Det fanns inte så mycket mer att göra än att hänga vid kanten och tjuvröka, tigga fimpen, strecket eller kolmargit från varandra och fundera ut om det fanns något viktigt bus att ta tag i.
        Ett populärt rackartyg i höstmörkret var att blanda socker och kalisalpeter, inköpt på Moells, i en kaffeburk. Den ställdes sedan framför någons dörr, tändes på varpå man busringde på dörren när elden börjat ta sig. Sen sprang man i en hast och gömde sig och besåg spektaklet när dörren öppnades och förfärade rop hördes bakom den tjocka bolmande vita röken och den ibland upp till tre meter höga vita eldslågan. Det var riktigt häftigt, skulle kanske ta och prova en till nyår – nej, just det, det finns ju inga kaffeburkar nuförtiden…

Ett annat hösttrick var att leta reda på så kallade ”Skak Lars” som drogs igång och släpptes lösa. En Skak Lars kallas idag för ”Padda” eller vibrator och används till att packa underlaget vid plattsättnings- eller asfalteringsarbeten. Fick man igång några Skak Lars kunde resultatet bli en mycket intressant dans inte helt olik så kallad Zumba-dans till ett sound som förde tankarna till Joakim Thåströms amsterdamperiod. Namnet Skak Lars kom för övrigt från en kille som heter Lars och som ibland drabbades av epileptiska anfall.

Men det var nog så att de bästa upptågen uppkom spontant. Var vi till exempel ute och promenerade en sen höstkväll och passerade en liten ångvält så tog det inte särskilt lång tid innan Jönsson hade fått igång den. Jönsson är mycket tekniskt lagd, jag tror det kommer från fädernet. Just den här ångvälten gick på diesel, liksom alla ångvältar jag har stött på, och var en cabriolet. Med fartvinden rivande i hårmanen kom Jönsson således åkandes ikapp oss andra och erbjöd oss skjuts på sitt nyanskaffade åkdon, inte utan en viss stolthet. Han raggade helt enkelt upp oss med en ångvält och det gick förvånansvärt bra. Snart var hela fordonet belamrad med ungdomar och färden dundrade vidare nerför Larslundsvägen med siktet inställt på Scoutstugan.

i__m_a_steamroller__baby_by_ricky_roo302-d5nsqix

        Ångvältar är inte kända för sina terränggående egenskaper och det är inte helt utan anledning – de terränggående egenskaperna är mycket få. Det lärde vi oss redan vid de första testerna i den mörka novemberskogen. Kanske utsatte vi arbetsredskapet för alltför svåra påfrestningar för det gick till slut, som så många gånger förr, helt över styr.
        Då ekipaget av naturliga skäl saknar differentialväxel trodde vi att den skulle fungera utmärkt i skog och mark då den alltid har ”diffspärren” inkopplad, så att säga. Vad vi inte tänkte på var den höga tyngdpunkten vilket gjorde den benägen att välta. Att välta är ju bra för en ångvält, kan man ju tycka, men det finns två typer av välta i det här sammanhanget, en positiv och en negativ, ja ni förstår vart jag vill komma.
        Jag gissar att det var Jönsson som körde när det oundvikliga inträffade och med tanke på den bravur och finess med vilken manövern utfördes gissar jag att det var en medveten demonstration av förarens skicklighet. Till allas stora förundran lyckades Otto med konststycket att göra en så kallad eskimåsväng med ångvälten. För den inbitne kanotisten eller inuiten är detta en välkänd övning. Den går ut på att liksom kapsejsa två gånger, en gång ner och sen en gång upp igen åt samma håll. Inalles 360 grader alltså, eller ett helt varv som lekmannen säger. Vad mer så uppvisade föraren sådant prov på precision i volten att det gula redskapet slutligen stod på rätt köl, utan en skråma, mellan två träd med endast någon millimeter tillgodo åt vardera hållen. Och detta efter att föraren övergett ekipaget i flykten för att undvika att krossas av maskinens tyngd. Det var tur att det var en cabriolet för annars hade nog taket fått sig en ordentlig törn. Eller så hade den blivit liggandes på sidan som en strandad blåval. Fast gul.
        På något sätt fick man loss maskinen och ett par dagar senare var den återbördad till sin ursprungliga plats men då hade vårt ångvältsintresse svalnat så det blev inga fler exkursioner för den välten. Undrar om den inte var fast förankrad med en stadig kätting också, vilket i och för sig inte hade spelat någon roll…

Vi höll inte alltid på med bus, långt därifrån. När vi var i elva-, tolvårsåldern kunde vi ibland ta en tur till Tant Aina och spela kort i hennes kök. Det var hon som hade gården utmed kostigen ungefär halvvägs till Hubbo Kyrka. Hon hade en gammal Newfoundlandshund som var ganska övergödd, det syntes på tassarna som stod i besynnerliga vinklar som vittnade om att de hade för mycket att bära på. Jag minns inte vad hunden hette men jag minns att den var snäll, eller så var den bara mätt och loj. Tant Aina var också ganska övergödd men det hindrade henne inte från att sopa mattan med oss grabbar i Svarta Maja. Ibland, när hon tyckte vi spelade ogenomtänkt, ryckte hon korten ur händerna på oss och spelade själv i vårt ställe för att få lite motstånd i spelet. Hon sa i alla fall så men det är klart… Hon vann ju jämt så det kanske var så hon fuskade. Nä, det tror jag väl ändå inte att hon gjorde…
        Jo, ta mig fan, tant Aina fuskade i Svarta Maja! Och kaffe drack hon i mängder. Och stekflott direkt ur pannan med en sked. Jag lovar, minnet har etsat sig fast. Men hon var bussig, tant Aina, och hon hade en stor tjock hund.

•••

Med vintern kom snön och isen lade sig i vårt gamla vattenfyllda grustag. När vi gick i låg- och mellanstadiet anordnade vi ibland tävlingar på miniskidor nerför den södra flacka delen av gropen. De flesta hade utrustning som spändes fast på fötterna med remmar men några hade mer avancerade grejor. Deras skidor hade stålkanter och en bindning som jag tror krävde slalompjäxor i läder av märket Kastinger för att fungera. Konstigt var det i alla fall, och effektivt. När det dök upp någon med sådana skidor var segern i regel redan given, förutsatt att han kom ner utan att missa några portar. Men det gjorde inget, det var kul ändå.
        I andra änden av gropen låg vägen som ledde ner till kostigen. På vintern blev den ypperlig att åka bob på, ni vet de där kälkarna med stålmedar och ratt. Gick hur fort som helst. Calle och jag byggde till och med om en spark till en bob med ratt och hela baletten men Tobbe, Calles brorsa, var inte så duktig med svetsen som han påstod så boben upplöstes snart i smådelar. Styrningen funkade överhuvudtaget inte. Hans svetsfogar blev bättre med tiden och så småningom sydde han ihop två cyklar åt oss som höll nästan en hel sommar innan den havererade, med viss blodspillan, i höjd med Åkarnas Hus.
        Fina vinterdagar frekventerades kanterna av motionssugna flanörer och hundägare från grannskapet. Det, i kombination med ett tunt lager snö på isen, gav oanade möjligheter att sprida olika budskap genom att spåra med fötterna i snön på isen. Vid den här tiden skulle kanske ett budskap i stil med ”Kärnkraft, Nej Tack!” vara passande att skriva i jättebokstäver, tillsammans med en illustrerad sol, för allmänt beskådande. Men icke. Vi lyckades med konststycket att med tio meter höga bokstäver skriva ”ERNST, SUG MIN NUPPE!” över hela isen och därtill få till en passande illustration på samma tema. Den skulle ha sett bra ut jämte jättefallosen vi byggde i snö på fotbollsplanen vid Fiket någon vinter senare. Tre meter hög blev den till slut tack vare Hornas längd och basketfärdigheter som kom väl till pass när han som grand finale ”slam dunkade” ollonet på plats.

Det är rätt konstigt att vi aldrig fick några som helst reaktioner på sådana här upptåg. Jag menar – vissa saker var ju direkt livsfarliga, både för oss själva och andra, men det verkade som att ingen brydde sig. Eller så kände folk sig obekväma i att säga ifrån – att märkas. Kan man missa att en ångvält fylld med ungdomar dundrar förbi klockan tio en fredagskväll? Jag tror inte det.
       Jo, en reaktion fick vi. Jönsson och jag hade ”omplacerat” en trädgårdstomte och det nidingsdådet rapporterades i VLT. Tomten var inte långt borta så han kom snart tillrätta.

•••

Och efter vintern kom våren. Inte samma vår och inte samma majbrasa, nej en ny vår och en ny majbrasa som gav ett nytt avstamp för ännu ett år på den gamla åsen.
        Det känns lite främmande att tala om våren så här i mörkaste december men vis av erfarenhet kan jag lova att om tre månader kommer vi känna vårens antågande i luften och åter börja rensa ut gammal bråte att köra till brasan. Nej just det, vi är ju klokare än våra föräldrar, vi kör iväg skräpet till återvinningscentralen istället, så får någon annan elda upp skiten istället.

Ja, som sagt, om gropen kan sägas mycket. Det du just har läst är bara en bråkdel av det som kan berättas och de som har varit där har säkert en egen berättelse att berätta. Men jag tror att också den berättelsen mer kommer att handla om barndom och uppväxt än om en specifik geografisk plats. Å andra sidan, för min egen del, så var grusgropen i mångt och mycket synonymt med att växa upp, en ganska stor del i alla fall. Men vad är det jag sitter och säger – jag har aldrig vuxit upp, aldrig i livet!

Garagebandet får oväntat besök och Erik Nygård håller huvudet kallt

Jag saknar ett ord som beskriver hur vi flackade runt mellan olika gillestugor, klassrum, scoutstugan och garage för att repa med våra band. Det var inte lätt, ingen ville ha oss hos sig – vi lät rätt mycket. Nu har jag det, ordet jag söker är tattare.

”Här står jag i kläder av läder och piskar fram min musik. Jag står på scen för jag ska bli rik.”

Vi började med samma dröm som farbröderna i Wasa Express och jag vet inte om de blev rika, som i sången, men de fick i alla fall stå på scen och piska fram sin musik och det fick vi också göra så småningom. De uppträdde en gång på konsertsalen och de var väl rätt bra men frågan är om inte förbandet Rude Kids var snäppet bättre med sin listvältare ”Raggare is a bunch of motherfuckers”. Jag kommer ihåg ett klotter i skolans uppehållsrum i samma anda som löd: ”Vägra raggare bensin!”. Det fanns ett annat också: ”Vägra bögar kuk!”. Det var ord och inga visor på den tiden och punkarna må ha uppfattats som smutsiga och allmänt missanpassade men de var en frisk fläkt i samhällsdebatten. Jag har till och med för mig att det rasade ett regelrätt krig mellan punkare och raggare i Västerås i slutet av sjuttiotalet med sporadiska skottstrider. Kriget avslutades genom fredsförhandlingar på gatuköket Målet nere vid småbåtshamnen, anordnade av VLT och övervakade av polisen. Hökåsen höll sig neutral i konflikten och slapp på så vis lokala stridigheter. Det fanns förvisso både punkare och raggare på åsen men något bråk blev det aldrig. Blod är kanske tjockare än både bensin och tuppkammar. Belsen och Punk-Anders hette våra mest tongivande punkrockare, deras band hette Union Flags som i sin tur byggde på bandet Taggtråd. De blev odödliga hos mig med låtar som ”Boman är en djävla skit” och ”Döda Ayatollan”. Viktiga ämnen när sjuttiotal blev åttiotal.

Vi var inga punkare, jag vet inte riktigt vad vi var i början, vi hade inte ens ett namn. Särskilt duktiga var vi inte heller så det handlade om att lära sig spela innan vi kunde välja genre. För punkarna var det tvärtom. De var först och främst punkare, sen stämde de gitarren i ett öppet E och så var det bara att lägga fingret på valfritt band och börja hamra. Genialiskt! Så småningom lärde de sig spela riktigt bra och både Punk-Anders och Belsen är fortfarande aktiva musiker. Men vi skulle lära oss först: ”My baby drove off in a brown new Cadillac…”, ”This is my life, åhhh…” om och om igen. Horna på bas, jag på piano och sång, Jönsson gitarr och Nygård på trummor. Och så Märta och Edmén som satt och lyssnade. Undrar om inte de tjejerna hade någon form av hörselskada eller någon mental defekt, om inte så var de extremt tåliga mot oljud. Men vi var glada över att ha två hängivna fans redan från start. Tack för det!

Det var Horna som hade dragit ihop bandet och jag minns inte hur eller varför jag blev anlitad. Jag kände knappt Horna vid den tiden. Han var ett år äldre än jag och vi hade gått på lekis tillsammans så vi kände till varandra, men inte så mycket mer. Det måste ha varit Jönsson som kopplade ihop oss. Horna hade ordnat så att vi fick låna ett klassrum på skolan genom Artursson på Sköldmyrvägen (de med den blinda pudeln). Jag tror han var lärare på skolan och kände Horna genom basketen. Det fanns två bröder i det Arturssonska hushållet och jag minns att vi samlades hemma hos dem en sommarnatt för att dricka folköl, äta chips och se på Rockpalast från Hartwarthalle i Dortmund. Vi var inte direkt bortskämda med rock på TV så vi fick nöja oss med det som bjöds även om det innebar att lyssna på Kersti Adams Rey som jämförde allt som visades med en Greatful Dead-konsert hon sett från anno Dazumal. Jag minns att vi skrattade när David Peel slet av sig sina stasremmar och släppte loss knarket i kroppen varpå han lät om möjligt ännu djävligare än innan. En sån korkskalle! Gubben lever tydligen fortfarande, spelar också, så antingen var det bara show eller så slutade han leva rövare och hade kul ändå. Ett rykte sa att när bröderna Artursson hade tråkigt hände det att de möblerade om i vardagsrummet och lockade till sig den blinda hunden. Roat såg de sedan på då hunden krockade med möblerna i sin iver att komma fram till de glada gossarna för att få beröm och kanske en liten godbit. Hundar gillar ju som bekant både beröm och godis.

Hökåsens skola var det, samma klassrum där jag gick årskurs två för övrigt, den närmast matsalen. Vi hade Nygårds trumset och Hornas bas och förstärkare. Jönsson hade nog en gitarr men jag undrar om han hade en stärkare från början. Jag tror han körde genom Hornas aggregat tillsammans med basen och sången. Själv bankade jag treklanger på klassrummets piano som vi hade tejpat fast en mikrofon på att sjunga i. Så här närmare fyrtio år senare tänker jag att det måste ha låtit riktigt horribelt, men det kan vi inte ha tyckt då för vi repeterade i princip dygnet runt varje helg med korta avbrott för mat och sömn. En lördagseftermiddag kom Nygårds mormor förbi för att se vad vi höll på med. Hon var pensionerad pianolärarinna och ansåg sig därmed vara kunnig inom det här med popmusik.
– Trioler, pojkar, trioler! Flytta på dig, sa hon och gav mig en knuff och tog över klaveret.
– Så här ska ni göra. Titta noga på min vänstra fot och lägg märke till hur den går i stadig tvåtakt. Ett två. Ett två. Den gummistövelklädda foten gick upp och ner likt en pistong, cirka trettio centimeter för tydlighetens skull. Samtidigt med fotens beat och den fladdrande överrocken klämde hon in tretakter på pianot och ingen av oss förstod vad det var hon höll på med. Vi lät henne hållas, om inte annat så av artighetsskäl. Vi kunde anklagas för mycket men inte för att vara oartiga. Det tog en bra stund men till slut så slutade hon. Jag vet inte om det var för att hon var nöjd med resultatet eller om hon helt enkelt gav upp men det var nog bäst det som skedde. Vi var ju inga popmusiker som jobbade med sådana där trioler, vi jobbade med klassisk fyrtaktsrock och det var inte riktigt hennes kopp te. Så var det, men hjälpen och engagemanget från vuxenvärlden var välkommet men då främst i lokal- och finansieringsfrågor. Musiken skulle de ge fan i…

Dunkandet på garageporten ökade i styrka och frekvens. Vi hörde inget eftersom vi nu hade avancerat till rockband och som sådan spelade vi på hög volym. Vi hade vid det här laget skaffat oss riktiga förstärkare och till och med en sånganläggning av fabrikatet Dynacord. Den var inte så kraftfull men den hade stora högtalarlådor och det var det viktiga. Fyra kanaler och en rörförstärkare som vi tyckte lät riktigt bra. Hela eftermiddagen hade vi jobbat på en passage i en låt av Göteborgsbandet Motvind som hette ”Asfalt, glas, betong och stål” och hade stött på patrull. Vi klarade inte av att spela övergången till andra refrängen hur mycket vi än försökte. Vi kunde inte skylla på någon enskild bandmedlem – det här var en kollektiv tröskel vi skulle över. Plötsligt, där satt den! Vi blev alla så förvånade att vi slutade spela tvärt och bara tittade på varandra i perplex förundran, snacka om aha-upplevelse. Jag tror det var första gången i våra fjorton-, femtonåriga liv som vi verkligen kände att vi lyckats med något helt själva, något vi själva bestämt oss för att göra, lärt oss hur och sedan gjort. Ska jag vara helt ärlig så har jag inte känt den känslan många gånger sedan dess. Vi växte i det ögonblicket, både som människor och som musiker. Sen fick vi i och för sig samma problem igen (och igen, och igen, och igen…) men då fick vi hjälp från oväntat håll. Men innan jag berättar vidare om det vill jag bara citera inledningen ur ovan nämnda låt…

”Jag föddes sent, en lördagskväll, när farsan var ute och söp.
I hundratjugo knyck på ett taxisäte och djävlar vad blodet flöt.
Aldrig har väl morsan skrikit som då
fast hon ofta blev slagen gul och blå.
När farsan kom hem och var full.”

…det här är starka grejor…
Sådana här låtar, tillsammans med Nationalteatern, gav oss en ganska konstig uppfattning om Göteborg. Där fanns tydligen tre typer av människor: De som jobbade på varvet, de som knarkade samt knarkare som jobbade på varvet. Nyheterna gjorde sitt till med ständig rapportering om alla miljoner som industriminister Nils G Åsling skickade för att rädda de krisande varven och därmed även den undergångshotade staden Göteborg. Ge knarkare en massa pengar, det går ju inte, det fattade väl alla som lyssnade på göteborgsproggarna. Dessutom var ju hela bunten kommunister av så kallad KPML(r)-typ (Kommunistiska partiet marxist-leninisterna [revolutionärerna], säg det tio gånger om du kan, snabbt…) med jordskor på fötterna och något drömskt maoistiskt i blicken. För den som glömt så var en kommunist en som hade läst Marx, en antikommunist var däremot en som hade förstått honom. Det tog mig några år innan jag tordes besöka Göteborg och till min förvåning möttes jag av en jättetrevlig stad med minst lika trevliga människor. Kanske lite för låga hus i förhållande till gatornas bredd och så är det ju det här med inglasade utomhusmiljöer och bilfria gator som håller på att ta kol på svenska stadskärnor. Norrköping, Gävle, Örebro, och Västerås är tyvärr bara början på en lång lista.

Men nu hade vi viktigare saker att ägna oss åt – det bankade på garageporten till Larslundsvägen 29. Vi satt hopträngda bland Ottos farsas verktyg och apparater och undrade vem det kunde vara som hade en sådan kraft i näven att det överröstade vår musik. Vi tar en paus och Otto går och viker upp porten. Långsamt. Det var en sensommareftermiddag och solen stod relativt lågt på himlen och bildade ett starkt motljus snett nedåt in i det dunkla garaget. Först kunde vi skönja ett par fötter som uppenbarligen tillhörde en mansperson. Av fötternas storlek att döma så var han förmodligen högrest. Porten öppnades sakta och till slut, bländade av det starka ljuset, såg vi siluetten av en man med ett gitarrfodral i höger hand omgiven av en himmelsk strålglans från den bakomliggande starka solen.

– Ni behöver hjälp, grabbar… sade mannen med djup, bullrande, stämma.

Vem var denne man, varför var han här? Var det en ärkeängel sänd från himlen för att hämta hem oss till vår faders hus? Var det någon som reagerat på de hjärtskärande ljuden och kontaktat kommunens avdelning för djurskydd? Inget av ovanstående stämde. Mannen var Håkan Bohlström som varit på besök hos Janssons på trettioettan och hört våra musikaliska ansträngningar under eftermiddagen. Till slut var måttet rågat och han insåg att han var tvungen att göra något innan någon drabbades av permanenta skador. Jag kände inte Bola personligen men jag, liksom de flesta på åsen, kände till honom som en rättskaffens ung man med rock ’n’ rollhjärtat på rätta stället. Han var granne med Horna så det var väl där de huvudsakliga sympatierna låg. Vetskapen om att snorvalpen han sett växa upp höll på att förgöra sig själv blev för mycket för unge herr Bohlström varför han hade hastat hem efter Fendern. Att påstå att jag idag känner Bola särskilt väl är att ta i men vi träffades då och då på fiket. Vi sågs också på scoutstugefesten härom året och vi ger varandra uppmuntrande tillrop på facebook då och då och det är ju inte fy skam. När jag tänker efter så är han nog inte helt olik Vargfors-Fredrik i timmerkojan:

”Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingar väl –
kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
och en skål för din gossesjäl!”

Lugnt och metodiskt visar mästaren hur det går till att repetera in en låt, vilka instrument man börjar med och vidare tills man har byggt ihop hela låten. Att han var med och spelade gjorde ju sitt till. Han är ju en erkänt duktig gitarrist och lät sig följaktligen inte distraheras av våra ibland spastiska utflykter i det musikaliska landskapet – han var som en klippa att tryggt återvända hem till. Jag ska inte säga att vi blev fullfjädrade musiker av denna lektion men vi kom en bit på väg och inget ont om Nygårds mormor men Bolas pedagogik var hundra gånger bättre. Minst. Det var ibland så här på åsen, de äldre försökte hjälpa de yngre när de kunde och när de tyckte det var skoj.

Frälsaren lämnar oss, kanske i Kjelle Janssons gula Kadett med de svarta fartränderna, kanske i något annat exklusivt fordon eller rent av till fots. Visst hade familjen Bohlström en Volvo 264 av den exklusiva jubileumsupplagan från 1977? Takluckan användes en gång av Pluttis en vinterafton då han med yviga gester, inte helt olik en viss tysk trettiotalspolitiker, tog emot folkets hyllningar på stan. På den tiden gick det bra att skoja om det mesta och det gjorde vi, med besked. (Mycket av det vi gjorde då skulle idag kanske kallas plumpa övertramp men handlade om ungdomligt oförstånd och vi hade inte en tanke på att någon, eller några, kunde ta illa vid sig. Ingen ursäkt – bara en förklaring.)

Vi hade inte bara garaget för oss själva denna helg, familjen var bortrest så hela residenset stod till vårt förfogande. Vi grillar! Det var planerat sedan några dagar så vi hade haft gott om tid att förbereda anskaffning av nödvändig rekvisita. Undertecknad hade kommit över några flak folkis på ett sätt som kanske inte kunde beskrivas som alltigenom legitimt, grillkol och sådant fanns på plats, tillbehör, såsom potatissallad köptes in och spritlangare kontaktades. Kvar återstod något att lägga på grillen. Nu var det så fint ordnat att Nygge sommarjobbade på Goman-fabriken och hade därför tillgång till det vi behövde. Ja, kalaset höll på att urarta till en hälarnas afton men det struntade vi i, vi såg det som god hushållning av knappa resurser.

Jag minns bara i grova drag berättelsen om hur Nygård fick med sig varorna från fabriken utan att upptäckas. Han hade fått för sig att djupfryst var det bästa så i ett obevakat ögonblick slinker han in i ett frysrum, plockar på sig ett par, tre kilo kött och korv och stoppar ned det hela i brallorna. Han knallar sedan snabbt iväg till omklädningsrummet bara för att upptäcka att han missbedömt tiden. Han möts av eftermiddagsskiftet som ska lösa av honom. Att tömma brallorna på kött gick inte för sig utan att åka fast så han fick sätta sig ned och försöka verka oberörd, med de djupfrysta charkuterierna i grenen, tills hans kollegor var ombytta och lämnat rummet. Då fick han sin chans, ett par minuter innan morgonskiftet kom för att byta till gångkläder. Det var denna lucka han tänkt utnyttja från början men som han missat med femton minuter, en helvetisk kvart med frostnupna genitalier som följd. Jag är likadan själv. Inte för att jag går omkring med djupfrysta köttvaror i kalsingarna men jag är ständigt tio minuter för tidig. Om andra höll tiden skulle det inte vara så jobbigt men eftersom de flesta är konsekvent tio minuter sena innebär det att jag allt som oftast får vänta tjugo minuter på avtalade möten. Mycket irriterande.

Nu var allt förberett för stor grillfest. Otto hade hittat en brännbar vätska i källaren som åkte på grillen och så tände han på. Jag vet inte om det finns bildäck i flytande form men om det finns så var det det han hällde på. Herre djävlar vad det osade! Hela tomten och en avsevärd del av skogen låg snart insvept i en tjock rök som förde tankarna till Lützen år 1632. Men det gjorde inget, skogen hade sett rök förut när en mycket ung Otto Jönsson eldade upp sin förhatliga mandolin som hans föräldrar tvingade honom att spela. Att han sen blev gitarrist kan kanske ses som föräldrarnas revansch.

Det halvfrysta köttet skars upp med bågfil och lades på grillen och avnjöts med tillbehör. Folkölen öppnades och de som hade annat att dricka var glada för det. Det hela utvecklade sig till en riktigt trevlig tillställning vill jag minnas, helt i linje med hur det brukade vara. Nygård satt tyst på en stol, läppjade på en öl och kontemplerade över skillnaden mellan en erigerad penis och en djupfryst penis. Han kom fram till att det förstnämnda nog var att föredra framför det senare, trots likheter i form och konsistens. Jag tror de flesta som har, eller har haft, en balle håller med honom om det. Tack Erik, för den insiktsfulla analysen. Men en sak kan jag ibland fundera över: varför gick du så långt för att skaffa fram allt kött – familjen Nygård på Rullstensvägen var ju vegetarianer???

Frimula, en rymdeman och lite dans

Freedom 1776, Klondyke, Packman, Asteroids plus en massa andra sköna spel. Ja, det handlar om spelhallen denna gång. Där unga män kunde visa sin överlägsenhet utan att behöva ta till eventuell råstyrka – för då blev det TILT. Du kunde heller aldrig veta om det stod någon bakom den falska spegeln och övervakade aktiviteterna så överdrivet våld var inte att rekommendera. Johnny Spjuth var en listig en, han kunde se att något var i görningen när fem grabbar samlades runt ett spel och effektivt blockerade sikten från spegeln. Han måste ha haft röntgensyn för rätt vad det var stod han där och undrade vad vi höll på med när vi lyft flipperspelet en halvmeter över golvet och listat ut ett finurligt sätt att tjäna några extra poäng.

Bröderna Plint och Noten Johnsson var två som inte behövde några extrapoäng, de kunde stå en hel dag och lira för en krona. När de ledsnade sålde de knacken och gick och fikade för förtjänsten. De två måste ha varit de vassaste flipprarna på Åsen och jag tror inte jag överdriver när jag påstår att de två hade kunnat sopa mattan med hela Fiket Hall of Fame-flipprarna om tillfälle hade givits. Mima var bland annat specialist på Freedom 1776, ett spel som handlade om den Amerikanska revolutionen. Där fick man lära sig att dåtidens revolutionärer var klädda i blå rock, bruna hosor, peruk och trekantig hatt – undrar om de inte musicerade också. Och så påstods det att flipper inte var bra för ungdomen. Jag fick inte läsa om någon Uncle Sam eller George Washington i skolan såvitt jag kan minnas. Man kan kanske se fikets spelhall som ett litet lokalt lärosäte fyllt av både tekniska och intellektuella utmaningar för den spelande publiken. Men för mig som inte var så duktig blev det dyrt. En krona för fem kulor tyckte jag var lite mycket så jag spelade inte så ofta och utan träning blev jag inte heller särskilt bra. Man måste satsa för att vinna och antingen går man på de snabba vinsterna, knacken, eller så tar man till sig kunskapen och diskursen i hallen och bygger upp ett långsiktigt intellektuellt kapital att förränta. Två sätt att uppnå samma resultat: en lagom desillusionerad medelålderstillvaro som stundtals blir lite väl bekväm och kanske rentav lite småtrist. Fan, man skulle tjacka sig en Marshallstack, bilda ett band, dra på turné och trasha lite hotellrum. Någon som är på? Vi kommer nog behöva några groupisar också. Groupisar med inte alltför höga krav på action ty vi äro till åren komna och vill gärna sova före midnatt, gärna efter ett glas varm mjölk.

– Och lättöl och pepparkakor!
– Varför då?
– Jo, för då blir man full och det vill rockers bli efter gigen, det vet alla.
– OK, öl förstår jag men lättöl? Och vad ska vi med pepparkakor till?

Jag tror det var Pluttis som fick Käcken att koka en lättöl, låta den svalna till rumstemperatur och därefter skölja ner sex pepparkakor med densamma. För då blir man full. Det blev tydligen Käcken men efter ett tag blev han lika snabbt nykter då han insåg varför Pluttis skrattade så gott åt honom. Detta är ett overifierat minne men även om den skulle vara osann så är det inte helt osannolikt att Jonas skulle gå på en sådan grej i sin gröna ungdom så därför får den vara med. Synpunkter på det kan lämnas i nedanstående kommentarsfält under kontorstid, dock ej måndagar.

Johnny och Yvonne var riktiga entreprenörer. Inte som Bill Gates eller Jonas Wenström, sådana finns det ju inte så många av, men väl entreprenörer som hela tiden hittade på och testade nya grejor. Allt gick väl inte jättebra, men så är det ju. Jag läste om en undersökning från Harvard där de räknar ut att cirka 85 procent av alla nysatsningar går åt helvete strax efter start, så då gäller det att ha många idéer. Eller ett fåtal bra idéer och det är ju inte riktigt samma sak som många dåliga idéer – skjuta med hagel eller skjuta med kula, det är frågan…

En av deras idéer var att anordna diskotek på fiket, drogfritt ungdomsdisko. Redan där var det nog lite feltänkt. Vad var det Uggla sjöng, ”Jag dansar aldrig nykter…”, så var det även för oss söner av den Badelundska myllan. Hökåsen är ju som bekant en del av Badelundaåsen som sträcker sig från Siljan i norr till Nyköping i söder. Det var för övrigt i Badelunda som Gustav Vasa erövrade Västerås från danskarna år 1521 i slaget vid Badelundaåsen. Tänk vad man kan lära sig med internet, synd att det bara är en fluga… Nog med geografi och historia, åter till diskot.

Det kan tänkas att det fanns folköl att köpa men det gick ju åt kopiösa mängder folköl för att dricka sig dansant och dessutom fick man tillbringa mer tid på toa än på dansgolvet om man valde den vägen. Nej, smuggel var bättre. Kanske dubbelsmugglad Wyborowa, en gång från en polsk brottare bakom Idrottshallen och en gång in på själva diskot. Men det gick ju inte för sig att förtära medhavd kost i själva danslokalen även om belysningen var diskodämpad och lite bordellröd. Vad var då bättre än att tjyvdricka i spelhallen? Den blev som en lönnkrog i Chicago under förbudstiden men utan tjejer. Alla grabbar i spelhallen, tjejerna på dansgolvet och Jönsson ute i köket drickandes en kopp Chai-te funderande på om han skulle ta och starta ett kristet rockband och kalla det Nasaret – hmm. Det visade sig att namnet var upptaget så Otto släppte idén och kom ut till spelhallen för att dricka smuggel han också.

Alla grabbar i spelhallen var nog inte helt med sanningen överensstämmande. Calle Balle Ringhals Larsson stod förmodligen och dansade med tjejerna. Han gillade att dansa mer än han gillade tjejer så det blev väl någon form av fridans från hans sida. Calle, jag tänker ofta på dig, saknar dig ibland också. Det var kul att växa upp med dig med allt vad det innebar av kojor, pappa Nisse, hunden Tjabo vars andedräkt luktade avföring och din katt Mattias (ja, det var ju också ett namn på en katt). Det får nog bli ett Calle-specialminne vad det lider för du var vad man kallar en ”mångfacetterad människa” som inte låter sig sammanfattas i några enkla meningar.

Stämde det att vissa kom in på diskot via fönstret i spelhallen? Jag tror banne mig att det var så. Fönstret öppnade ju även upp för leverans av dryck och annat kontraband av utsedda springare på utsidan. Det var ett litet fönster så vem som helst kunde inte klämma sig igenom, typ ett källarfönster monterat högt upp på väggen. Det var nog inte bara att hoppa in och ut genom fönstret heller för jag har för mig att det vette mot fikets bostadsdels altan. Mycket trafik hade förmodligen märkts även om det bara var småväxta personer som kom och gick. Hökåsenbor fanns vid denna tid i alla former och storlekar men som regel endast i en färg. Vi hade i och för sig en Nigerian på Movägen under en period. Han var svart som natten, hette Dandersen och får vara undantaget som bekräftade regeln. Hans fru var från Lund och lät ungefär lika konstigt som maken. Senare lärde jag mig att alla från Skåne låter så. Det var något med de skorrande r:en, förmodligen en regional genetisk defekt. Han hade i alla fall varit en perfekt springare som obemärkt kunnat ta sig fram till fönstret och leverera dryck i den mörka vinternatten. Att vi inte tänkte på det?

”Upside down, boy you turn me, inside out and round and round”
eller
”My old piano”
eller varför inte
”Let’s get physical, physical. I wanna get physical. Let me hear your body talk”

Tre låtar, två artister. Men vilken artist hör ihop med vilken låt? De tre först öppnade rätta svaren får åka på semester vart de vill i två veckor på egen bekostnad. Dock inga golfresor, där är jag benhård.

Var det inte Jessicas storebrorsa som var DJ? Han var bra minns jag. Hade alla nya heta vax och fattades något kunde han alltid låna skivor ur jukeboxen. Nr 157 till exempel, ”Sherry Darling” med Bruce Springsteen eller varför inte nr 74, ”Venus” med slap-basgången som Sudda snart lärde sig. Det var fräcka grejor. Och så hade han coola ljus, ultraviolett och stroboskop som fick oss att se ut som självlysande kraftwerksrobotar när vi dansade.

– TANZEN!
– JETZ MÜSSEN SIE TANZEN!
– BITTE!!!

Skrek han inte för såvitt jag vet fanns det inte en droppe tyskt blod i familjen Davidsson. Annat var det med SS-Reichsführer Heinrich Himmler men det är en annan historia. Totalt.

Ja, vi lämnade spelhallen för att dansa med tjejerna då och då men återvände snart till vår lya för att analysera dansen, kanske spela ett parti flipper och göra lite flytande affärer. Alla var där, Jönsson, Horna, Sudda, Bulten, Kotte, Sundgren etcetera etcetera – till och med Kosmos Tomas var där. Kosmos Tomas var lite kontroversiell minns jag. För somliga var han Snusk Tomas men hos oss gick han under namnet Kosmos Tomas. Han var i ständig kontakt med rymden via sin portabla Philips-anläggning med hörlurar och sina silverfärgade snowjoggers som vi antog fungerade som hans antenner. Kort sagt – han var en rymdeman. Jag tror inte han hade det så lätt alla gånger och vissa var nog rent av elaka mot honom om jag inte missminner mig. I vissa fall välförtjänt men straffen var väl i de fallen inte alltid proportionerliga i förhållande till brotten. Han var på disko i alla fall och hade tänkt fraternisera lite med grabbarna på grabbars vis men det gick visst inte helt som han hade tänkt sig, vilket ni kommer förstå om en stund.

Jargongen, då som nu, bland tonårsgrabbar kan väl beskrivas som mer rå än hjärtlig men i råheten fanns alltid en stor portion hjärtlighet. Det är väl en rätt bra beskrivning? Balansen var hårfin och det fanns en massa oskrivna regler att förhålla sig till och om man inte gjorde det kunde det gå illa. Till exempel fick man alltid brotta omkull sin kompis eller gömma hans jacka eller, ja – vad vet jag, bryta av hans cigaretter, sno hans snus. Eller som fallet Flamman i Tillberga, klä av honom naken, raka av honom håret och köra hem honom i en skottkärra, ringa på och låta hans föräldrar ta hand om fyllevraket. Man kunde även i vissa extremfall brotta omkull sin kompis kompis även om man själv inte var direkt bekant med offret i fråga, en så kallad ”omkullbrottning genom fullmakt”, men det var mycket sällsynt och krävde en hel del finkänslighet. En gång, i en skogsbacke, satt vi ett gäng med varsin ungdomskasse när Mima reser på sig och börjar pinka precis bredvid mig. Jag fann det hela vara ofräscht, fattade agg, och ryckte honom följaktligen i pubeshåren varpå han på ren reflex ger mig en ordentlig hurring och jag går i backen med spräckt trumhinna och lite tinnitus. Det var ett korrekt beteende från båda parter eftersom vi var kompisar och den enda efterverkningen var att jag kunde blåsa rök ur vänster öra under en period. Ganska festligt faktiskt och det ger kanske en fingervisning om hur delikat regelverket var uppbyggt – som en fin slinga av rök ur vänster öra. (Egentligen fanns inga regler alls men det låter bättre så här, som en analys av psyket hos den postpubertala mannen eller som om jag vet vad jag snackar om…)

Everybody knows
A little place like Kokomo
Now if you wanna go
And get away from it all
Go down to Kokomo

Nu kommer jag till en del i historien som kan uppfattas som mindre kul. Fiket var inte allas ”Kokomo” och jag tänker att även om det som utspelar sig på nedanstående rader må ha varit elakt kan jag samtidigt inte låta bli att tycka det var rätt skoj – på samma gång liksom. Och med tanke på att det skedde för mer än trettio år sedan så tänker jag att det sedan länge är överspelat (om än kanske inte förlåtet).

Utmed ena långsidan i spelhallen stod vid den här tiden ett märkligt spel som närmast kan beskrivas som en bowlingbana men utan att vara en bowlingbana. En bowlingbana är, för den som inte vet, 60 fot lång och 39 ribbor (42 tum) bred. Det var inte denna, den var snarare fyra meter lång och 60 cm bred. Käglorna satt fast upptill en bit ovanför banan så klotet kunde passera under käglorna över sensorer som triggade en mekanism som vek upp käglorna då klotet passerade. Hur mekaniken fungerade i detalj var svårt att se för likt övriga automater i hallen var även denna låst med ett kraftigt hänglås. Utifrån såg käglorna ut som stora tänder som veks bakåt då klotet passerade över sensorerna och veks ned igen då näste spelare stod på tur. Automaten var inte särskilt populär och den användes mest som sittmöbel av den ickeflipprande publiken. Därifrån kunde man ropa uppmuntrande tillrop till sina kamrater, kanske ta en tagg ur sitt lilla paket röda Prince eller tigga till sig fimpen, strecket eller kolmargit från en kompis. Sittningarna blev inte särskilt långa för det var inte tillåtet att sitta där och Johnny var ju som sagt en mycket observant man. Discolkvällarna var inget undantag och just denna kväll blev användningen av bowlingspelet mer att liknas vid den av en schäslong, en obekväm schäslong.

Disco Tomas – höll jag på att säga, men det är en annan kille. Kosmos Tomas menar jag. Förresten så kallades Disco Tomas för Disco Tomas helt enkelt därför att han var discjockey och en gång, under ett gig i Norrtälje på 80-talet, försökte hon som spelade huvudrollen i naturfilmen Fäbodjäntan ragga upp honom. Det ni! (Hur det gick tänker jag inte berätta.) Kosmos Tomas var det. Kosmos Tomas missbedömde denna afton, likt en mycket liten hund, sin egen storlek, såväl den lekamliga som den sociala. I ett obevakat ögonblick gav han sig i kast med att skoja med Bulten genom att knycka hans stålkam som han förvarade i bakfickan. Bulten var lite som Fantomen, han var hård mot de hårda men oftast var han snäll mot de snälla och den här gången var inget undantag. Han lyckades till och med med konststycket att vara både snäll och hård på samma gång. Med ett leende vände han sig till Kosmos Tomas som nu stod och kammade sig med ett litet småkaxigt uttryck över ansikte och kroppshållning. Förresten, hade inte Bulten en moped av märket Casal? Han kunde i alla fall fånga folks uppmärksamhet och uppträda övertygande. Så här efteråt skulle jag tro att han sysslar med försäljning av något slag. Ingen av dessa egenskaper använde han sig dock av nu. Jo, ett varmt förstående leende hade spridit sig över hans ansikte då han helt sonika lyfte upp Kosmos Tomas och bad artigt de som satt på bowlingautomaten att vara vänliga att flytta på sig en liten stund. Med ett  SCHWUNG tryckte han in Rymdemannen huvudstupa rätt in i maskineriet. Käglorna viker sig bakåt och trycks ner som hullingar över nacke och rygg. Han var fast. Efter en kort stund av euforisk munterhet över de sprattlande benen som stack fram ur monstrets gap lägrade sig strax en allvarsam tystnad över församlingen.

– Fan, maskinen har nog gått sönder – vi drar!

Kammen? Den fick Snusk Tomas behålla.

 

Mannen i den rosa kostymen och två till

Fiket var inte enbart för oss Hökåsenbor. Vi levde redan då i en globaliserad värld med fri rörelse av människor och kapital. Golven på fiket hade således trampats av både den ena och den andra vinddrivna existensen från vårt avlånga land och deras ärenden var alltid två, fika och spela minigolf på den magnifika minigolfbanan (har ni inte sett Tinas fina bilder på FB än så är det hög tid att göra det).

Under min uppsalatid jobbade jag som montör på järnverket i Oxelösund om somrarna. Det gav bra pengar och gott om tid att plugga till alla resttentor som på något märkligt sätt alltid förföljde mig. Min lagbas på verket hette Lennart Erlandsson och kallades ”Slim” efter motormannen och trummisen Karl Edward Tommy Borgudd alias Slim Borgudd. Han berättade hur han, lagbasen alltså, i sin ungdom ibland besökte Fiket per motorcykel tillsammans med andra likasinnade motormän från sitt hemland Sörmland. För den som inte vet så ligger Sörmland långt borta på andra sidan Mälaren. Jag har varit där. Det är inte som Västmanland men det är ganska fint men som sagt, inte som Västmanland. Språket och valutan är densamma som på Åsen, då som nu, så besöken brukade avlöpa utan några större intermezzon men tydligen kunde det bli lite bråk ibland. Mest för den goda sakens skull får vi anta.

För den som inte vet är jag född 1964 och jag blev aktiv på fiket omkring 1978 så dessa knutteträffar fick jag aldrig uppleva men enligt Slim var Fiket ett populärt utflyktsmål för motorcyklister på femtio- och sextiotalen. Vad jag har förstått så har inget revolutionerande hänt vad gäller MC-folket sedan dess. De åker fortfarande mest runt och fikar men nu är det högre hastigheter och längre avstånd till kaffepalatsen som gäller och kanske lite mindre råkurr när de väl kommer fram. Vår tid på Fiket var dock inte utan främlingar, långt därifrån. Den förste jag tänkte berätta om vet jag inte namnet på för han presenterade sig aldrig men vi kan kalla honom ”Mannen i den rosa kostymen”, för kostymen var hans signum.

Det var inte ofta han besökte oss och när han valde att ta en tur till Hökåsen var det alltid på lite udda tider, gärna på helgerna då kaféet just öppnat. Vi yngre hängde ofta på låset på lördagar och söndagar eftersom alternativet ofta inbegrep mindre lustfyllda aktiviteter som att klippa gräs, dammsuga eller tvätta farsans bil. Nuförtiden finns det väl inga tonåringar som har sysslolösa helger? Det verkar vara curlingförälderns värsta mardröm att komma till jobbet på måndagen och inte ha någon fotbollsturnering eller cheerleader-dito att rapportera ifrån och att det är sååå viktigt att avkomman hela tiden aktiveras. Jag tycker det låter konstigt. Det kanske beror på att jag växte upp på Hökåsen och därmed har en mer avslappnad syn på tillvaron än vad huvudstadens folk i allmänhet har. Vilket i och för sig är rätt konstigt eftersom en stor del av stockholmarna (jag bor här sedan många år) faktiskt är inflyttade. Inte från Hökåsen dock och det är kanske här vi ska söka förklaringen. Världen hade varit en bättre plats om det funnits fler ambassadörer från vår rullstensås utspridda runtom vårt klot, beredda att sprida glädje, sång och klokskap till sin omgivning – och kanske lite dans. Gärna en Polonäs, det är för lite bensprattel nuförtiden. Det är sant, det är inte lätt att vara ödmjuk alla gånger.

Janne Mårtensson var periodvis ofta tidigt på plats. Jag tror Fiket öppnade klockan 10 på helgerna så det var väl inte jättetidigt men vi var ganska ensamma vid den tiden. Det kan ha varit någon yrkesförare som tog sig en fikarast eller någon som haft bortamatch och väntade på bussen hem. Jag frågade inte så jag kan ju inte vara säker. Se det som en hypotes och förresten har det inget med den här historien att göra.

Janne, eller Mårten som han oftast kallas, hade genom guds försyn begåvats med en fantastisk hårman. Längden har han kvar men volymen är det väl lite si och så med, även han har blivit äldre. Det fanns ett rykte som sa att Janne varken kammat eller klippt sig sedan 12-årsåldern och jag kan bekräfta att det ryktet var sant. Han hade inte ägnat sig åt någon som helst form av fysisk hårvård, förutom tvätt, på minst fem år. Men hur kunde han då ha en sådan fantastiskt fin kalufs? Borde inte håret ha formats till korvar som på de populära jamaicanska rastamännen vi sett på skivomslagen? Så här är inte naturen beskaffad – vad var hemligheten? Svaret var produkter. Eller ”Products” som det heter i Amerika. ”Hair Products”. Mårtens farsa Sven-Erik jobbade på Unilever i Stockholm och hade garaget fyllt med Timotei hårbalsam och Blåband pulversås. Såsen kom från byteshandel med en kompis i såsbranschen…

– Ska vi, ska vi byta grejor, ska vi byta grejor med varann

– Jag byter en flaska balsam mot en påse sås

– Flaska balsam mot en påse sås

– …

…men det var lådor det handlade om. De var ju inga småhandlare direkt, nej, ”bulk” var ordet i de här kretsarna. Därför hade Janne obegränsad tillgång till detta undergörande balsam att behandla frisyren med och han snålade sannerligen inte, långt därifrån, det fanns det ingen som helst anledning till. Han drog i sig en halv flaska per dag! För vissa kan det synas som ett missbruk men för Jan Banan Gås var det en självklarhet. Parafrasen ”Frisyrer kräva dessa produkter!” var i högsta grad tillämplig på Janne, men i ärlighetens namn kan jag inte se det som annat än ren och skär frisyrdopning. Förlåt Mårten, men sanningen om ditt hårsvall måste fram. Även om du kommer att hata mig framöver, jag säger inget om det, det är din fulla rätt, så vill jag att du respekterar min oförvitliga tro på sanningen.

Såserna åt vi en del av när Sven-Erik var bortrest. Mårtens morsa Gun hade liksom min morsa flyttat hemifrån före oss så vi bodde med våra fäder och det var väl lite si och så med tillsynen vad gällde kosthållningen. Det var för övrigt jag som lärde min farsa att laga mat, med guds hjälp, en god olivolja och Vår Kokbok (han klarade väl själv av att steka några korvar på sin höjd). Undrar hur många som lärt sig laga mat med Vår Kokbok? En given detalj att skicka med telningarna när de lyfter.

Sa jag att Mårten var som en fisk i vattnet? Han hade spelat i vattenpoloungdomslandslaget och, jag skojar inte, kunde trampa vatten så till den milda grad att han hade knäna ovanför vattenytan. Försök det om du kan, bada utan att blöta ner knäna. Stark som en björn var han. Men Mortimer Gans var inte bara hår och vattenpolo, jag minns en gång då han fick för sig att fasta. Han hade inte synts till på en vecka då han till slut dök upp på Fiket, utmärglad och hålögd, för att bryta sin veckolånga fasta med en – hamburgermacka! Jo, han fick ont i magen och var borta några dagar till innan han var tillbaka i sin vanliga fina form och sina lila Norman Bates mockaskor. Han och Horna hade varit en tur till London och ekiperat sig och gått på Punkklubbar tidigare den våren. Där hade de även lärt sig dansa Pogodansen. Den gick tydligen ut på att man utsåg en punkare som lade sig ned på golvet, med benäget bistånd från andra punkare om så krävdes, och så hoppade de övriga punkarna runt punkaren på golvet och måttade sparkar mot den liggande punkaren. Dansen slog aldrig riktigt i Hökåsen efter att vi lagt Bulten på backen och påbörjat vår illustra dans. Han blev ursinnig, ville på intet vis veta av någon Pogodans, flög upp, torkade bort blodet som sipprade fram ur hans sargade ansik… Jag ljuger, det är inte sant. Ni måste stoppa mig när jag tar i så här, annars kan det sluta hur som helst. Bulten, eller Tony Jonsson som han heter, kallades Bullen från början och var inte ens punkare. Men resten är sanning. De var i London och lärde sig dansa Pogodansen och jag minns att Mårten fick in några fina Pogosparkar på Folke Pudas låda på Sergels Torg under ett konsertbesök till huvudstaden vintern 1983. Hursomhelst. Rätt vad det var började Bullen gå på gymn och blev stark som en oxe och vips lades det till ett litet streck på det sista l:et i Bullen och, voilà, så var han reinkarnerad som Bulten. Jag tror Bola har varit inne på det här med alla smeknamn som fanns på Hökåsen. Det torde vara rätt unikt. Fanns det någon som gick under sitt riktiga namn? Om de fanns så var de inte många, det är då ett som är säkert.

Bäsen och Kirk gick i samma klass. Osis hade alltid bråttom hem till väderleksrapporten. Sen nämnde Bola en Kvast Anders, kan han ha varit släkt med Palt Anders? Pinnen och Bäsen var samma person. Belsen bodde väl granne med Träsko Berta? Rajden upphörde aldrig att prata – aldrig. Tama Negern spelade dansbandstrumma och Vita Negern spelade bas som självaste Geezer Butler (båda dessa namn var frisyrrelaterade och hade inget med hudfärg att göra). Kotte, Latte, Plint, Bröl, Masken, Chicken, Dealarn och så Märta förstås. Listan kan göras mycket, mycket lång och det roliga är att de flesta namn hade en alldeles egen historia, eller proveniens som det kallas i TV:s program om gamla saker. Forskning kring detta fenomen efterlyses.

Men vad hände med mannen i den rosa kostymen? Jag kommer till det. Nu.

Då vi lämnade honom senast var det öppningsdags lördag, eller kanske söndag morgon. Jag minns att jag såg honom komma glidande på trottoaren efter att han hade klivit av bussen från stan. Jo, ”glidande” är det bästa ord jag kommer på för denne man gick inte som vanliga människor. Rökande på en tagg gled han fram iklädd en rosa gabardinkostym, blanka skor med lite klack halvt dolda av de utsvängda byxorna, mönstrad skjorta i grön ton och portfölj. Jag var inne på frisyrer tidigare och behöver inte trötta ut er med det igen för han hade just ingen frisyr att diskutera. Halvlångt, lite stripigt utan att vara lortigt, ansade mustascher och lite rödlätt, ungefär som Erik Nygård. Ponera att detta kan ha varit i början av åttiotalet, han var ungefär sju och ett halvt år efter rent modemässigt – gissar jag (jag är inget modelejon som kan det här med ”inne” och ”ute”).

Nåväl. På plats vid sitt bord, alltid direkt till höger om ingången, tog han upp ur sin portfölj en tjock bok, kollegieblock och några pennor. Även så kallade märkpennor i neongult. Praktiskt och bra tänkte jag och sa hej. Med jämna mellanrum lämnade han sin plats och gick ut för att ta sig ett bloss varpå han återvände till sitt akademiska arbete. Att det var studier det handlade om gissade vi ganska omgående trots att våra egna akademiska meriter var begränsade vid denna tid men tillräckliga för att vi skulle tycka det var konstigt med bara en tjock bok. Det normala vid högre studier är väl att läsa flera tjocka böcker samtidigt, annars är det väl ingen konst att studera?

Han var väldig ordentlig. Till skillnad från oss tog han endast en påtår. Ville han ha fler så betalade han för sig. Det gjorde inte vi. 6-7 stycken var inte ovanligt under en tretimmarssession på fiket och det var mer än en gång som Johnny eller Yvonne kom farandes och hotade med portning om inte tjyvdrickandet upphörde. Hur de visste att vi okynnesdrack deras kaffe är ett mysterium. Fanns det angivare i personalen? Jag vet inte. Ingis, Jessica, Fast eller någon annan med relevant kunskap kan kanske bringa klarhet i den här frågan.

­– Jag studerar Koranen.

Aha, en livs levande muhammedan! Ja ja, någon ska ju vara den första muselmanen vi stöter på men denne mans uppenbarelse stämde ju inte riktigt överens med den bild vi fått från TV:s rapportering från den tidens Afghanistankrig. De var ju inte klädda i rosa gabardinkostym med matchande skor och dessutom hade de coola hattar på sig och gärna en stinger-missil på axeln riktad mot en sovjetisk attackhelikopter. Nä, det här var nog ingen äkta muslim tänkte vi. Men vi brydde oss inte så mycket över den saken utan tänkte väl att var och en blir salig på sitt. Så tänker jag nog fortfarande men det kan ibland vara lite svårt när man till exempel ser ornitologer fara land och rike kring för att få en Gräshoppssångare att kryssa i sin bok. Eller folk som ärligt tror att mänskligheten är indelad i raser fastän modern DNA-teknik har visat att du kan vara mer genetiskt lik en spänstig Balines än en fryntlig Skåning. Och så har vi ju Line Dancers… Det blir ju inte lättare att bibehålla ett öppet sinne precis.

Kostymen! Vad händer med mannen i den rosa kostymen?

Ja, det var just inte så mycket mer med mannen i den rosa kostymen. Han satt på sin plats och studerade sin tjocka bok, gick ut och rökte med jämna mellanrum och drack sitt kaffe. Men det var ju tillåtet att röka på fiket så varför gick han ut? När vi konfronterade honom med detta svarade han att det var av respekt för sin religion och så svamlade han på en bra stund i samma anda. Men det var struntprat. För jag vet varför. Jag vet varför han gick ut, jag vet varför han svamlade på om islam men jag kan bara gissa mig till varför han besökte vår kära ås i sin rosa gabardinkostym.

När jag gick på ASEAs Industriskola hade jag en klasskompis från Skultuna. Han berättade att där fanns ett parallelluniversum till fiket. Där fanns ett kafé som var som vårt fik, en samlingsplats för ungdomar och andra kaffesugna. Men det var ett påvert universum för de hade ingen minigolfbana. Ägaren till Skultunafiket hette i alla fall Fik-Lisa och var från Finland. Hon var inte bara stolt innehavare av ett kafé, hon var mamma också. Enligt Pelle, klasskompisen heter så, uttryckte hon ofta sin stora beundran och stolthet över sin son som studerade en tjock bok och klädde sig i moderiktig rosa gabardinkostym. Och inte bara det. Han var så duktig att han även odlade sin egen tobak, sån där man skrattar av. Nu är vi nåt på spåren. Det råder ingen tvekan om att detta är mannen på fiket. Kostymen stämmer, även färgen. Han studerade och med kännedom om hans odlingar så förklaras resten av hans märkliga beteende med att han alltid var ordentligt pårökt!

Rätt vad det var så var mannen i den rosa kostymen försvunnen, sågs aldrig mer till. Kanske blev han Imam i någon förortsförsamling utanför Marrakesh eller så kanske han åkte tillbaka till Skultuna och tog över efter modern. Jag vet inte, men det blev en rätt bra historia tycker jag. Tyvärr blev den så pass lång att jag inte hinner minnas de två andra utlovade besökarna. Jag tar dem en annan gång.

Hornper blottar sin träkuk av björk

”En berättelse är som vinden, fastän den kan komma mycket långt bortifrån känns den ändå tydligt.”

/!Kabbo

Allt hände inte på fiket men det var nästan alltid där våra mer eller mindre galna projekt planerades. På dagens managementsvenska skulle man kanske kalla det för en inkubator, där nya idéer kläcks, formas och testas. Det kunde vara organiserande av en musikfestival nere på fotbollsplanen, utredande av sätt att få bidrag från kommunen eller, som i det här fallet, anordnande av en maskerad på Folkets Hus.

Folkets Hus är, liksom fiket, borta sedan länge och ingen av de två behövde skämmas för sig. De tjänade folket väl och det var med sorg i hjärtat jag hörde om deras hädanfärd men kan konstatera att deras väggar hann bevittna mycket innan de revs. Jag har för mig att årgångarna före mig åt sin skolfrukost på Folkan innan skolan fick en egen matsal, jag vet att det var där jag lärde mig åka skridskor som mycket liten och det var där byalaget visade dålig film. Det var ibland riktigt dåliga filmer. Jag minns en som handlade om björnar som var så dålig att små barn i publiken började gråta och deras mödrar hotade då maskinist Bertil med polis om han inte bums visade lite tecknat. Förgäves, inte hade han något tecknat på lager men det gjorde inget för det där med polisen hittade jag ändå bara på. Alla gillade Bertil Nygård, det fanns liksom inte något alternativ.

Det var även i Folkets Hus det anordnades ungdomsgård med pingisbord, hångelrum i källaren och billig fika. Jag hann inte vara där särskilt många gånger (och jag fick aldrig hångla i källaren) innan gården stängdes och huset lades i träda med undantag för enstaka arrangemang på helgerna. Än idag läser jag om problem orsakade av nedläggelse av fritidsgårdar i förorterna och kan inte låta bli att fundera över hur många gårdar det måste ha funnits då det begav sig. Jag menar, om det under de senaste 35 åren klagats över ständiga nedläggningar av fritidsgårdar så måste det ha funnits väldigt många från början. Hiskeligt många, varsin rent utav?

Det finns anledning att återkomma till Folkets Hus vid senare tillfällen, där iscensattes en hel del mer eller mindre galna upptåg värda att minnas. Men nu handlar det om 1981 års stora begivenhet. Luciamaskeraden!

Vid tiden för maskeraden hade vi blivit bannlysta från Folkets Hus efter ett pyjamasparty med inomhusfyrverkerier, rikligt med dryck samt progressiv musik. Ingen bra kombination enligt kommunen. Vi var därför tvungna att hyra genom bulvan vilket inte var något större problem. Calle ”Ringhals” Larsson, som hade flyttat in till stan och därför inte kunde spåras till ”huliganerna på åsen”, ställde självfallet upp och började genast fundera över hur han skulle klä sig. Den killen kunde sy och hade fantasi för fem så nog överraskade han alltid. Dessvärre minns jag inte med vad men det var säkert alldeles bländande, kanske någonting med svandun och fuskpäls eller några andra exklusiva material. Själv var jag klädd som alkoholist utan fast adress och med en kvarting Kron i en brun påse – New York-style. Vissa var inte utklädda alls men jag minns att Tommy Christensen hade köpt sig ett par stora fina lösöron som han hade på sig (han såg riktigt bra ut) och Horna var klädd som den romerske kejsaren Caligula med toga och allt. På den här tiden fick man röka inomhus och det var tur för Hornas lakan värmde inte mycket i den bistra Lucianatten. Det hade kommit massor av snö och kallt var det, satan kallt. Visst rökte väl Horna? Förmodligen, alla rökte när det var kalas. Annat är det nuförtiden, nu röker nästan ingen och det fåtal som fortfarande gör det tycker jag ska få fortsätta med det utan en massa pekpinnar från kreti och pleti.

Jag vet att jag svävar ut i en del sidospår men läsaren måste förstå att det var länge sedan den här historien utspelade sig och medan du sitter och läser lite bakgrundsfakta om de olika miljöerna, människorna och annat intressant material så försöker jag komma på vad som hände på den där maskeraden. Är det någon som minns något jag glömt så är det bara att komplettera i kommentarsfältet. Vissa saker minns jag i och för sig som jag inte går in på eftersom det kan uppfattas som osedligt. Och det var osedligt i rent biblisk mening men jag har inte gjort något syndigt och säkert ingen av er heller så det finns ingen anledning att gå in på det.

Nåväl.

Sittningen var i form av knytkalas där alla tog med sig vad de ville äta – och dricka, korv med bröd som vickning är jag nära nog säker på att vi ordnat gemensamt. Helt säker är jag på att det spelades musik från scenen och vid den här tiden kan det bara ha varit banden Massa Watt och Mors Munkar som stod för underhållningen. Jag sjöng i Massa Watt, Cliffen lirade gitarr, Sudda bas, Mima keyboards (han hade bl a ett Sharma lesley som han schöpt av en kille från Schellefteå som hette Schtefan och som talade schå här) och Kotte på trummor. Vi hade även en kompgitarrist men jag minns inte vad han hette (kan ha varit Anders). I Mors Munkar trakterade Horna basen, Otto gitarren och Disco Micke trummorna. Så var det det där med den andra gitarristen igen, kan han ha hetat Magnus? Förresten, vem sjöng i Mors Munkar?

Maten uppäten, bord och stolar bortstädade, musik i jucken – klart för dans! Vi hade rätt skapliga musikmaskiner så det gick inte att skylla på dåligt tryck om man inte ville shejka. Förmodligen hade vi dessutom kopplat ihop Massa Watts och Mors Munkars aggregat och därigenom skapat en ordentlig domedagsmaskin på över 2500 watt som kunde höras ända bort till Tillberga om vi ville men det fanns ingen anledning till det eftersom vi hade en delegation från Tillberga på plats. Även två grabbar från Möklinta hade letat sig till festen på inbjudan av Suringarna. Mystiken tätnar, var ligger Möklinta och om platsen finns, hur ser människorna ut som kommer därifrån? Om du väntar en liten stund så ska jag ta fram lite fakta…

… Möklinta ligger i de djupa skogarna norr om Sala och jag undrar om inte Dan Viktor Andersson är från den trakten. Han är en alldeles utmärkt sång- och dansman som spelar något han kallar ”Västmanländsk Bluegrass”, ser helt normal ut och finns på Spotify (fast då heter han bara Dan Viktor, han tycker att Dan Andersson låter lite förmätet). Alldeles oavsett detta så spelade grabbarna från skogen en avgörande roll i den fortsatta händelseutvecklingen. Efteråt tänkte jag att vi nog kunde ha varit lite mer gästvänliga mot de långväga gästerna och jag undrar om inte Märta och Edmén höll sig borta en bra stund efter denna maskerad. Och det är fullt förståeligt så här i retroprospekt.

Hur det nu var med den saken…

Micke ”Dallas” Jansson var i fin form denna afton. Ledig från arbetet i sin stora gula ”Limonsin” som var den baklastare han körde till vardags. Fin form är kanske en inte alldeles korrekt beskrivning, det var något med balansen som inte stämde. Kanske en infektion i innerörat eller något han fått i sig via kosten. Riktigt säkra kan vi inte vara så här långt efteråt men hur som helst så återfanns han vid gott humör, dock lite blåslagen, längst ner i källartrappan efter vad som verkade ha varit ett fall, utropandes ett förvånat: ”Vart tog golvet vägen?!”. Nu kan man ju tycka det var illa nog att Dallas trillat nedför trappan men med all alkohol och testosteron som flödade i de unga männens blodomlopp denna kväll tog det inte lång stund innan en enig pöbel pekat ut grabbarna från Möklinta som skyldiga till Dallas predikament. Det rörde sig om en talibansk rättsskipning av klassisk modell och den träffade förmodligen uppåt väggarna fel. Varför skulle två utifrån kommande grabbar börja bråka med någon de inte kände och såvitt jag minns så anklagade inte heller Dallas någon. Slagsmålet som följde var däremot en riktig höjdare.

Som du redan listat ut var stämningen vid det här laget ganska hätsk. Salaiterna kände sig trängda av mobben som utdelade små tjyvnyp, en här och en där, men inga allvarligare grejor. Den inledande tuppfäktningen gick ut på att stressa grabbarna så att det till slut brast för en av dem och att han då gav någon av oss en rejäl snyting och därmed fick skylla sig själv om han åkte på smörj. Det blev romaren Hornatio Perius Berglundi, alias Caligula, som mottog den första smockan och fick således representera Hökåsens färger.

Det var inte ofta det blev slagsmål och ingen av oss var särskilt duktig på att slåss och det bidrog till att den efterföljande bataljen utvecklades till ett skådespel av sällan skådat slag. När jag tänker efter så var vi inte bara dåliga på att slåss – vi var totalt värdelösa. Otto och jag åkte på däng flera gånger men vi var ganska tjockhudade så det gjorde inte så mycket. En gång låg vi däckade på Rasthörnans golv efter en skärmytsling med några gentlemän vi mopsat upp oss mot, ett gäng som Jönsson än i denna dag insisterar på att vi sedan mötte i Hamburg under en tågluff, och dessutom blev goda vänner med! Jag minns inte ty det som sker i Hamburg stannar i Hamburg. (Eller är det Las Vegas jag tänker på?) Men varför var vi så kaxiga, vi vann ju aldrig några slag och vi blev ju inte direkt duktigare på att slåss heller. Om jag kunde begripa…

Enligt moderna kartor låg Folkets Hus i hörnet av Badelundavägen och Sjölanders väg och det kan nog stämma. Utmed Sjölanders väg var Folkets Hus-tomten avskild av ett högt Gunnebostängsel och hur det nu var så förflyttades hela tumultet ut på den snötäckta gräsmattan mellan huset och stängslet. Kom ihåg att Horna alltjämt är klädd i ofodrad sommartoga och att det var kallt. Och värre skulle det bli.

Ungefär samtidigt med Dallas störtdykning utför trappan tog bröderna Bohlströms mamma på sig vinterkappan för att gå ut med hunden. Åtminstone tror jag det var hon, kanske någon kan bekräfta det och samtidigt uppge namnet på modern. Namn och ras på hunden kan ju också vara trevligt att veta. Det var en ganska liten hund och tas vädret med i beräkningen så blev promenaden antagligen inte så lång, ungefär den tid det tog för slagskämparna att förflytta sig utomhus. Nej förresten, det bör ha tagit något längre tid för antagonisterna var redan i full färd med att halka omkring i snön brottandes och vilt fäktande med armar och ben då fru Bohlström anlände. Det var en syn för gudarna! En romare klädd i något som liknade ett tält och en clown med röd näsa av traditionell typ som pucklade på varandra som galningar flankerade av två åskådargrupper. En grupp som stod och skrattade så de kiknade och en grupp som stod tysta och såg förfärat på. Och så Bohlströmmarnas ömma moder stående i den kalla gatubelysningen på andra sidan stängslet ropandes med bärande stämma:

– Sluta! Sluta slåss pojkar! Slutaaa!!!

samtidigt som hon kastade snöbollar över stängslet för att ge ytterligare eftertryck åt sina krav och samtidigt kyla ner de ivriga gossarnas temperament. Hon var rätteligen uppbragd. Den skällande hunden gav ytterligare krydda åt anrättningen.

Nu kanske ni tänker: ”sa han inte att Horna var klädd i toga av sommarmodell och nu säger han att han hade något tältliknande på sig?”. Jag förstår att det är förvirrande men faktum är att båda beskrivningarna stämmer – vilket alla snart blev varse. I stridens hetta fick Möklintasonen tag i Hornas toga och ryckte till. Ordentligt. Med ett RITCH stod Hornkron i det närmaste naken endast iförd skor, en kalsong samt en ca 60 cm lång hemsnidad träkuk som fungerat som tältpinne. Senare kunde sakkunniga enas om att kuken var slöjdad i björk, komplett med ollon och testiklar. Men det har ni kanske redan listat ut.

Inom kort hade den tysta och förfärade gruppen anslutit sig till den skrattande gruppen som snart tystnade tvärt och hamnade i någon form av skrattpsykos. Vad damen på andra sidan staketet företog sig uppfattade jag inte ty jag tillhörde den paralyserade gruppen och var icke kontaktbar. Kombattanterna förlorade snart kampviljan. Åtminstone Horna som uppskattade ett gott skratt, även om han själv var föremålet för lustigheten, och på grund av intensiva skrattparoxysmer förlorade han snart förmågan till fortsatt handgemäng. Den andre ynglingen passade då på att lomma iväg som segrare på teknisk knock out tillsammans med sin kompis och Suringarna.

Under uppvisningen organiserades tydligen en telefonkedja för rätt vad det var dök föräldrar upp på festen, däribland min egen mor. Det lovades dyrt och heligt, vitt och brett och till höger och vänster att det inte fanns någon alkohol på festen och att slagsmålet berodde på ett gäng oborstade och objudna bikers från Lübeck som nu avlägsnat sig. De lät sig nöja med dessa besked och tänkte förmodligen i sina stilla sinnen: ”Om ändå ungfan kunde fylla 18!”. För visst är det skönt när barnen blir myndiga och det formella ansvaret upphör? Att man sen oroar sig ändå är ju en annan femma.

En sak har jag grunnat på genom åren, hur fan fick Horna träkuken av björk att sitta kvar under hela slagsmålet? Och inte bara sitta kvar, den stod ju för bövelen rakt ut! Och när jag tänker efter en gång till så undrar jag om det inte var denna fest som bannlyste oss från Folkets Hus i Hökåsen. Fy bubblan för Västtyska bikers.

Du var en god kamrat, Per Berglund, din vind känns tydligt. Frid över ditt minne.

Om hur Otto Jönsson miste sitt läppskägg

Det är för de flesta känt att Per Otto Jönsson alltid burit ansiktshår, på överläppen, på hakan eller i form av polisonger. Ja, inte som ung pojkspoling men väl efter det. Men detta ”alltid” är inte alldeles sant.

Det fanns en tid då sagde Jönsson ofrivilligt miste sin mustasch, och detta skedde för egen hand. Hur gick detta till, undrar den nyfikne? Hur kan en ung man tvingas bära hand på sitt eget läppskägg och därigenom tillskansa sig det föga smickrande tillnamnet Lenläpp? Ett försök att bringa ordning i detta spörsmål kan till en början synas trivialt men jag dristar mig till att uppmana till genomläsning och därefter en stunds eftertanke innan nedtecknade händelse bedöms vara trivial.

De sista löven låg på marken i väntan på att räfsas ihop och läggas på komposthögarna, i norrsluttningarna syntes fortfarande spår efter nattfrosten som en föraning om den kommande vintern… Men det gav vi fullkomligt fan i för vi var 15, kanske 16 år gamla och hade helt andra prioriteringar i livet än de vi har nu. November var det i alla fall och jag påmindes om historien då Anneli ”Märta” Myhrman fyllde år. Det gjorde hon även när denna historia utspelade sig, då hon indirekt blev vållande till Jönssons stora förtret.

Vi satt och häckade på fiket: Otto, undertecknad, Horna, Cliff, Mårten, Kotte, Sudda (han var lite förtjust i Märta – och vem var inte det), ja alla var där, utom Suringarna. Av någon anledning hängde inte Märta och Eva där särskilt ofta, varför vet jag inte. Kanske var det några grabbar från Möklinta eller en Factoryskiva som stal deras uppmärksamhet. Eller så var de och såg Saturday Night Fever för femtioelfte gången. Jag minns en gång då jag satt mellan dem i Tillberga Medborgarhus och såg filmen. De började gråta redan vid första scenen då man bara ser John Travoltas skor komma spatserande. Fantastiskt! Tur att det var 70-tal och det var begränsat med nakenscener i vanliga spelfilmer. Jag vet inte hur det hade gått om de fått se hans rumpa eller någon annan intimare del av hans lekamen. Det kan ha gått hur som helst.

Annelie fyller år, vi är på fiket och någon säger:

– Märta fyller år idag och undrar om vi har lust att komma hem till henne på fika.
– Orkar vi det, vi ska ju repa idag.
– Klart som fan vi ska, hon har kanske bakat.
– Kan hon inte komma hit med fikat då?

Konversationerna på fiket var inte som konversationerna mellan de aderton i Svenska Akademien men vi fick mycket sagt med få ord och en del konstiga läten:

– Öhh.
– Vaddå Öhh?
– Öhhh!
– Ok.

Så var jargongen.

Alla ville jättegärna födelsedagsfika hemma hos Märta men vi ville inte verka alltför angelägna över inbjudningen. Vi såg oss som rockers och det var ju inte så rock’n’roll att fika hemma hos någons föräldrar. Men de flesta av oss hade aldrig varit hemma hos Märta så vi var ju nyfikna på hur hon hade det, så visst skulle vi dit. Födelsedagspresent kom nog inte ens på tal, vi var ju som sagt rockers och själva kalaset har jag heller inte så jättetydliga minnen av så jag fyller igen luckorna med lite ljug.

Vi som är Facebookkompisar med Otto vet att han tycker om mat, i alla former och gärna hemlagat. Den som varit hemma hos honom och låtit sig trakteras av hans kokkonster har aldrig lämnat Hagaparkgatan hungrig eller på annat sätt missnöjd. Han är duktig i köket helt enkelt och när han skriver mmmmmmm i en statusuppdatering med en bild av en portion fläsklägg med rotmos på en blå tallrik så kan man vara ganska säker på att det smakade just mmmmmmm. Så var han även i sin ungdom och eftersom han också då var en stilig och artig man, med ett grant läppskägg, såg damerna till att han alltid hade välfyllda fat framför sig. Hemma hos Märta var det Märtas mamma som försåg honom med tårta, kakor, bullar, ja allt som kunde förväntas på ett ståndsmässigt födelsedagskalas. Han kände sig som fisken i vattnet ty han var svag för gräddtårta och gräddtårta fick han trycka i sig så han höll på att spricka.

Otto var lycklig den dagen. Han glittrade ikapp med den lågtstående höstsolens skälvande strålar i det regnvåta gräset och med de sista guldfärgade lövens luftburna dans ned mot sin slutliga vila på marken… Men det sket vi fullständigt i för vi skulle hem till Nygge och repa. Vi hade bråttom. Horna skulle hämta sin bas och stärkare som han transporterade tillsammans med sig själv på sin skateboard, Nygge skulle förmodligen hem och käka någon vegetabilie och Otto och jag, ja, vad skulle vi göra? Vi åt lite mer tårta och drack lite mer kaffe och sen lommade vi också iväg.

Ottos besvär började redan samma kväll i replokalen. Vi hade inte så många låtar att repa men de vi hade behövde vi repa desto mer för stundtals lät det ganska förskräckligt. Plötsligt slutar Jönsson spela och allt avstannar. Läbbigt. Han spelade lead guitar, vi hade bara en gitarrist, och han var således väldigt viktig för soundet.

– Vem fan är det som sitter och mökar, utbrister han. Det luktar ju fan apa här!
– Är du dum i huvudet, det luktar väl inget.
– Känner ni inte. Det luktar ju för fan skit, fortsatte han förtvivlat.
– Äh, håll käften! Nu lirar vi, säger Nygge och tar i för full hals: ”Come on baby wanna take a chance”.

Han satt bakom ett enormt trumset som han köpt av en domesticerad etnisk afrikan varifrån han kunde leverera ordentliga åskor. Men inte i denna låt, nu var han primärt sångare av Ola and The Janglers-låtar. Jag var den egentliga sångaren i bandet och jag vet inte varför Nygård sjöng på den här låten, det kanske hade att göra med rättvisa. Nej, det kan det inte ha varit, vi var inte särskilt rättvisa, fråga de gitarrister vi sparkade i parti och minut (inte Otto dock).

Nåväl, tillbaka till Ottos trauma. Till slut gav han upp. Han trodde vi andra konspirerade mot honom för att få honom ur gängorna och om så hade varit fallet så hade vi verkligen lyckats. Han var utom sig. Ynglingen som lämnade den Nygårdska gillestugan, under yviga gester muttrandes om att vi minsann var ett gäng idioter som kunde dra åt helvete, var förtvivlad. Det sista jag såg av honom den novemberkvällen var en hopsjunken ryggtavla i skenet från den kalla gatubelysningen utmed Larslundsvägen i riktning mot scoutstugan. Tro mig, Jönsson kunde bli sur men som de flesta hade han anständigheten att dra sig undan då detta skedde och förskonade på så vis sin omgivning från onödigt tjafs. Gissningsvis gör han så än idag för jag har inte sett honom sur särskilt ofta.

Metamorfos! Två, eller kanske tre, dagar senare gör en ny Jönsson entré på fiket och det tog en god stund innan vi förstod vad som hänt. Vi kände alla den där märkliga känslan som infinner sig då vi ser att något har hänt men kan inte sätta fingret på det. T ex om någon nära bekant har färgat håret så är det inte helt självklart att vi upptäcker det med en gång eller om samme bekant har amputerat bålen (det händer, jag såg det på en dokumentär på femman). Just den känslan var det, och det var just den känslan Horna slog hål på, till allmän förtjusning, då han utropade:

– Va fan har du gjort med mustaschen???!!!

Ja, djävlar. Han hade ju ingen mustasch, en sensation! Kön fram till honom för att känna på hans lena överläpp formerades och alla var begeistrade och enades snabbt om att detta måste manifesteras i ett nytt namn – ”Lenläpp”. Det var inte ovanligt att folk fick sina namn efter händelser som denna. Exempelvis fick Nygge under en period heta ”Skållat Ollon” efter en mopedtur på Rhodos utan vare sig solhatt eller solkräm. Jag tror det var Mima som kläckte det namnet. Efter en stund lugnade det hela dock ned sig och Jönsson kunde samla sin flock omkring sig, dricka lite kaffe, och under ordnade former berätta vad som inträffat.

Efter några helvetiska dagar i svår stank, en stank som bara han kände – ingen annan, var han på god väg att mista förståndet. Han hade känt sig som världens mest missförstådde människa, någon som begåvats med en tidigare okänd obskyr superkraft. Inte röntgensyn, superstyrka, flygförmåga eller någon annan användbar extrakraft, nej, han hade förärats förmågan att känna lukten av skit när ingen annan kände det. Inte en särskilt praktisk superkraft men icke desto mindre en superkraft. Hursomhelst så ville han inte ha den och efter mycken dividerande och vetenskaplig analys hade han kommit fram till vad som hänt och lokaliserat källan till stanken. Till sin stora sorg fann han källan till sitt elände i mustaschen! Bitarna föll på plats, ingen annan kände stanken eftersom ursprunget satt precis under näsan varifrån den spred sin toxiska gas rakt upp i hans känsliga luktsensorer.

Efter Märtas kalas var hans pröjsare impregnerade med vispgrädde och som alla vet surnar inte pastöriserad grädde – den ruttnar. Det var detta som hänt och han försökte rengöra sin rabatt med alla upptänkliga medel som mamma Hjördis hade i sina gömmor. Han var även nere i pappa Pelles verkstad och botaniserade bland kemikalierna, men inget hjälpte och han insåg slutligen att det återstod blott ett smärtsamt alternativ. Avlägsnande av läppskägg. Han hade aldrig rakat av sig snorbromsen förr, tanken hade inte ens föresvävat honom, men han hade förstått att den förmodligen skulle växa tillbaka. Men kunde han vara säker på det? Han stod inför ett livsavgörande beslut, ett liv i konstant stank eller ett liv utan mustasch.

Han valde det sistnämnda och det gick bra. 35 år har gått och mustaschen har lite gråa stänk men rapporteras må väl och vara tillfreds med den omvårdnad och ans den får. Och vi kan förmoda att den alltid får sig en rejäl tvagning efter inmundigande av gräddtårta, ty vikten av detta har Jönsson lärt sig – den hårda vägen.

Sensmoral att dela med sig av till dagens ynglingar:

Ska du bära borst kring din trut och av den njuta,
vårda den väl båd’ morgon och kväll
Om inte har du nu lärt dig hur det kan sluta,
med en odör i näsan, allt annat än säll