Gänget kommer i klammeri med rättvisan


Vilken gång i ordningen de klev på lördagsbussen är av mindre betydelse, huvudsaken var att de kom med och därmed lade grunden för denna berättelse. Om inte hade kamraterna från Tillberga missat det glada gäng som punktligt klockan 17:27 klev på vid Folkets Hus. Det var inte ofta de träffades, vilket var lite märkligt eftersom det inte var särkilt långt emellan samhällena och det var trevliga grabbar som visste att ha skoj. Per, Mikael, Jan, Cliff, Eric, Per, Jan, Tony, Conny och Johan tyckte att Hökåsen hade flera fördelar gentemot Tillberga, det låg närmare stan och så fanns den glade busschauffören Bertil på Hökåsen. Han hade gjort det till en skön konst att släppa ombord ortens ungdomar utan att ta betalt. Den enklaste modellen var att helt enkelt simulera ett klipp på klippkortet med tången och den mer avancerade tekniken var att ge tillbaka samma belopp i växel som han tog emot plus ett kolapapper eller liknande, parat med en elegant svepande rörelse över biljettmaskinen, som fick symbolisera en biljett. Allt för att eventuella petimetrar inte skulle få något att oja sig över.

Han hade en egen agenda, den gode Bertil, inte alltid på samma plats geografiskt som  i tanken men alltid högst närvarande. En gång lär han ha varit på väg hem från bussgaraget efter en lång arbetsdag bakom ratten då han stannade till med sin enpetare vid tjugosexans ändhållplats, mot Malma till, för att ta ombord passagerare. Han insåg snart att mopeden var för liten för ändamålet och gav sig av hemåt till Birgitta som väntade med middagen och lämnade en snopen skara bussresenärer efter sig. En annan gång åkte han hela vägen från busstationen inne i stan till Sevalla i tjugoåttans buss utan att ta upp en endaste passagerare. Busschefen fick ta emot några mindre smickrande påringningar om det inträffade och inte hade Bertil så mycket att säga till sitt försvar för så vitt han visste hade han inte passerat något folk vid busshållplatserna och dessutom utan att plocka upp dem, nej det lät konstigt, men det var ju klart – han kunde ju rent teoretiskt haft tankarna på annat håll och om så var fallet så kunde han inte annat än beklaga det inträffade. Men som sagt, han hade inget minne av det hela. Bussen hade i och för sig känts både ovanligt tyst och fri från folk så man kunde ju aldrig så noga veta. Vad han däremot visste var att han hade kommit på ett nytt förfinat recept på sin fantastiska kådabaserade salva under samma resa och om herr bussgeneral själv led av, eller kände någon som led av klåda i underlivet, eller i något annat liv, så var han mer än välkommen att prova – naturligtvis till självkostnadspris. Salvan ska ha haft fantastiska egenskaper men den som varken led av psoriasis eller någon annan hudåkomma fick aldrig anledning att prova. Per lär ha vallat skidorna med salvan en vinter och kom på efterkälken då de andra använde Swix för bästa åkkomfort. Han avslutade strax sitt experimenterande och gled ikapp de andra lagom till korvgrillningen under parollen ”Jag har också gått över till Swix”.

Nu var det dock inte fråga om vintersport utan om helt andra aktiviteter där bussar endast spelade en mindre roll. Mindre, men inte oviktig. Inte alls. Kollektivtrafik är ur flera perspektiv ett förnämligt transportmedel, framförallt för personer som inte kan köra eller kan köra men saknar en bil att köra med.

2012 gavs ”Statistik om bussbranschen” ut av Svenska Bussbranschens Riksförbund, en skrift där man bland annat kan läsa att normalantalet passagerare på en stadsbuss är elva och att en busskilometer kostar ca 45 kr eller 4 kr per person och kilometer om man så vill. Motsvarande kilometerkostnad för en standardbil varierar mellan 2 – 8 kr beroende på modell och ålder – och då förväntas åtminstone föraren inneha licens av minst typ B, vilket ibland kan vara ett problem. Är man fler i bilen ska kostnaden divideras. Den kanske mest intressanta uppgiften i skriften torde dock vara att det 2011 fanns 887 gröna bussar i vårt avlånga land och att 913 bussar vid samma tid var verksamma i glesbygd, hur många av dessa glesbygdsbussar som var gröna framgår dessvärre inte. Förmodligen inte så många eftersom den svenska glesbygden ofta går i grönt vilket skulle göra det svårt för passagerarna att se de grönfärgade bussarna när de kom susande i ståtligt majestät på somriga landsvägar genom vårt vackra land. I Västerås var bussarna blå med lite vitt och så hade de nummer – samma nummer fram och bak.

***

Vad lockade då dessa gossar inne i stan vid denna lite udda tid en lördagseftermiddag? Bio? förvisso men det var inte det de hade i kikaren. Inte heller var det aktuellt med shopping, affärerna hade stängt och Karin Söder hade dessutom stängt Systembolaget på lördagar, inte för att de hade åldern inne men de kunde ju alltid prova. För den som gissat att ändamålet med resan var något annat kan meddelas att gissningen är korrekt – Stopet!

Destinationen var Stopet. Krogen högst upp på Stora Gatan mellan hembageriet och bowlinghallen. Krogen som var det närmaste norrmännen kallar brunkrog man kunde komma i Västerås, det vill säga ett illa inrett ölschapp i brunt och skotskrutigt doftande av mångårig tobaksrökning, spilld pilsner, härsken frityrolja och piss. Det var också det enda stället som utan knussel släppte in omyndiga gossar från provinserna av den enkla anledningen att vakten John inte gick på sitt pass förrän klockan sju, och när han väl var där orkade han inte göra något åt saken. Hade han gjort det hade stället förmodligen fått slå igen. En halvliter öl kostade trots allt sjutton kronor och bartendern Åke hann hiva kolossala mängder över disken under en kväll varav en hel del gick ner i strupen på minderåriga. Vakten John hade tidigare haft kiosken på Källgatan intill skivbutiken Kedjan, den med telefonsvararen med de senaste hitsen, där han hivade ut poprocks, chokladcigaretter och andra delikatesser till eleverna från Skepparbacksskolan och Fryx. Sedermera blev det även små paket röda Prince och Röda Lacket som hivades över disken så man kan ju tycka att han borde känt igen en och annan yngling från Fryx. Sist han sågs var som tullare på Arlanda, förmodligen var det uniformerna som drog, men det var längesen.

Huruvida det serverades annan dryck än öl på Stopet kan vara osagt, men öl dracks det i stora mängder. Och sågs på TV. Mitt i lokalen stod ett stort brunt skåp med en storbildsprojektor som sköt upp TV-bilder på en skärm monterad i ett väggfast skåp. IFK Göteborgs UEFAcuptriumf -82, Herreys poptriumf -83, allt presenterat i ljussvaga konturer och förvrängda färger i storformat. Framtid mötte dåtid i nutid och ingen hade en aning om det för alla var antingen rusiga av framgångarna som återgavs på skärmen eller så var de mitt uppe i så kallade ”brown outs” och skulle följaktligen inte komma ihåg de historiska händelserna.

En ”brown out” är ungefär som en ”black out” men alls inte lika absolut. Du minns brottstycken av din kväll och du får, under trevliga former, spendera nästa dag på fiket med att pussla ihop din ”brown out” med dina rödögda kompisars ”brown outs” och på det viset få reda på vad du hade för dig – på ett ungefär. Den som däremot haft oturen att uppleva en ”black out” hade också mycket att vinna på att lyssna för det som gällde ”brown outs” var ofta giltigt även för dem med ”black outs”, förutom nocturna eskapader med bryska uppvaknanden av typen: ”Var är jag? Vem är du? Oh nej!!!” Men även här kunde lite eftersnack sprida ljus över den uppkomna situationen och om inte annat så gav det iallafall en fingervisning till att ta det lite lugnare nästa gång.

På Stopet var alla du med varandra, oavsett härkomst. Bäckbybor, Rönnbybor, Hökåsenbor, ja, från tid till annan fanns till och med långväga representanter från Sura och Hallsta bland gästerna. Många var också representanter för stans rockband, de yngre och rockigare banden alltså, som Clarence, Oxan och Mac Boozers Army. De mer mogna banden hängde på Monaco och hette Lupus och annat konstigt. Det var få förunnat att kunna leva på sin musik och välkomnas på de större estraderna, men alla hoppades. Någonstans djupt inne i alla rockers på Stopet fanns en längtan efter berömmelse och musikalisk bekräftelse och samtidigt visste ingen riktigt vad den skulle användas till om den plötsligt skulle infinna sig. Vad förväntades av den professionella rockern? förutom trashade hotellrum och kopiösa mängder Jack Daniels – inte särskilt gott, men tvunget enligt myten. Många frågor och få svar. Det fanns dock några framgångssagor som gick mot strömmen.

***

Olle Hilding var vid denna tid lokalt känd som en duglig och kompetent basist med rötterna i punken. Han hade hunnit prova flera musikstilar och spelat i olika konstellationer runtom i Västerås men hade likt de flesta inte lyckats nå den framgång han så hett åtrådde. Ironiskt nog var det inte förrän han tog upp konkurrensen med storheter som Peos Orkester och Shenandoz som han lade Sverige under sina fötter med sitt legendariska dansband Hildings. Väl medveten om det omöjliga i att bli profet i sitt eget hemland åkte Olle till den västgötska dansmetropolen Svenljunga för att formera sitt band.

Likt sin namnes succéer inom film och teater lät framgångarna inte vänta på sig. De välbesökta turnéerna blev många och uppskattade. Han stortrivdes med dansbandslivets månghövdade äventyr och utmaningar och kunde snart byta turnébussen mot de finare salongerna på Scandic Hotels och han lärde sig snart uppskatta fördelarna med att starta dagen med en stadig hotellfrukost i amerikansk stil. Allt var frid och fröjd, pengarna rullade, humöret var glatt och bandets velourdräkter glänste ikapp med ljusorgelns dansanta rytmer. Publiken förstod hans poetiska texter och tog dem till sig. Olle kunde sammanfatta ett helt livs vedermödor och glädjeämnen i en enda enkel mening och publiken kände i sina hjärtan den sanna dansglädje och kärlek Hildings förmedlade genom sina texter och sin musik. Olles basgångar blev till trollbindande bolster som bäddade in den sammetslena, men alltjämt maskulina, rösten. Musiken och texterna liknades vid Shakespeares odödliga sonetter i sin komplexa, men samtidigt enkla, genialitet och Hildings spåddes en lysande framtid med svensktoppsrekord och stående inbjudningar till alla större televiserade allsångsevenemang. Kritikerkåren stod enad.

Men likt många andra triumftåg fick även denna ett abrupt slut i samband med giget på polisfesten i hamnen strax före jul 1994 och vore det inte för att han vid denna tid hunnit bli ett etablerat namn i musikerkretsar, även internationellt, skulle detta mycket väl kunnat bli slutet på framgångssagan Olle Hilding från Hökåsen, Västerås.

Vad var det då som hände? Det finns två dokumenterade versioner, dels Olles egen och dels den alltjämt efterlyste gärningsmannen Kent-Ove Johanssons vittnesmål i den självutlämnande kortfilmen ”Bakom basistens bas”. Även om de två berättelserna i vissa avseenden skiljer sig åt i skuldfrågan beskriver de båda en på det hela taget ganska samstämmig bild av vad som, på gott och ont, föranledde upplösningen av Hildings Orkester. Vad som dock måste tas i beaktande i denna historia är att anförda incident är den enda som finns dokumenterad och i ljuset av detta ska den ses som droppen som fick bägaren att rinna över, med andra ord: det var med all sannolikhet inte första gången Olle blivit sexuellt antastad efter en spelning.

Redan här bör tilläggas att det inte finns något i historien som gör gällande att gärningsmannen skulle vara polis trots att det hela tog sin början på polisfesten, i hamnen, på en orange båt (Najaden), i båtens cockpit som fungerade som bar – tvärtom, gärningsmannen var kriminell.

”Då fick jag en sån jävla smäll. Det är skönt att få stryk. Bögstryk.”

Vad säger oss ovanstående citat? De är slutorden i Kent-Ove Johanssons bekännelse och kan tolkas på flera sätt. Var det detta han var ute efter när han antastade den nyduschade Olle efter spelningen på polisfesten och Olle, för att visa sin aversion mot Kent-Ove Johanssons närmanden, utdelade några ordentliga hurringar. Eller var hans avsikter av mer homoerotisk natur? Olles redogörelse finns bevarad på film där han identifierar Kent-Ove Johansson som ”a man in a blue dress” samt att han var mer än lovligt dum i huvudet varför han åkte på däng. Att han uttryckte sig på engelska har sina förklaringar och hänger ihop med att incidenten blev, på ett osannolikt sätt, ett fall framåt i Olle Hildings karriär vilken nu tog en vändning som endast kan beskrivas som häpnadsväckande – Olle blev introducerad för Benny the Cat! och blev tillsammans med trummisen Benny Jönsson kompmusiker till den store rockikonen.

Benny ”the Cat” Johnson var den biljett ut i världen Olle hade väntat på och med hits som ”Rock ’n’ Roll Moonlight” och ”When I hear the sound of Rock ’n’ Roll” var vägen vidöppen för en internationell karriär toppad med monsterhiten ”Ein Reich of Rock ’n’ Roll”. Född och uppvuxen som den ende vite mannen i Harlem, New York, hade Benny lärt sig leva som om denna dag var den sista och han brände milt sagt sitt ljus i bägge ändar. Karriären blev sålunda kort och intensiv som rockkarriärer ofta blir och Benny the Cat blev redan efter ett par år offer för den egna myten som hårt rockande artist. Sex, drugs and rock ’n’ roll blev hans fall då han förlorade sin högerarm efter en väl genomfestad natt och kunde märkligt nog inte förklara hur det hade gått till. Han tappade fotfästet och lyckades aldrig riktigt ta sig tillbaka till rampljuset utan fick nöja sig med mindre gig som gav skralt med pengar och en ruinerad ekonomi. Efter att ha överlevt ett mordförsök där den dömde mördaren Eddie the Pig försökte dränka Benny i badkaret drog han sig tillbaka och har inte hörts av sedan dess.

Hela denna lugubra historia gav även Olle Hilding anledning att tänka över sin livssituation och ta ett omtag om sitt liv. Han lever nu ett stillsamt familjeliv under annat namn, för övrigt samma namn han bar under uppväxten i Hökåsen, i någon av Stockholms södra förorter och trivs enligt uppgift mycket bra med det. Musiken har han dessbättre inte lagt på hyllan men att hoppas på en återförening av Hildings Orkester eller en turné med Benny the Cat är kanske att hoppas på för mycket. Men så länge det finns liv finns, som bekant, hopp.

***

– Har någon sett Jan, han var här alldeles nyss och nu har han försvunnit, jag hoppas verkligen att han inte har blivit tagen av soc. Som självutnämnd målsman för gänget var Per mycket orolig över att de sociala myndigheterna skulle omhänderta någon av kamraterna när de var på utflykt. Varje gång de inte gjorde det ökade nämligen sannolikheten att det skulle hända, detta hade han räknat ut, och nu hade den kritiska punkten nåtts då de sociala myndigheterna aldrig hade omhändertagit någon av gossarna varför Per ansåg sin oro vara extra befogad.

– Killar, vi måste dra innan soc kommer. Fort, det hastar!

Klockan hade hunnit bli stängningsdags och Åke hade stängt kranarna så det var ändå dags att ge sig av, men frågan var vart. Ibland spreds grabbarna för vinden för att återses dagen efter på fiket och ibland gick de i samlad tropp till McDonalds eller Rasthörnan för att runda av kvällen med en köttsmörgås och pommes frites. Eller så hände ingenting men ändå allting, på samma gång – hela tiden. Som den gången gänget kom i dåligt sällskap.

På väg från Stopet stötte de ihop med ett anhang huliganer och gangsters på det lilla torget mellan Tingsrätten och Restaurang Medelhavet då de kusliga typerna plötsligt bekände färg och helt utan förvarning började ägna sig åt vandalisering av privat och allmän egendom. Detta var något helt nytt för förortsgrabbarna. Aldrig hade de upplevt sådan laglöshet. Under högljudda rop gav sig främlingarna på cyklar och perenner, uppträdde allmänt oförskämt mot de förfärade ynglingarna och andra förbipasserande nattvandrare. Jan hade återfunnits och sprang nu runt och försökte dämpa hetsporrarna med lugnande poesi samtidigt som Per blåste i sin näverlur för att påkalla uppmärksamhet från myndigheterna. Eric och Per satt på en bänk och åsåg förskräckt det hela och försökte lägga skurkarnas signalement på minnet samtidigt som gatsten och blomkrukor flög som fjärilar genom nattluften och kyparen på Medelhavet bar in en flaska prisvärd Parador till ett fönsterbord på första parkett – ett mjukt rödvin från det soliga Spanien. Bang! Krasch, rakt genom entrédörren for en cykel. Tjoff, och där gick en kruka i kras.

– Är det Cliff som gråter?

– Nej, han skrattar

– Var är Johan?

– Vet inte, antingen åkte han till den där tjejen på Gideonsberg eller så tog soc honom.

– Vilken tjej?

– Strängen-Brast.

– Jaså hon.

– Finns det ingen som har snus! Mikael hade inte fått snus på ett tag och med risk för liv och lem tog han tag i en av våldsverkarna som genast lugnade ner sig och bjöd på snus för att därefter åter hemfalla åt sitt destruktiva beteende. Snus förbrödrar.

– Blås hårdare, Per! Låt tonerna från din smäckra lur ljuda över nejden ända bort till polisstationen.

– Fort Jan, stötta honom med en pukrunda så lägger jag några väl valda ackord.

Äntligen hördes tonerna från den annalkande polisen. Äntligen skulle kalabaliken lägga sig och förövarna åka fast och stå till svars för sina illgärningar. Pojkarna från åsen kände lugnet lägra sig över slagfältet då vettvillingarna lade benen på ryggen inför polisens ankomst, de drog en suck av lättnad. Det är skönt med rent mjöl i påsen och att ha lagen på sin sida.

Fyra stabila polismän klev ur bilarna, rättade till båtmössorna och slog demonstrativt batongerna mot den lediga skinnklädda handflatan och tog på sig sina barskaste anletsdrag. De mörka siluetterna i motljuset från Stora Gatan rörde sig långsamt med bestämda steg mot kamratgänget från Hökåsen som nu inte alls var så säkra på att de gjort rätt i att påkalla myndigheternas uppmärksamhet. Stämningen hade blivit än mer kärlekslös än tidigare, lite hätsk rentav, och pojkarna kände sig hotade – och rädda.

– Men, vi har inte gjort något! Det var inte vi, kära snälla herr poliskonstaplarna, det var de som inte längre är här… …de med röda hattar och snygga polisonger. Nej, kom inte närmare, det är inte oss ni är ute efter, stoppa undan batong…

– FAAAN! Spring grabbar! Det här är i n t e bra!!!

Poliserna satte fart mot de förmodade fridstörarna som genast upplöstes i alla riktningar. Cliff och Jan rusade mot Bryggargården och Per insåg att näverluren inte var mycket att sätta emot polisernas batonger och slank osedd in på Restaurang Medelhavet och beställde plankstek och öl. Egentligen var köket stängt men det gjordes ett undantag. Men bara denna gång, det skulle han ha klart för sig, det fanns kollektivavtal att följa, även för jugoslaver som slagit sig in på den Västmanländska krogscenen. Priscilla, Elvis och Medelhavet var bara en del av det krogimperium herr Paunovic byggt upp och som gick åt pipsvängen när han hamnade i slagsmål med sina gäster på Elvis och den efterföljande utredningen uppdagade att han glömt betala avgifter till stat och kommun. Inte ens Henning Sjöström kunde klara honom ur den knipan. Brann gjorde det också. Fy fan. Tydligen for han till Florida efteråt för att återvända i mindre skala till Enköping några år senare där han alltjämt driver en ny Restaurang Medelhavet.

Per och Eric satte av utmed Kungsgatan i en vinglig men snabb spurt mot Stora Torget med poliserna hack i häl. Förföljarna gav snart upp jakten och inväntade sina bilburna kollegor för avrapportering och ljummet termoskaffe. De kunde pusta ut, inte för att de hade något att oroa sig för, de var ju trots allt oskyldiga, men varför utsätta sig för ingående utfrågningar och eventuell tortyr i en fuktdrypande fängelsehåla i onödan. Nej, bättre att lugnt strosa gatan fram och emotse lite nattamat och diskutera viktiga skeenden i samtiden.

De unga männen hade nästan hunnit fram till arkadgången utmed Sigmas fasad mot Stora Torget när polisbilen lösgjorde sig ur mörkret. Chockade över det plötsliga sällskapet förstod de att det nu var bråttom om de skulle få sig en macka och en kyld dryck på Rasthörnan. Per satte sitt ena långa ben före det andra, nu var det var man för sig själv, medan Eric förlitade sig på sin oprövade camouflageförmåga och smälte likt en kameleont in i den omgivande stadsmiljön. Det gick inte alls, polisen tog honom. Tog och tog, han gav upp utan kamp fast förvissad om att det värsta som kunde hända var en missad buss eller två medan missförstånden reddes ut under gemytliga former på polisstationen. Kanske skulle det bjudas på kaffe och syltmunkar, poliser var ju svaga för sånt.

– In i bilen, slyngel! skrek den unga polisaspiranten för att visa sina äldre kollegor att han minsann också kunde vara tuff. Han var inte så stor till växten, båtmössan nådde Eric nästan till hakan, men inte längre än så och det han inte hade i kroppsvolym försökte han kompensera med rösten men med ganska skralt resultat.

– Ja ja, lugn och fin, hörseln min är det inget fel på. Inget annat heller för den delen. Tvärtom. Om du frågar min mor så har hon inget annat än gott att säga om mig. Vid närmare eftertanke är det kanske bäst att inte kontakta henne i onödan och framförallt inte så här sent på kvällen.

Under livlig och högljudd konversation och med resolut bistånd från aspiranten befann sig Eric strax i bilens baksäte där han med ens kände en bekant odör. Ja, det luktade som Stopet men med ett betydligt starkare inslag av spya.

– Herregud, och här arbetar de, tänkte han och rynkade på näsan. På Mimerverkstaden, där han på dagtid ägnade sig åt motstånd och koppleriverksamhet, hade skyddsombudet satt arbetsplatsen i blockad om det luktat så här illa, tänkte Eric vidare och kunde inte låta bli att känna viss empati för sina fångstmän.

– Ni borde installera några Wunderbaums, för lukten alltså. De är ju inte så snygga att se på och de luktar ju heller inte så gott men betydligt bättre än härinne och så är de ju ganska prisvärda, sa han och grimaserade demonstrativt.

Poliserna teg men Eric kunde se att de nickade gillande mot varandra, som om de gjorde en minnesanteckning över det användbara tipset.

Wunderbaums var ju praktiska på många sätt. Mikael hade haft stor nytta av dem när han skulle göra sitt körkortsprov i Josefins röda bubbla, Josefin gillade Wunderbaums. Det visade sig att tillsyningsmannen var allergisk mot dem och ville därför få provet avklarat så fort som möjligt. Samtidigt stördes hans uppmärksamhet av Mikaels morfar som satt i baksätet och berättade historier från förr i tiden. Med tanke på att det är över trettio år sedan Mikael tog sitt körkort så svindlar tanken över vad morfar berättade. Mordet på Gustav den tredje? Infernokrisen? Eller rent av Woodstock? Provet gick galant och på rekordtid.

– Där är en till, utbrast polisen i förarsätet och blev ivrig. Matchen var inte över än och han hade inte tänkt nöja sig med oavgjort, alla skurkar skulle tas omhand om han så skulle hålla på hela natten.

Bakom en av pelarna skymtade Eric en bekant kalufs. Han sade ingenting, han hade just upptäckt att han inte var ensam i baksätet. Hans uppmärksamhet slets mellan den mystiska medpassageraren och det som uppenbarligen var Pers kalufs bakom den kaklade pelaren. Genom bilens vindruta kunde han se hur Per rörde sig med små små steg runt pelaren för att hela tiden ha pelaren mellan sig och polisbilen när den passerade och därmed hålla sig osynlig för lagens långa arm. Pelaren var för smal och Per var för stor så polisen hade inga större problem att se honom. Arresteringen gick lugnt tillväga, mycket tack vare att aspiranten nu hunnit bli lite hes av allt rytande. Att Per var längre än Eric gjorde kanske sitt till, aspiranten var ju inte så stor.

Det blev ett glatt återseende mellan de båda kamraterna i baksätet och poliserna såg även denna gång användande av handfängsel som onödig. Strax tystnade de båda kamraterna dock och lade sina pannor i djupa veck. Det var något som inte stämde där bak i bilen.

– Vem är han? viskade Per till Eric och nickade diskret mot killen som satt mellan dem.

– Ingen aning, de måste ha tagit honom innan de tog mig, han satt och lipade när jag klev ombord, viskade Eric tillbaka noga med att inte röja något för poliserna i framsätet. Man vet ju aldrig, informationsövertag är alltid bra att ha om ett förhandlingsläge skulle uppstå.

Många år senare skulle Eric och Per, inte Per i bilen, Per med luren – han som gick på restaurang, vara inblandade i ett annat polisingripande på just denna plats. Den gången var det dock inte de som blev gripna.

De hade vid det laget hunnit bli medelålders, distingerade gentlemän som flanerande gatan fram med Bishops Arms som mål. Per hade hunnit få de grå tinningarnas charm emedan Eric hade, genom god livsföring och god mathållning, behållit sin ungdomliga fräschör då en ruggig typ dök upp ur skuggorna från Köpmangatan. Han uppträdde hotfullt mot de två – en riktigt otäck figur. Instinktivt skred de två männen till handling och påkallade än en gång polisens uppmärksamhet. Ännu en polisaspirant dök upp, denna gång med en stil och en finess som överglänste den tidigare aspiranten med hästlängder. En riktig dandy i uniform.

– Konstapeln, denne man beter sig svinaktigt mot min person och mot min högädle kamrat Per, vänligen avlägsna honom från stadens gator och torg.

– Ska ske!

Det rådiga ingripandet belönades med en notis i tidningen dagen därpå där det kunde läsas att en man, stinn av knark, hade visat dåligt omdöme och därför arresterats vid hörnet Kungsgatan Köpmangatan. Det lustiga med händelsen var att de gamla vännerna, helt ovetande om mannens laster, en stund senare kläckte en briljant idé och startade den ideella organisationen ”Knarkare på stan”. Efter många goda skämt om ubåtar och en sista konstituerande öl på Bishops Arms påbörjade de sitt arbete med att upplysa ungdomar i närheten om vikten av att knarka med förstånd och måtta, men helst inte alls. Även några äldre damer fick ta del av deras visdomar men de ansåg att vid sjuttiofem års ålder var måtta och förstånd inget man skulle tänka på, gråhårig blev man ändå. ”Turn on, tune in, drop out” var ett motto de gjort till sitt och levde numer som fria själar i ett samhälle vars ramar blivit alltför snäva för ungdomar i deras ålder.

Varken Per eller Eric hade en susning om vad som skulle hända trettio år senare där de satt i polisbilens baksäte med en gråtande kille mellan sig. Och om det hade varit så att de kunde se in i framtiden så skulle Eric och Per förmodligen aldrig startat Knarkare på stan, de hade förmodligen skolat om sig till romer, gett sig in i siarbranschen och tjänat plenty dollars på Kiviks- och Skänninge marknad. Spalt i veckopressen hade det nog också blivit­: ”Madame Per och Madame Eric fjärrlokaliserar försvunna utensilier, specialitet – bilnycklar”.

– Sluta grabbar, ser ni inte att er kompis är ledsen och rädd, han är ju blek som en oblat i synen så nu får ni allt vara snälla mot honom, så får det bli. Polisaspiranten i passagerarsätet tittade ömsom på Per ömsom på Eric och slutligen på den gråtande ynglingen i mitten som nu börjat vagga fram och tillbaka med ansiktet dolt i händerna ihärdigt bedyrande sin oskuld.

– Jag har intet gjort. Snälla kära konstapeln säg mig vilken illgärning jag gjort mig skyldig till för att likställas med dessa delinkventer och föras till rättvisans boning för vidare räfst och rättarting. Jag har ju inget gjort! Mor, hjälp mig!

Det var rent märkvärdigt vad han tjatade om att han inte hade gjort något. Som om det var det värsta – att bli oskyldigt pryglad var tydligen värre än själva prygeln i sig, han var före sin tid, han kände sig kränkt. Måhända var han utsatt för ett hatbrott. Eric och Per skrattade lugnt vidare fast förvissade om att det hela skulle reda upp sig på ett för alla parter bra sätt. Ja, kanske inte för killen i mitten som nu hade pinkat på sig och börjat skaka av skräck med tårarna forsande nedför kinderna.

– Säg konstapeln, kommer det serveras någon lättare måltid när vi kommer fram? I så fall kanske ni redan nu undrar över eventuella allergier och sådant.

***

På polisstationen var det kö och risk för överbeläggning. I bästa fall skulle pojkarna utlokaliseras till stadshotellet, det hade de i alla fall hört och det låg ju i linje med hur det daltades med skurkarna, så varför inte. Inlåsta ville de ju inte bli men om det innebar room service, tillgång till minibar och kanske lite discodans på Café Blanche före sänggående kunde de ju inte klaga. Gratis är gott.

– Känner du, det luktar Jan här. Den omisskännliga doften av Hawaiian Tropic låg tung över intaget till arresten och det kunde bara innebära en sak. Som trummis hade Jan en makalös kondis och svettades därför sparsamt vilket i sin tur inte var särskilt rock ’n’ roll. Han hade därför börjat smörja in sig med kokosnötsolja inför konsert för att inte bara få den svettglansiga rockkänslan utan även locka till sig tjejernas intresse. Det funkade så pass bra att han hade börjat jobba med oljor även på Stopet. En annan av hans innovationer var den norska eltrumman. Med ett vedträ på ett stativ till vänster om hi-haten och med en mikrofon vid munnen kunde han frambringa samma ljud som eltrumman i Anita Wards hit ”Ring my bell”: piu – piu – piu samtidigt som han slog på träbiten. Mycket effektfullt och samtidigt låg det helt rätt i tiden och lite disco hade ingen rockare ännu dött av.

– Johan, Jan! Vad gör ni här, ropade de glatt överraskade gossarna från den väggfasta bänken dit de blivit förpassade.

– Ser ni inte vem som är här, svarade de exalterat. Det är de där jävla Suraborna, vi har äntligen fått tag på dem och nu ska vi fan polisanmäla skiten ur dem! Jävla Surabor!

Ilskan i rummet var så kompakt att den gick att ta på. Suraborna var ursinniga och gjorde under lågmälda grymtningar ständiga utfall mot Johan och Jan varför två stadiga arrestvakter avdelades till att hålla parterna på behörigt avstånd från varandra för att hindra en annars oundviklig direktkonfrontation.

– Nu lugnar ni er, allihop, och berättar vad det här handlar om. Polisen som gjort sig beredd att ta emot anmälan var allt annat än bekväm med den uppkomna situationen och spände fordrande sin blick i Johan.

– Så här ligger det till, började Johan och tittade frågande på Jan som glatt nickade sitt bifall till att Johan berättade historien.

– Alltså, började Johan igen.

– Grabbarna från Sura kastade koskit på syrrans nya kjol och slog mig i huvet med termåsen, det som är så jävla farligt.

– Vad står du och säger pojk, sade polisen under stigande upphetsning, och det är dessa grabbar som är de skyldiga?

– Svar ja.

– Ni är säkra på det?

– Svar ja.

Endast den sovjetiska hockeymaskinen kunde varit mer effektiv. Grabbarna från Sura fann sig strax under arrest och skulle inte se dagens ljus på minst sex timmar. Dessvärre gällde detsamma även Per och Eric.

Livremmar och skosnören for av, något stadshotell blev det inte tal om. Inte ens några sketna snittar blev de bjudna på innan de anträdde sin golgatavandring in i evigheten.

– Jävla samhälle, tänkte de båda festprissarna dystert när de leddes in i varsin cell.

Innan låsvreden vreds om och deras sex timmar av ofrihet påbörjades i skenet från de infällda lysrören lyckades de övertyga rättvisan att killen som de tagits in med inte hade något som helst med dem att göra. De hade aldrig sett killen förut varför han fick gå men själva fick de minsann stanna kvar tills de kastades ut klockan sju kommande morgon utan att ha blivit anklagade för någonting. Och vad skulle det ha varit, de hade ju inte gjort något olagligt, möjligtvis hade de betett sig lite korkat men det var ju tack och lov inte förbjudet. Vad de däremot hade fått var en himla massa att snacka om över en kopp kaffe för fyra och femtio på Hökåsens Servering under kommande dagar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.