månadsarkiv: maj 2014

Annele fattar eld

ninety-farting-cows-start-major-fire-and-suffer-burns1
På baksidan av huset på Movägen stod en rad björkar som min far en gång planterade. På den tiden gick man ut i skogen och grävde upp ett träd, en buske eller varför inte en snygg sten som man tog hem och planterade. Hur man gör idag vet jag inte men jag ser inga problem med att folk går ut och gräver upp några träd för att plantera om dem hemma på tomten. Träd gör ju mer nytta i folks trädgårdar, där man kan njuta av skuggan de ger, än att de för en anonym tillvaro i skogen. En av björkarna, den i mitten, skulle komma att spela en roll i denna historia. En väldigt liten roll, förvisso, men ganska betydande då den höll på orsaka en del trassel mellan mig och han som en gång planterade träden.

•••

Det här måste ha varit sommaren 1981. Morsan hade flyttat hemifrån, syrrorna hade flyttat hemifrån och farsan var på väg att flytta hemifrån. Han var på väg tillbaka till Norge där han sedermera gick bort efter tiotalet bra år som lärare i Kristiansand. Han trivdes aldrig riktigt i Sverige men som pånyttfödd norrman var han glad och jag fick en glad pappa sjuttio mil bort. Hursomhelst så var han i Norge och planerade sin framtid när följande utspelar sig och jag hade huset för mig själv. Själv och själv var ju inte riktigt sant eftersom vi sällan rörde oss ensamma på Hökåsen.

Just den här dagen förberedde vi oss för en av Calle Larssons upptåg – pyjamasparty på Folkets Hus. Calle var som bekant alltid pigg på att introducera nya trender på åsen och det här var en av dem. Senare skulle han komma att försöka sig på så kallad ”Barhoppning” men det gick inget vidare eftersom det krävdes ett minimum av två barer att hoppa emellan och på Hökåsen fanns vi denna tid, som bekant, noll barer att tillgå. Nej, skulle det hoppas mellan barer i vår ålder så var det till att åka in till stan och springa mellan Stopet och Bakfickan och sedan tillbaka till Stopet för att där vända om igen. Från den rundan kan jag berätta många spännande incidenter men det tänker jag inte göra nu. Istället kommer jag att fokusera på pyjamaspartyt som utvecklades, i vanlig ordning, till något spektakulärt.

Sällan nöjde vi oss med att göra saker på ett vanligt ordinärt sätt. Nej, vi skulle alltid göra saker med en ”twist”, gärna en ordentlig sådan som allt som oftast fick våra upptåg att gå överstyr. När vanligt folk cyklade direkt hem till sängen från krogen framåt småtimmarna så kunde vi stanna vid OBS!, hala och knycka konsumflaggorna som vi sedan bar som mantlar luftigt fläktande bakom oss på vår färd mot den uppåtgående solen i öster. De hade även en viss värmande funktion då vi tog rast på vår resa. Mårten blev för övrigt så förtjust i sin fana att han behöll den för att ha som överkast i sitt pojkrum. Och hade vi inga cyklar så ”hittade” vi cyklar. Det här med lånecyklar är ju inget nytt fenomen, om det var någon som trodde det. Det fanns ett lager cyklar utan ägare som flöt omkring i Västerås vid denna tid som man kunde ”låna” och som sedan ställdes i cykelstället vid Moells. OBS!Cykeln blev därmed återförd till det inofficiella lånesystemet klar att tillfredsställa nästa cyklist. Men det fanns undantag. En natt väcktes jag av att Mårten (ständigt denne Mårten) knackade på, han var mycket upphetsad efter att ha konfronterats med en enorm älg som förirrat sig på Kopparbergsvägen i höjd med kyrkogården. Som av en händelse hade han med sig en gammal cykel av märket Gösta Berling (eller var det en Hermes?) som han ville ha hjälp med att förvara. I och med detta togs cykeln ur systemet när han följande dag hämtade den och gjorde den till sin med hjälp av ett lås och en burk färg. Det höll ett tag men cykeln blev snart stulen igen.

Apropå försvunna cyklar så såg jag ett tv-program härförleden där en göteborgsbaserad förening letade lik i grusgropen (ja, gropen är känd från tv) och i vanlig ordning hittade de inga lik. Men de hittade cyklar. Jag blev lite full i skratt när jag tänkte tillbaka på allt märkligt som legat i den där pölen. Cyklar, en och annan bil och var det inte någon gynnare som körde ner en grävskopa så bara skopan syntes över vattenytan som vore det en badande giraff. Det gick ett rykte om vem som gjort det men det blev aldrig bekräftat och jag minns ändå inte vem det skulle ha varit.

Vi hade alltså samlats på Movägen för att planera vårt bidrag till kvällens begivenhet.
       Pyjamasparty, hur gör man en sådan tillställning minnesvärd? Nuförtiden kan man googla och få en massa bra tips, men de är mest för barnkalas och så kallade swingersträffar, så då som nu var fantasin den bästa hjälpen. Och fantasi hade vi. Vissa förslag kunde förkastas direkt på grund av avsaknad av helikopter eller brist på kontakter inom det militära men ju mer vi förkastade desto tydligare blev den inriktning vi skulle ta. Vi bildar ett band. I vardagsrummet på Movägen fanns en hel del musikinstrument. Förutom piano så fanns där mandolin, gitarr, fiol, blockflöjter och förmodligen även någon av syrrornas gamla klarinetter. Ok, och vad är då twisten i det här?

–Jag vet, sade någon, vi spelar instrument som vi inte kan spela och så repar vi in två låtar och så sjunger alla för full hals.

David Peel - NYT- 4-28-12Undrar om det inte var Bröl som kom på denna kongeniala idé. Repertoaren vi repade in var definitivt i hans smak då den bestod av två David Peel låtar: Mamma, where’s that fucking Santa Claus och I’m proud to be a New York City Hippie. Låtarna satt som en smäck redan efter ett par genomkörningar. Eftersom ingen kunde spela och melodin och texten kom från Martickis och Bröls minne hade vi inte så höga krav på det tekniska utan det handlade mer om att förmedla känslan i låtarna och jag tycker vi lyckades ganska bra med det.
       Men det räcker ju inte med musik. Då som nu handlar det lika mycket om image och show. Ibland kan jag komma på mig själv med att fundera över huruvida Rolling Stones eller AC/DC hade varit lika framgångsrika om de hetat ”Runes” och ”Ponnygänget”. Jag tror inte det. Namnet är viktigt ur två aspekter, nämligen identitet och marknadsföring. Så vi bestämde oss enhälligt för namnet Kossorna.

Låtarna på plats, namnet klart. Då återstår show, turnéfordon samt merchandise.
       Jag rotade fram tuschpennor, lakan, kartong och säkerhetsnålar som en arbetsgrupp snabbt förvandlade till fina scarves, buttons och en så kallad back drop. Kotte planerade för showen och stack i förväg för att rigga lite inomhusfyrverkerier som vi hade fått över från senaste konserten med Massa Watt. Skapliga don som blåste upp en eldkvast på dryga tre meter. Tillräckligt för att bränna lite grand men otillräckligt för att bränna ner hela huset, så var i alla fall tanken. Själv tog jag mig an logistiken.
       Nere i garaget stod farsans gammelford som hade samma färger som Pluttis Ford Falcon, som också var gammal, och för ett otränat öga kunde de förväxlas – och det var tur för mig. Trots avsaknad av körkort så hade jag kört bilen flera gånger tillsammans med min far på landsvägarna bortom Tillberga, mot Sevalla till, och trodde mig kunna hantera bilen på ett någorlunda trafiksäkert sätt. Det visade sig snart att det kunde jag inte alls. Jag fick igång bilen, slog upp garageportarna och började köra upp för den svängda smala uppfarten från garaget. För att göra en kort historia ännu kortare så lyckades jag kila fast bilen på diagonalen mellan stödmurarna samtidigt som grannen Rune Tillman kom ut. Han lutade sig mot staketet, stirrade mig stint i ögonen, skakade på huvudet och gick in till hustru Siri och drack sitt eftermiddagskaffe. Och där satt jag. Kom varken upp eller ned. Vad gör vi nu? Är turnén inställd eller finns alternativa transportmedel att tillgå?
       Självfallet fanns det det, och lika självfallet med en liten twist.

Min mor hade efter några år av tjat gett vika och köpt den där kanoten jag ville ha på villkor att jag skulle ta med henne ut på paddlingsturer. Hon var troligen förvissad om att motionen skulle göra henne gott och samtidigt återge kroppen lite av dess forna spänst, hon var ju trots allt fyrtio år fyllda. Jag tror det hände tre gånger varpå jag kom i puberteten och såg det som orimligt att begära att jag skulle paddla kanot med en gammal tant – mor eller inte, spelade ingen roll. Jag har en kompis vars son helt plötsligt vägrade åka skidlift med sin mamma med motiveringen ”du är ser så djävla dum ut när du kliver av”. Det verkar således vara en fas som vi gossar går igenom med våra mödrar. Jag har aldrig själv upplevt det med min dotter, inte heller med min son, så jag gissar att det beror på att vi fäder har en inbyggd coolhet som mödrar saknar vilket i sin tur förmodligen har att göra med kosten. Men vad vet jag – ”genetik är icke mitt gebit” som skalden kanske sa.
       Till kanoten fanns i alla fall en liten vagn som man kunde spänna fast för att obehindrat transportera kanoten på land, och den fick nu vår uppmärksamhet. Likaväl som den gick att spänna fast på kanoter så kunde den, med lite mankemang, spännas fast på en säng. Ett perfekt sätt att färdas till ett pyjamasparty, och bekvämt för den som låg nedbäddad var det också.

Hade då varit nu, vilket det i och för sig är eftersom du läser det som var då nu, hade vi sagt: bandet – check, repertoar – check, show – check och så vidare. Någon hade förmodligen även kläckt ur sig ett sådant där småsävligt ”bra dääär” men som tur var så var det lite mer raka rör på den tiden. Frånvaro av kritik var att se som beröm och fick du kritik så kunde det inte missuppfattas. (I vissa fall kunde det till och med kännas rent fysiskt. Som smärta.) Vi var klara för avfärd och vi visste att det här skulle bli bra. Allt vi gjorde blev väldigt bra, det hade med åldern att göra. Eller kanske inte allt, bara det vi valde att minnas.

•••

En gång hörde jag på tv att man inte får börja en berättelse med en beskrivning av vädret. Det var hon i programmet Babel, hon med håret, som sa det och eftersom hon verkar veta vad hon håller på med så har jag väntat tills nu för att beskriva vid tiden rådande väderlek.
       Som jag antytt tidigare så var det sommar och det hade hunnit bli kväll. Solen stod så där förväntansfullt lågt som en stor orange boll, full av förväntan inför det som skulle hända. Varför kunde jag inte begripa för vid det här laget hade ju solen gått ner varenda dag i ungefär fyra miljarder år, men för oss var det nytt. Vi var på väg till vårt första pyjamasparty. Kossorna skulle ha sin första spelning. Jönsson lågt tryggt nedbäddad tillsammans med instrumenten i turnéfordonet och vi andra lotsade ekipaget med stadiga händer iförda pyjamasar nedför Movägen, höger vid Larslundsvägen och så vänster upp på Badelundavägen. En av oss var naken, han insisterade på att det var hans pyjamas. Han hade en böld på höger skinka som såg ut att vara infekterad och i behov av behandling. Han fick inte följa med på pyjamasparty. Ingen visste vem han var.

Nåväl. Scenen fixad, ett perfekt ostämt piano i disharmoni med övriga instrument. Pyrotekniken riggad via en detonator som jag hade byggt på Industriskolan. Den hade en transformator som levererade tolv volt till tre par gamla teburkar av fabrikat Twinings som fungerade som avfyningsramper. Detonatorn hade vidare tre stora röda knappar av nödstoppstyp vilket möjliggjorde tre separata explosioner om två. Normalt opererades de med fötterna av Sudda under pågående konsert och var en rätt häftig effektbox (mycket häftigare än Cliffens fuzzboxar och flangers). Vi nöjde oss med en bomb för den här konserten, centralt placerad längst fram vid scenkanten, opererad av Kotte i kulissen. …Eller stod han och dansade med detonatorn i famnen? Jag minns inte riktigt men det skulle inte förvåna mig eftersom han var en mycket rytmisk grabb. Man kan säga att han hade rytmen i blodet, lite likt Quinnor som åker på esoterisk trumkurs i Gambia. (Jodu, den gick vi på – trumkurs…)

I’m proud to be a New York City Hippie
I’m proud with dirty feet and dirty hair
I’m proud of living with the cockeroaches
I’m proud of living in a garbage can

Entusiasmen visste inga gränser. Less is more. Vi körde unplugged, förmodligen var vi först. Tio år senare skulle alla lira unplugged men få visste att det var i Hökåsens Folkets Hus 1981 som unplugged-showen fick sin moderna form och sitt karaktäristiska uttryck. Många år senare hörde jag att Ace of Base hade synts smygande i buskarna ivrigt spionerande. Uppgifterna är obekräftade men det är inte otroligt, Ace of Base lät ungefär som vi.

Mamma, where’s the fucking Santa Clause
Oh, where’s the Santa Clause
It’s Christmas eve
Mamma, where’s the fucking Santa Clause
Oh, where’s the Santa Clause
He’s shooting speed

Vi var i himmelriket. Lokalen kokade och bilden framför scenen kan endast beskrivas som euforisk. Ett dansande hav av pyjamasar med inslag av avancerad head banging med svepande frisyrer över scenkanten.
       Men aj så illa det gick. När konserten nådde klimax och Kotten skulle kröna konserten med en himmelsk detonation ville det sig inte bättre än att Annele Spjuth kom i kläm. Annele heter Annelie men stavar sitt namn Annele. Jag tror det hade att göra med en dyslektisk doppräst som helt enkelt stavade fel i kyrkboken. Så vill jag minnas att Annele en gång förklarade stavningen av sitt namn. Men det kan kvitta för hon kallades förmodligen något helt annat, som brukligt var på åsen.
       Annele var en av våra mest hängivna fans och stod vid just detta illa valda ögonblick med huvudet farligt nära bomben.
       Tjoff, och hennes lugg fattade eld.
       I själva verket så satt hon på scenen och tittade lojt på dårarna som hoppade omkring och sjöng och spelade på instrument de inte bemästrade. Och det gjorde nog de flesta men jag tycker att det är helt ok att skönmåla våra eskapader en smula och berätta hur det hade kunnat vara om omständigheterna varit lite annorlunda. Jag ska vara ärlig, det lät förmodligen fruktansvärt illa och det enda positiva med konserten var att vi bara hade två låtar att framföra så pinan bör ha varit över på ungefär sju minuter. Men skoj var det och luggen fattade eld, det är i alla fall sant.

– Åhhh! Ahhh! Jag brinner! Jörn, gör n’åt!!!

Annele höll inte på så. Hon var en tuffing och så vitt jag vet så är hon det fortfarande. Jag var hemma hos henne för några år sedan och då var hon sig lik. Luggen hade vuxit tillbaks och ögonbrynen var som vanligt. Men då hon brann såg hon lite skojig ut och luktade väl inte direkt jättegott. Det påminner mig om en rolig historia där Hotings Lottakår är ute på manöver då de taktfast marscherar förbi en barberarsalong där innehavaren håller på att elda upp veckans avklippta hår i en tunna då löjtnant Julius Falk med myndig stämma utbrister: ”Flickor, flickor, går vi för fort?”.

Efter vårt framträdande fick vi oväntat besök av Jonas Käck med anhang. Jag vill minnas att vi körde dem på porten eftersom de inte var ändamålsenligt klädda. Det gick dock inte särskilt lång tid innan de var där igen iklädda nattsärkar som var misstänkt likt sopsäckar av svart plast. Ingen av oss hade delat säng med Jonas så vi kunde ju inte veta vad han bar för plagg i sitt nattläger så vi lät dem komma in. De hade åtminstone inga bölder såvitt vi kunde bedöma.

Dansa dansa, shejka shejka, dricka dricka. Och så var kalaset slut. Inte för alla dock. Jag hade en säng att ta hem, ett gäng instrument att stränga om samt en stor och gammal bil att få ned i garaget innan farsan kom tillbaka från Norge. Och till råga på allt så hade syrran dykt upp och frågat varför farsans bil stod på uppfarten.

– Nä, det är inte farsans bil det är Pluttis bil, de ser likadana ut.
– Lägg av, Eric, jag såg att det var Forrden…
– Mnja, det där tar vi vid tillfälle, nu måste jag dansa med Märta.

•••

Fan i helvetes djävla skit. Farsan kommer att bli rasande. Och hur i helvete ska jag få ner vagnen i garaget?
7665255408_5d4a173a60_z
       Idé! Vem känner jag som kan hantera stora fordon i små miljöer? Hmm… Henka Moitser – kan han heta så? Vi jobbade ihop på förmonteringen på Mimer och han bodde på Alvestavägen och var polare men Jörgen Olofsson alias Leon Spinks alternativt Chicken George – han var boxare. Alla fall. Han hade god hand med stora bilar men själv körde han blott en Opel Rekord som han hade hottat upp lite för att få det där sköna förstabilsstuket som var så viktigt för vissa. Själv fick jag vänta så pass länge att få körkort att min första bil blev en Vaz Lada av 1979 års kombimodell (för att få plats med Linneas barnvagn) – senapsgul. Färgen var viktig när jag skulle köpa bättringsfärg och killen i butiken frågade vad det var för bil.

– Det är en Vaz Lada, sade jag initierat.

– Finns det sådana(?), svarade han.

Det var inte förrän jag kom hem som jag förstod skämtet och när jag nu tänker efter så är den ju faktiskt väldigt rolig. I övrigt var det en formidabelt usel bil trots att den gick att starta med en vev. Dock inte sämre än Peter Alkeblads kopparfärgade Escort, för den fick jag äran att bogsera igång en gång. Men i och med att min bil lät så in i bängen hann vi med ett helt varv på Cityringen innan jag förstod att hans bil hade gått igång. Redan efter några meter tydligen, så vi hade åkt runt med slak lina och Peter ivrigt tutandes i sitt horn i den mörka februarikvällen. Huvudsaken var ju att den gick igång och det gjorde den. Ja, Peter är också en kille värd en del minnen. Jag tror han bor i Uppsala.

Henka manövrerade ner forrden till sitt garage utan problem och jag är honom fortfarande tacksam.

Farsan gick på att det var Pluttis bil för den hade han sett några gånger och tyckt att det var en trevlig ung man som satsat på en amerikansk modell i snygga färger. Där fick du för att skvallra, syrran.

Ett år senare väcks jag av min far.

– Vad fan är det här? Hur fan ska jag kunna sälja huset när spekulanterna får se sådant här?

– Vaddå?

Han leder ut mig till björken och pekar på ett inristat hjärta med bokstäverna L S D centrerat i röd tusch. Än idag är det mig obekant vem som var ansvarig men jag har mina aningar. Kåken blev såld.