Kom, låt oss gå till sjöss!

vås1När jag var en liten grabb fanns det en stor och djup skog alldeles intill huset där jag bodde med min moder och min fader. Bortom denna mörka, djupa skog bodde det en liten gubbe med ett stort grått skägg i ett litet hus som var så litet att han knappt kunde komma in genom dörren. Gubben slet hårt varje dag med att göra business i skogen för att tjäna lite pengar åt sig själv och sin gamla katt. En dag när solen stod som högst på himmelen kom den gamla gubben gående på den slingrande vägen som gick genom den mörka skogen skjutandes en rostig skottkärra framför sig. Han ville sälja knark.

– Får det lov att vara lite knark, frågade gubben med det stora skägget.

– Nä, knark behöver jag nog inte men gärna ett glas hallonsoda om farbror har någon hallonsoda.

Det hade inte gubben så han gick tillbaka genomSLAS skogen till sitt lilla hus och sin gamla katt och fortsatte sitt strävsamma liv. Jag tänkte att den gubben kunde nog inte ha det så lätt alla gånger. Tänk att hålla på och slita hårt i skogen med business så man blir alldeles trött och svettig när man istället kan sitta hemma och spela dataspel och dricka kyld hallonsoda.

•••

Det där var en annan grabb, inte jag. Jag vet inte var han kom ifrån men det påminner lite om de där Slas-berättelserna som gick på barn-TV när jag var liten så det var nog något ur mitt undermedvetna som tittade fram.
       Det är märkligt att ju äldre jag blir så uppskattar jag mer och mer saker som jag i ungdomen tyckte var urtrist. Ta till exempel Povel Ramel – förr en astråkig gubbe som plågade allmänheten på bästa TV-tid med en massa kupletter som aldrig ville ta slut. Nu tycker jag hans texter och låtar är riktigt fyndiga och i många fall rent av genialiska. Samma sak med Hasse & Tage. Ibland kan jag till och med komma på mig själv med att sitta och gnola ”…kungen är full av stock och sten, skogen är full av lingonben. Pär är full av tomater hej du lille slampa…”. Skumt. Mycket skumt.

Men det var inte det jag skulle berätta om…

•••

När jag var grabb så gick jag på ASEAs Industriskola tillsammans med en massa andra grabbar, och några tjejer. Vi hade inte en aning om vad vi ville göra här i livet och tyckte att då var det väl lika bra att få lite betalt medan man funderade och på köpet få en yrkesutbildning. Med lite komplettering på Komvux gick det dessutom alldeles utmärkt att studera vidare när man väl hade bestämt sig. Många gjorde det medan andra fann att de trivdes alldeles utmärkt med yrket de fick på ASEAs Industriskola. Finns den möjligheten fortfarande? Om inte så är det både synd och dumt för det var bra och det tror jag många kan hålla med om.
       Nu, äntligen, kommer vi till kärnan i den här berättelsen.
       Själva industriskolan låg i Sigurdverkstaden på andra sidan järnvägen från Mimerverkstaden sett och över järnvägen gick det en viadukt. Det var under den viadukten jag först såg henne – Siv. Jag minns inte hur hon hade hamnat där rent praktiskt men att det fanns pengar inblandat i transaktionen, det visste jag. Ganska mycket om jag inte minns fel – fyratusen. Hon såg inte mycket ut för världen. Bedagad – som om hon varit med om en hel del. Men det måste ha varit länge sedan för nu var hon sliten och grå och inte duglig till just någonting i det skick hon befann sig. Akteraggregatet saknades, hon läckte som ett såll och var allmänt skavd runt om. Ingen vacker syn, som sagt, och min instinktiva tanke var att gömma henne under en presenning och låta tiden göra sitt.

– Visst är hon fin – min tjej!

– Nej, Jönsson, hon är ett vrak.

– Nu ja, men vi ska fixa till henne!

Jo, det är ju klart, Jönsson var bra på att ”fixa till” grejor, det visste jag, men i det här fallet så tycktes det som en alltför grannlaga uppgift att ro i land. Hade då varit nu skulle vi har mer resurser att lägga för att få fason på henne men då var inte nu och några finansiella resurser att tala om fanns inte att ta till så vi fick klara oss bäst vi kunde. Och det gjorde vi.siv1
       Körkort hade vi inte hunnit ta, och det skulle ta längre tid än vi tänkt oss men det är en annan historia, så det var cykel och apostlahästar som gällde. Många blev turerna efter material och verktyg nödvändiga för att få fason på Siv. Hon var krävande. Inte nog med att hennes yttre företräden tarvade på vår uppmärksamhet så var Ottos farsa upptagen med översyn av hennes kraftkälla vilket, helt otippat, får mig att tänka på en rolig historia som jag en gång hörde.

•••

”Två herrar på bygden hade efter mycket noggrant övervägande beslutat sig för att åka på gruppresa till London för att ge utlopp för sitt stora fotbollsintresse.
       Det var ett glatt gäng som klev av planet på Heathrow och som efter en hel del språkförbistring lyckades ta sig igenom både passkontroll och tull för att gå ombord på den chartrade bussen som skulle ta dem till hotellet. Som brukligt är på gruppresor fanns en reseledare ombord som spred tips och förmaningar omkring sig samtidigt som hon pekade ut intressanta saker som passerade förbi utanför bussen.

– Där har vi en röd buss. Som ni ser så har bussarna i London ofta två våningar och inte som hemma i Sverige bara en våning (det här var innan SL återinfört dubbeldäckare på de norrgående linjerna mot Roslagen) och där har vi en Pub, fortsatte hon innan hon avslutade:

– …och är det så att ni kommer vilse, London är stort så det är lätt hänt, så ska ni veta att ni bor på Hotel Penta. Kom ihåg det – P E N T A. Välkomna till London, vi ses om en stund för en välkomstdrink i hotellbaren. Där kommer ni även att få information om och biljetter till matchen imorgon eftermiddag. Återigen, välkomna eller ”welcome” som man säger här i London.

Våra vänner installerade sig på sitt rum varpå de gick ner till baren för att få sin drink och sina biljetter. De hade redan hunnit smaka av den medhavda kost de köpt i en butik utan skatt på flygplatsen, så de var redan lite ljumma och… …och följsamma. Detta ansåg de vara nödvändigt för ingen av de två kunde ett ord utrikiska. De hade träffat folk från utlandet tidigare hemma i Sverige och då klarat av att kommunicera riktigt bra efter några järn och ordentligt med gester. Det var väl samma sak nu, resonerade de, med den skillnaden att det nu var de som var i utlandet och det borde de kunna kompensera med mera dricka. Sagt och gjort, de gick ut på en promenad i staden och såg noga till att inte passera en enda pub utan att titta in för att förbättra sina ordförråd med en öl eller två.
       Det gick naturligtvis åt fanders. Morgonen kom och två herrar saknades vid den gemensamma frukosten. Reseledaren blev orolig och gick till deras rum där hon kammade noll – ingen där. De var spårlöst försvunna. Hon som hade varit så noga med att upplysa om hotellets namn om de skulle komma bort. Kanske skulle hon ha delat ut lappar med namnet? Nåja, nu var skadan skedd och problemet måste lösas. Hon gick till polisen som i London kallas ”Bobbies”, efter den moderna engelska polisens grundare Sir Robert Peel, för att söka reda på sina saknade gäster.

– Excuse me Mr Sir Bobby, har du några svenska herrar i förvar?

– Pardon me, let me finnish my cup of tea and I’ll be right with you, madam.

Tiden gick. Engelsmän tar allvarligt på sina teraster och de äter gärna scones till, med sylt och så kallat ”clotted cream”. Jag har inte riktigt klart för mig vad det är för något men jag tror att det är åt creme fraiche-hållet men ändå inte. Typ.

– So, now, vad kan jag stå till tjänst med, madam? Reseledaren lade fram sitt predikament om sina två försvunna gäster och polismannen lade sin panna i djupa veck…

– Swedes säger du. Svenskar boende på Hotel Penta…

– …No, I don’t think so…

– …Men vi har två fyllskallar som har suttit och skrikit Evinrude!, EVINRUDE!!, E V I N R U D E!!! hela djävla natten.”

•••

Ja, nu har ju inte den här historien så mycket med Siv att göra förrän man kommer till slutet. Siv var nämligen bestyckad med en Evinrudesnurra på 25 – 30 hästar när den fungerade, men det gjorde den inte alltid vilket skulle visa sig bli lite besvärligt.
       Vi slet hårt kvällar och helger för att få henne i fullgott skick och det stod inte på förrän hon var lika grann och blöt som hon varit i fornstora dagar – in- och utvändigt. Hon var ju rätt gisten men efter en vecka hängande i sina fastknytningssnören kunde hon länsas torr – och se, hon flöt! Gissa om vi längtade efter att ta henne på en tur ut på fjärden och sträcka ut hennes fem sex meter smäckra skrov över böljan blå. Efter lite forskning har jag kommit fram till att hon hade ett så kallat planande skrov och måste ha varit av campingmodell eller möjligtvis av sportmodell. Klinkbyggd av gran på fyrtiotalet med detaljer av mahogny om jag inte minns fel. Det var således en mogen dam Jönsson hade investerat sina sekiner i och som gav oss ett par hejdlöst roliga somrar.
       Apropå båtar och åsen så var det inte helt ovanligt med unga män som tog sig an gamla båtar och gav dem några extra år att plöja böljan med. Min granne på Movägen, Peter Tillman, gjorde det med några kompisar och de gick så långt att de byggde en hel överbyggnad på sin skorv och installerade en B20-motor från en gammal Amazon. Han var skicklig med händerna den mannen och vad jag förstår så är han det fortfarande. De, Tillmans alltså, hade för övrigt en fin Labrador som hette Leja. Hon var morsa till Lord som bodde mitt emot Folkets Hus. Svart labbe som jag tror kom i slagsmål med Larsons boxer Baron vid kiosken till Käk-Åsas stora förskräckelse. Jag minns inte vem som vann men förmodligen var det Baron för bröderna Larsson hade nog inte gillat det motsatta. Betänk att innan Larssons hade Baron så hade de en tax som var en riktig tuffing, liten men tuff, och jag har svårt att tro att de skulle skaffa sig en feg boxer som ersättning. Mitt emot oss bodde Lurre (ja, det var en pudel och det var ersättaren Gordon också) och längre ned på gatan hos Widmarks bodde det en ståtlig schäfer som hette Rita. Hon var hur snäll som helst och extremt väldresserad. Familjen flyttade tillbaka till Skellefteå efter bara ett par år. Trivdes aldrig på åsen – kanske var de samer och då är det nog inte så lätt så långt söderut.
       Det samiska inslaget i Hökåsen begränsade sig vid denna tid till enjokke episod då Jokkmokks Jocke anlände i limousin till nyinvigningen av ett utbyggt Moells ICA för att sjunga några av sina hits. Det hade gått alldeles utmärkt om det inte hade varit för Bus-Anders som envisades med att dra ur kontakten och därigenom skapa en känsla av tyst kalfjäll endast störd av ett ”gullegullan koko… gullegullan koko…” som ett fjärran eko från vidderna. Efter tre försök ställdes bassisten att vakta eluttaget och Sellberg fick finna sig i att ge sig av och publiken fick ta del av den samiska populärshowen utan avbrott. Jag tror Sellberg gick och köpte sig en glass.

•••

På väg till småbåtshamnen stannade vi till med våra cyklar vid OBS Stormarknad för att proviantera. Suringarna sommarjobbade i kassalinjen och vi hade slutit ett avtal med dem: vi köper folköl av er och ni låtsas att våra legitimationer säger att vi har åldern inne. Jag tror till och med att de ”glömde” ta betalt för flaken under vagnarna. Märta tyckte nog att det var lite spännande medan Eva var riktigt nervös för upptäckt. Eller så var hon bara förbannad för de tjänade ju inget på det hela, de fick inte ens hänga med ut på sjön för de skulle jobba. Uselt förhandlat, riktigt dåligt. Men vi var nöjda och där och då var det det viktiga. Jag tror att vi även köpte lite mat. Något enkelt. Korv. Med ordentliga packningar på våra cyklar fortsatte färden ner till hamnen där Siv låg och väntade. Hon lastades, order gavs, matroser kölhalades och slutligen kunde vi lägga ut med kurs mot Strömmingskär eller någon ö i närheten. Navigering var inte vår starka sida och hade det varit det så hade det ändå inte spelat någon roll eftersom vi inte hade några sjökartor att titta på. Vi navigerade efter molnen och det gick bra.
       Det blev på en ö i närheten av Strömmingskär som vi slog läger. Vid det här laget var båten välfylld av tomburkar för traden hade varit lång och folköl är som bekant inte en särskilt potent dryck, så det hade gått åt en hel del – både in och ut. Som ekologismens förkämpar var vi mycket noga med att inte lämna spår efter oss i naturen men till slut blev det ohållbart att vada runt i två lager ölburkar så vi kom fram till att en punktinsats måste göras. Det vill säga vi slängde allt över bord på en punkt. Koncentrerat till en plats innebär en begränsad påverkan på naturen eller, i bästa fall, ingen påverkan alls. Så resonerade vi och eftertiden har gett oss rätt. Ta melodifestivalen, ett trettiotal usla låtar som koncentrerats till ett fåtal platser i tid och rum för att garantera att de upplöses i glömska så fort sista ackordet är slaget. Koncentrerad punktinsats mina vänner! Det är melodin i modern avfallshantering och det var kapten Jönsson med besättning som kom på det.

(Minns någon namnet på Larssons tax? Tico? Irriterande att veta att namnet finns där någonstans…)

Förresten, visste ni att det var vi som inspirerade till scenen i filmen Titanic där Rose står i stäven med utsträckta armar och tror att hon flyger. Det var nämligen Jönsson som, endast iförd en kalsong, stod på fören på Siv med vilt flaxande armar skrikandes för full hals ”JAG ÄR EN ÖRN!!!” innan han förlorade balansen och trillade i spat med ett plask efter en plötslig gir. Det var en väldig tur att det var Siv och inte Titanic han trillade ifrån – det hade kunnat sluta hur som helst. Fy.
       Jag undrar hur den händelsen hamnade i Hollywood? Jag har sett filmen och det är nästan identiskt. Ja, Rose är ju snyggare än Jönsson och hon trillade förvisso inte i, men annars…

•••

Plötsligt dyker Horna upp i pappa Lennarts lilla båt av plast, lagom till vår överfart till Strömmingsskär för att bevista Damernas Afton, ett årligen återkommande evenemang. Jag vet inte riktigt vad det gick ut på men det var visst lite dans och jag minns att jag fick dansa folkdans med en ursinnigt stark gammal tant och Horna hoppades på att få göra annat med en annan gammal tant. Alla över tjugofem ansågs gamla, så var det. Hans äventyr fick dock ett abrupt slut innan det ens hann börja då hennes make klev över tröskeln, rasslade med sin sabel och skrek så det löddrade sig kring munnen och Horna hann med nöd och näppe hoppa ut genom ett fönster på baksidan och fly hals över huvud ner till bryggan. Det enda spår han lämnade efter sig var ett gapskratt som spred sig över fjärden där han låg och guppade i pappa Lennarts lilla båt av plast. Ljud färdas snabbt och långt över öppet vatten och han kunde höras en bra bit in till Västerås. Vad som hände med paret kan kvitta, de var förmodligen inte lyckliga innan Horna gjorde sin entré och var det definitivt inte efter hans brådstörtade sorti. Kanske tog de lärdom av detta och ändrade på saker och ting. Eller så avslutade de saker och ting. Men det kan som sagt kvitta…

•••

– Vad fan är det nu då?

– Vad är det?

– Jag får inte ur backen. Helvete, vad gör vi nu?

Typiskt, Siv gick bara bakåt. Och vi som var jättelångt hemifrån, enligt molnen flera mil. Törstiga var vi och korven – den var slut!

– Vi får backa hem. Sätt er så långt fram som möjligt så inte sjön kommer in över akterspegeln och dränker oss, det borde nog funka.

Det fungerade en bit men det gick inte fort och bränslet skulle inte räcka hela vägen in så vi var tvungna att hitta på något radikalt för ro tänkte vi minsann inte göra. Strax hade vi trätt en tröja på en åra och viftade vilt för att signalera vår nöd. Det tog nog en halvtimme innan sjöpolisen kom i full kareta från Eskilstunahållet och undrade vem som hade dött. Vi kunde upplysa dem om att ingen hade dött men att det nog bara var en tidsfråga innan korvbristen skulle kräva sitt första offer och nu fick konstaplarna Sjöh och Båth vara så vänliga att ge oss ett snöre att knyta fast i Siv och bogsera in oss till Västerås. Tveksamt såg de ned på oss och vår lilla båt, som återigen var till bredden fylld med tomburkar, och förbarmade sig över oss i vår utsatthet.
       Vägen in till småbåtshamnen var bekväm. Hastigheten var lagom och vi fick åter smak för folköl. Öl kan ju som bekant liknas vid flytande bröd varför den fungerade bra som ersättning för den uppätna korven. En rolig observation gjorde jag under denna resa gällande poliserna. Som på en given signal, när vi närmade oss hamninloppet, reste de på sig, krängde på sig sina overaller som de hade haft knutna kring midjan, ställde undan sina solstolar och med båtmössan käckt på svaj och reglementsenlig mundering gjorde de honnör åt passerande ekipage. Jag hade hört att kön var lång för att bli sjöpolis – nu förstod jag varför.

En reaktion på “Kom, låt oss gå till sjöss!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.