månadsarkiv: december 2013

Grus – Vatten – Luft – Eld

Många saknas och några är saknade.

Många saknas och några är saknade.

Om gropen kan sägas mycket. Det jag som fyra-, femåring uppfattade som ett mer eller mindre oändligt stort och djupt hav visar sig vid mätning på google maps inte vara mer än en liten pöl, ungefär tvåhundrafemtio meter lång i nord sydlig riktning och kanske sjuttiofem meter bred. Sin litenhet till trots så rymde den allt. Den hade sin egen unika geografi med exotiska platser som ”Platån”, ”Udden”, ”Sten”, ”Lokstallarna”, ”Stupet” och ”Kanten”. Ibland fanns det hopptorn byggda av rivningsvirke som dök upp lika märkligt som de försvann. Under en period fanns det till och med en hoppbacke riktad rakt ut i vattnet som trickskidåkare från stan hade byggt för att kunna träna på somrarna. Den brann några gånger. Det var ju så det var, saker kom och gick. Och det är väl så livet självt är beskaffat, inget är för evigt. Vissa saker kommer i och för sig igen men aldrig på exakt samma sätt.
        En sommar i gropen var till exempel en sak när jag var i sjuårsåldern och en helt annan sak när jag var fjorton. Hur det var att fira sommar med småbarn i gropen fick jag aldrig uppleva, eftersom jag inte bodde i Västerås under de åren, men jag gissar att ni som fick uppleva det kände igen er i skratten när barnen sprang eller rullade nerför branten och kastade sig huvudstupa i vattnet. Förmodligen kände ni även igen gnället när badet var över och ni skulle trava upp igen. Två steg upp, ett steg bakåt i den lösa sanden – om man inte tog den enkla vägen på den norra sidan. Vissa åkte till och med ner med bilen men de räknar jag inte som äkta ”Gropies”, de var förmodligen inte ens från åsen.

Gropen var som sagt ett eget mikrokosmos med en egen årsrytm som upplevdes olika för olika åldersgrupper men som började med ett för alla gemensamt årligt Valborgsmässofirande där det varken sparades på krut eller på korv.

•••

– Men va fan… Drar ni fanan i gruset, pojkar?!

Scoutnestor Arne Hjort såg rött när vi smågrabbar hjälpte till med att hissa flaggorna inför firandet. Tidigare på dagen hade Bertil Nygård åkt runt i sin V4-kombi med högtalare på taket och annonserat begivenheten. Egentligen var det nog inte riktigt nödvändigt för det var alltid fullt med folk men jag tror att han tyckte det var skoj att oemotsagd få agitera för folket. Jag har för mig att han även tog sig en runda på valdagen för att uppmana folk att gå till vallokalen och rösta. En sann demokrat.

– Hallå, hallå. Välkommen på Valborgsmässofirande med korv och fyrverkeri… …Tombola och körsång blir det också… Just det, vi börjar klockan 17.00… I gropen skulle jag också säga. SPRAAAK!

– Hej på er. SPRAAAK! Valborgsfirande klockan 17:00. Scouterna och Byalaget arrangerar. SPRAAAK!

Bertil var från Jämtland och ganska fåordig. Trots fåordigheten var han en eldsjäl när det gällde att få saker och ting att hända i byalaget och jag har förstått att han var väldigt drivande inte bara i byalagets verksamheter utan även i dess finanser.
        En gång när vi blev påkomna med att ha skövlat ett parti ungskog i samband med ett kolossalt kojbygge ordnade Bertil så vi slapp repressalier mot att vi återplanterade en massa gran. Som ersättning fick vi gå runt och sälja ettusen 21-lotter för att betala plantorna samt betala bot till byalaget. Men vänta nu, det där låter ju som repressalier… Men djäklar vilken koja det var. Många samer hade nog blivit gröna av avund.
        Det var en gigantisk kåta där Calle Larsson höll hov och en mindre koja där ”indierna” bodde, de var rätt många med Micke Pira och Kent Kristiansson som kämpade om ledarskapet. Och i likhet med resten av Indien så var de trångbodda. Runt alltihop hade vi byggt en tre meter hög palissad för att hålla fiender borta. Att alla dessa byggnationer tog plats och krävde mycket byggnadsmaterial var ju inte så konstigt men samtidigt delades vår syn på ”närodlat” inte av skogvaktaren och det visade sig alltså bli ett bekymmer. Men det var en imponerande anläggning. När min morfar, Arthur från London, besökte oss blev han mäkta imponerad över den högkvalitativa svenska ingenjörskonst vi visat prov på och som engelsman hade han skogsskövling i generna så den aspekten reflekterade han inte över. England var en gång lika skogsbeklädd som resten av Taigan men de glömde visst att återplantera det de avverkade så nu ser det ut som det gör. Han var nog lite avundsjuk också för jag tror inte han hade samma tillgång till skog när han var i vår ålder. Men, som sagt, vi fick riva hela rasket när skogvaktaren råkade gå förbi och hittade en adresserad tidning som vi skulle elda med.

majbrasa

Själva majbrasan var en historia för sig. Den var långt ifrån de fina tillrättalagda rishögar man ser nu för tiden. Nej, där fanns allt som folk inte längre hade nytta av. Möbler, bildäck, cyklar, ris förstås, kylskåp och en himla massa annan bråte som vi idag inte hade kommit på tanken att lägga på en majbrasa. Våra föräldrar tänkte tydligen annorlunda. Några år tuttades brasan på i förtid och brandkåren fick rycka ut och försöka rädda så mycket som möjligt och så fick folk leta ännu djupare i källargömmorna efter ännu mer bråte att slänga på. Oftast blev det dock ett ordentligt bål som, tillsammans med rektor Wickbergs manskör, skrämde rovdjuren ända till Moskva, eller åtminstone till dess västra förorter. För visst är väl traditionen att fira Valborg med eldar till för att skrämma bort rovdjuren innan man släpper ut husdjuren på sommarbete?

Den traditionella antändningen av brasan var även den ett skådespel som vi nog var ganska ensamma om att få bevittna. På motsatt sida om sjön, vid sten, gjorde två grodmän sig i ordning samtidigt som några scouter med eldningsbevis hällde rikligt med diesel och bensin på bålet. Grodmännen tänder varsin fackla, stiger ner i det kalla vattnet och börjar simma sida vid sida med de brinnande facklorna höjda över vattenytan. För oss smågrabbar var det otroligt spännande att se dessa grodmän mitt ute i sjön. Vi fattade inte att det över huvudtaget var möjligt att simma så långt som över en hel sjö och att de därför rimligtvis snart skulle drunkna. Men det gjorde de inte utan de kom snart fram och överräckte facklorna till de väntande scouterna som fått hedersuppdraget att bära elden i procession fram till bålet och tutta på brasan. Där och då var det nog många barn som bestämde sig för att bli scouter och få möjlighet att själva någon gång få tända brasan. Tänk om…
        Satan i gatan vad det brann! På nolltid hade publiken backat undan och lämnat en fem meter bred korridor runt elden där det var för hett för att stå. Manskören sjöng för full hals ”Vintern raaasat ut för våra fjällar…” med sina gulnade studentmössor käckt på svaj. Några överförfriskade tonåringar vinglade runt och tävlade om vem som kunde stå närmast elden utan att brinna upp och alla var nöjda och glada och kände att de varit delaktiga i att hjälpa våren på traven och bana väg för ett ännu ett år i vår kära gamla grusgrop.

Det är ju inte bara statschefen som fyller år på Valborg, det gör även Krister Jakobsson och dagen till ära fick han äta så många varmkorvar han ville vid brasan. Sex stycken hörde jag att rekordet låg på och det är ju inte så illa för en tioåring. Men det är ju klart, det är ju inte i närheten av mästaren Takeru Kobayashis rekord från augusti 2012 då han drog i sig imponerande etthundratio korvar på tio minuter. Takeru är japan och det kanske spelar en viss roll med tanke på den japanska sumotraditionen och utövarnas matvanor och kroppsform. Sen har det väl, som i all sport, hänt en hel del på materialsidan de senaste fyrtio åren. (Jag undrar om glidmedel räknas som dopning i korvätartävlingar?)

När korven var uppäten, lotterierna dragna och manskören färdigsjungen återstod kanske den mest spektakulära delen av firandet – fyrverkeriet! Uppskjutningsrampen var placerad ett tjugotal meter ovanför åskådarna på ”platån” varifrån det presenterades ett, för den tiden, riktigt ståtligt skådespel i mönster och färg mot den turkosa vårkvällshimmelen. Själv fick jag aldrig några smällare men jag lyckades få tag på några ettöres och kanske en minikina eller två att slänga in bland benen på församlingen tillsammans med de andra smågrabbarna. Jag minns en kille, han var stor – körde Puch Dakota, som kunde hålla i en kinapuff med båda händerna när den small av. Respekt. Lite korkat, men det gick bra så… Respekt! Apropå platån och sprängmedel så höll vi på att blåsa bort hela platån en nyårsafton några år senare med en hemsnickrad bomb av Nagasaki-typ. Jag säger inget mer om det, men jag vill passa på att citera den store tänkaren och modelejonet Dynamit-Harry: ”Vilken jädra smäll!”.

•••

Åren gick och våren övergick i försommar. Det drog ihop sig till skolavslutning som firades i gropen med ungdomsfylla. Fast egentligen tror jag inte det blev så mycket fylla för hur full kan man bli på fyra folköl eller fyra starköl på en kväll. Jag missade mellanölet med något år och jag har för mig att mellanöl och skolavslutning hörde ihop med firande i Fjässabacken så den platsen fick jag inte heller uppleva. Men jag hörde berättelserna om backanalerna som lär ha utspelats på denna mytiska plats. Namnet förpliktade tydligen. Eller så var det rent av så att det var festligheterna som gav upphov till namnet?
        Min första skolavslutning i gropen slutade med en bruten näsa. Tro mig när jag säger att det inte var helt enkelt att förklara för min mor vad som hänt utan att sätta mig själv eller någon annan i klistret. Jag minns inte längre vem det var som gav mig snytingen men jag har för mig att han bodde åt bröderna Granholm till. Jag tror inte ens att jag hade gjort mig förtjänt av smockan heller. Det slutade i alla fall med ett besök på akuten morgonen efter och så småningom en ursäkt från vem det nu var som murat igen mitt ansikte. Slutet gott, allting gott.
        Men vi var förhållandevis lugna, fina och ordentliga tonåringar. Annat är det nu för tiden. När min grabb var fjorton år (det är i och för sig över tio år sen) ringde jag honom på Valborg, då han bodde i Uppsala, och förstod att allt inte stod riktigt rätt till. Jag åkte dit för att leta rätt på honom och möttes av ett totalt kaos. Barn och ungdomar krälade omkring i Slottsbacken, spydde och grät om vartannat och runt omkring allihop patrullerade polisen och gjorde inte mycket. Det var så illa att Röda Korset hade ställt upp ett sjukvårdstält där de tog hand om de värsta fallen. Snacka om att resignera inför vansinnet när man planerar för sjukvårdstält! Min son hittade jag förresten strålande glad arm i arm med en söt tjej på väg hem mot Eriksberg. Han hade druckit några folkisar (sade han) och jag hade oroat mig helt i onödan, men som man säger i Amerika: better safe than sorry. Men vad höll föräldrarna på med där i Uppsala?

•••

För de flesta var gropen mest känd för sitt friska badvatten. Folk kom ända från stan för att ta sig ett dopp, ja, jag träffade faktiskt på en klasskompis från Skultuna en gång. Det gick i och för sig bra, alla var välkomna, men de var ju inte direkt duktiga på att bada i jämförelse med vissa lokala förmågor.
        Klabbe Jakobsson var, liksom sin korvätande bror, en mästare. Ingen kunde bada som Klasse. När han väl hade hoppat i plurret fanns det inget i världen som kunde få upp honom igen. Tant Margit fick med jämna mellanrum lämna sin filt och gå ner till vattenbrynet och mata sin son med smörgåsar, bullar och hallonsaft ur en sirapsflaska för att fylla på hans energidepåer, för upp kom han som sagt inte i brådrasket. Rekordet löd på åtta timmar! Han var en erkänt skicklig badare och är det förmodligen än idag för sådana ränder är svåra att få ur en människa.
        En vinter när vi stod på kanten och tjuvrökte kom Hasse Storm promenerandes förbi och kommenterade knäppningarna och knackningarna i isen med att det var Klabbe som hade glömt att kliva i samband med sommarens bad och att han nu var hungrig och ville upp. Vi tyckte att analysen var både intressant, initierad och trovärdig. Hasse Storm var klok, han gav bland annat mig mitt smeknamn vid samma grusgropskant genom att yppa de bevingade orden ”Tjenare Morän som är så tjock och frän” som sen blev till ”Morän” och sen ”Morre”. Det lustiga är att jag inte bodde på Moränvägen, jag bodde ju på Movägen. Namnet lämnade jag i Västerås när jag flyttade därifrån men det ligger där och väntar på mig när jag är på besök. Känns fortfarande nytt och relativt oanvänt. Fräscht helt enkelt, tack Hasse!
        Apropå tant Margits hallonsaft så var den saften den godaste dryck jag någonsin har druckit. Extra god blev den tillsammans med en kanelbulle eller om man blandade den med pappa Rolfs Vischyvatten en solig dag under det eviga sommarlovet 1972. Då glömde man de onda, sönderslagna fotknölarna och de trasiga tårna som man fick när man cyklade barfota på vår lilla crossbana upp till lekplatsen vid Rullstensvägens ände för att leka Burken, Guld och Silver eller Indianer och Cowboys i skogen.
        Leken fortsatte ända tills Movägens alla mammor kallade till mat. Min mor hade en bjällra, Johans mamma, tant Maj-Britt, joddlade en trudelutt medan Klabbes mamma busvisslade så det hördes vida omkring och så var det alla andra tanter som bara gick ut på trappan och ropade i den riktning de trodde att vi fanns.
        Johan Östergren påstods vara lite svår i maten och det löste tant Maj-Britt på ett för oss andra barn fantastiskt sätt. Hon läste Pelle Svanslös medan Johan käkade sina tre köttbullar och sin klick potatismos och alla vi andra ungar satt med och lyssnade på sagan. Om han i själva verket spelade sin ömma moder ett spratt är kanske inte helt otänkbart för Johan gillade verkligen Pelle Svanslös till sina köttbullar. Hade vi extra tur så bjöd tant Maj-Britt på trasig pinnglass. Johans pappa, farbror Torsten, var chef på KF:s lagercentral vid Stenby Gärde och tog hem trasiga grejor att bjussa på. Han var snäll, vi fick alltid behålla växeln när vi sprang till kiosken för att köpa ett paket Kent och en Expressen åt honom. Växeln räckte i regel till ett helt gäng ettöreskolor som var sega som fan men bra att ha när man hade en lös tand och behövde få lite cash under huvudkudden.
Till min stora sorg flyttade Familjen Östergren till Kungsängen några år senare och jag undrar om inte Johan numera bor i Åkersberga, jag har för mig att morsan sa det en gång för länge sedan. Sex barn lär han ha. Respekt.

bigstock-Under-The-Sun-Eps-1358959Rätt vad det var så ändrade badgropen karaktär. Vi började bli stora och tyckte inte längre att det motsatta könet bara var ett irriterande moment i den annars så lätthanterliga tillvaron. Som ensam bror till tre systrar fanns naturligtvis den aspekten kvar men nu gick det att undvika syrrorna när det blev för mycket. Nej, tjejerna hade plötslig blivit spännande och de tyckte likadant om oss grabbar. Tidiga tonårssomrar i gropen var en relationsskola könen emellan som jag tror talibaner skulle må bra av. Jag har inte funderat närmre på det, men jag undrar om inte vår relativt fria uppväxt på åsen har gjort oss lite mer jämlika än tidigare, och kanske även senare, generationer? Vi grabbar hade det extra trevligt där i strandgruset för ännu hade inte HTLV3-viruset presenterat sig och skrämt alla till puritanism. Det var tuttar överallt – ö v e r a l l t. Vart man än vände blicken – nog låg det en vacker tjej där och solade top-less. Underbart i början men efter ett tag blev det faktiskt lite slentrian. Tuttarna blev pattar. Pattarna blev till rattar. Rattarna blev till… …jag vet inte vad, men en sak kan jag säga – det var inte lika spännande med bröst i augusti som det var i juni, inte på avstånd i alla fall.
        Jo, jag kan inte prata om sommargropen utan att nämna Calle Larssons egenhändigt skapade badtanga som bestod av ett snöre, två guldfärgade kedjor samt en liten påse. Konstruktionen får du lista ut själv men jag kan säga att designen hade ett något homoerotiskt anslag. Ja, djävlar. Den tangan och en tub brun utan sol och Calle var fit for fight. Själv klädde jag varken i tanga eller spandextrosa, min kropp var mer anpassad för badshorts och är väl det fortfarande om jag tänker efter.

bigstock-Cassette-Tape--Hand-Drawn-45499525

        Och bergssprängarna! De var en rätt ny företeelse och häftig, om man hade pengar till batterier. Helt plötsligt kunde man lyssna på coola blandband utomhus och dessutom på hög volym. Men som sagt, batterierna var ju varken billiga eller laddningsbara och det blev kanske lite mycket musik med flera aggregat inom hörhåll samtidigt, speciellt när baaatterieeernaaa vaaar pååå uuuuppppphääälllnniiiingeeeeen…

All bar hud förde även med sig vissa risker. Jag hörde en historia om en tjej som höll på att mista synen när hon klämde en finne på sin pojkväns rygg och fick den rakt i ögat, pojkvännen var uppenbarligen stark i mer än ett avseende. Det är något speciellt med akne och tjejer. En av mina syrror hade samma specialintresse och intalade mig flera gånger att det nog vore bäst om hon ”avlägsnade orenheterna” från mitt ansikte. Efter behandlingen var jag så svullen och röd att jag drog mig för att lämna hemmet.
        Jag har även stött på lasten hos vuxna kvinnor och det gör det hela än mer förbryllande. Kanske är det något nedärvt från forntiden då vi levde i samklang med naturen som samlare. Samla på finnar, varför inte? Tydligen så var det kvinnorna som skötte samlandet och i samband med det så uppfann de handväskan. Som bekant är kvinnor fortfarande väldigt intresserade av denna uppfinning som effektiviserade samlandet något oerhört och lät oss utvecklas till de sociala varelser vi är idag. Om man frågar mig så är handväskan som enskild uppfinning mycket viktigare än både elden och hjulet och kanske även viktigare än byråkratin, som gör det möjligt för oss att växa upp i och leva i samhällen som Hökåsen. Mer om mina tankar kring detta ämne finns i min avhandling ”The handbags impact on modern Society through a photosynthetic perspective”, Humbug Förlag.

•••

Visste du att det fanns kräftor i gropen? De lär ha planterats in av en man vid namn Janne Utan. Tydligen saknade han några fingrar, därav namnet, men det hindrade honom inte från att plantera in kräftor någon gång på sextiotalet.
        En ljum augustikväll stötte vi på några gubbar som skulle fiska och vi gjorde dem sällskap en bra bit in på natten. Kanske var en av dem Janne Utan, jag minns inte. Men det var riktigt gemytligt där vid lägerelden tillsammans med gubbarna, som väl var i femtio-, sextioårsåldern, och lyssna på deras berättelser om alla tokigheter de varit med om. En hade varit till sjöss på de sju haven och en hade uppträtt som fakir och han hade faktiskt med sig en kraftig böjd skomakarnål som han började sticka igenom kinder, gäddhäng och annat löst kroppsmaterial. Och ju mer brännvin han fick i sig desto djärvare blev han och avbröt endast showen då det blev dags att går ett varv runt pölen med ficklampor för att plocka kräftorna ur vattnet.
        Kräftor är som bekant extremt dumma djur som egentligen inte har något som helst existensberättigande (deras bidrag i den ekologiska kedjan kan lösas på kemisk väg genom utsläpp av miljögifter). Och inte är de särskilt goda heller, om du frågar mig, och tillbehören kan man ju få ändå. Öl och brännvin passar utmärkt till västerbottenspaj och löjrom.
       Olikt människor så blir kräftor förlamade om du lyser på dem med en lampa och det är därför de inte ställer upp i Idol på TV4. Där har de väldigt många lampor riktade på artisterna och jag har svårt att tro att de skulle göra undantag för en kräfta. Vinnare måste koras. The show must go on!
        Det blev inte så många kräftor och särskilt stora var de inte heller, men spännande var det.

•••

Nu kom den årstid då gropen inte var till någon särskild nytta för någon. Hösten. Det fanns inte så mycket mer att göra än att hänga vid kanten och tjuvröka, tigga fimpen, strecket eller kolmargit från varandra och fundera ut om det fanns något viktigt bus att ta tag i.
        Ett populärt rackartyg i höstmörkret var att blanda socker och kalisalpeter, inköpt på Moells, i en kaffeburk. Den ställdes sedan framför någons dörr, tändes på varpå man busringde på dörren när elden börjat ta sig. Sen sprang man i en hast och gömde sig och besåg spektaklet när dörren öppnades och förfärade rop hördes bakom den tjocka bolmande vita röken och den ibland upp till tre meter höga vita eldslågan. Det var riktigt häftigt, skulle kanske ta och prova en till nyår – nej, just det, det finns ju inga kaffeburkar nuförtiden…

Ett annat hösttrick var att leta reda på så kallade ”Skak Lars” som drogs igång och släpptes lösa. En Skak Lars kallas idag för ”Padda” eller vibrator och används till att packa underlaget vid plattsättnings- eller asfalteringsarbeten. Fick man igång några Skak Lars kunde resultatet bli en mycket intressant dans inte helt olik så kallad Zumba-dans till ett sound som förde tankarna till Joakim Thåströms amsterdamperiod. Namnet Skak Lars kom för övrigt från en kille som heter Lars och som ibland drabbades av epileptiska anfall.

Men det var nog så att de bästa upptågen uppkom spontant. Var vi till exempel ute och promenerade en sen höstkväll och passerade en liten ångvält så tog det inte särskilt lång tid innan Jönsson hade fått igång den. Jönsson är mycket tekniskt lagd, jag tror det kommer från fädernet. Just den här ångvälten gick på diesel, liksom alla ångvältar jag har stött på, och var en cabriolet. Med fartvinden rivande i hårmanen kom Jönsson således åkandes ikapp oss andra och erbjöd oss skjuts på sitt nyanskaffade åkdon, inte utan en viss stolthet. Han raggade helt enkelt upp oss med en ångvält och det gick förvånansvärt bra. Snart var hela fordonet belamrad med ungdomar och färden dundrade vidare nerför Larslundsvägen med siktet inställt på Scoutstugan.

i__m_a_steamroller__baby_by_ricky_roo302-d5nsqix

        Ångvältar är inte kända för sina terränggående egenskaper och det är inte helt utan anledning – de terränggående egenskaperna är mycket få. Det lärde vi oss redan vid de första testerna i den mörka novemberskogen. Kanske utsatte vi arbetsredskapet för alltför svåra påfrestningar för det gick till slut, som så många gånger förr, helt över styr.
        Då ekipaget av naturliga skäl saknar differentialväxel trodde vi att den skulle fungera utmärkt i skog och mark då den alltid har ”diffspärren” inkopplad, så att säga. Vad vi inte tänkte på var den höga tyngdpunkten vilket gjorde den benägen att välta. Att välta är ju bra för en ångvält, kan man ju tycka, men det finns två typer av välta i det här sammanhanget, en positiv och en negativ, ja ni förstår vart jag vill komma.
        Jag gissar att det var Jönsson som körde när det oundvikliga inträffade och med tanke på den bravur och finess med vilken manövern utfördes gissar jag att det var en medveten demonstration av förarens skicklighet. Till allas stora förundran lyckades Otto med konststycket att göra en så kallad eskimåsväng med ångvälten. För den inbitne kanotisten eller inuiten är detta en välkänd övning. Den går ut på att liksom kapsejsa två gånger, en gång ner och sen en gång upp igen åt samma håll. Inalles 360 grader alltså, eller ett helt varv som lekmannen säger. Vad mer så uppvisade föraren sådant prov på precision i volten att det gula redskapet slutligen stod på rätt köl, utan en skråma, mellan två träd med endast någon millimeter tillgodo åt vardera hållen. Och detta efter att föraren övergett ekipaget i flykten för att undvika att krossas av maskinens tyngd. Det var tur att det var en cabriolet för annars hade nog taket fått sig en ordentlig törn. Eller så hade den blivit liggandes på sidan som en strandad blåval. Fast gul.
        På något sätt fick man loss maskinen och ett par dagar senare var den återbördad till sin ursprungliga plats men då hade vårt ångvältsintresse svalnat så det blev inga fler exkursioner för den välten. Undrar om den inte var fast förankrad med en stadig kätting också, vilket i och för sig inte hade spelat någon roll…

Vi höll inte alltid på med bus, långt därifrån. När vi var i elva-, tolvårsåldern kunde vi ibland ta en tur till Tant Aina och spela kort i hennes kök. Det var hon som hade gården utmed kostigen ungefär halvvägs till Hubbo Kyrka. Hon hade en gammal Newfoundlandshund som var ganska övergödd, det syntes på tassarna som stod i besynnerliga vinklar som vittnade om att de hade för mycket att bära på. Jag minns inte vad hunden hette men jag minns att den var snäll, eller så var den bara mätt och loj. Tant Aina var också ganska övergödd men det hindrade henne inte från att sopa mattan med oss grabbar i Svarta Maja. Ibland, när hon tyckte vi spelade ogenomtänkt, ryckte hon korten ur händerna på oss och spelade själv i vårt ställe för att få lite motstånd i spelet. Hon sa i alla fall så men det är klart… Hon vann ju jämt så det kanske var så hon fuskade. Nä, det tror jag väl ändå inte att hon gjorde…
        Jo, ta mig fan, tant Aina fuskade i Svarta Maja! Och kaffe drack hon i mängder. Och stekflott direkt ur pannan med en sked. Jag lovar, minnet har etsat sig fast. Men hon var bussig, tant Aina, och hon hade en stor tjock hund.

•••

Med vintern kom snön och isen lade sig i vårt gamla vattenfyllda grustag. När vi gick i låg- och mellanstadiet anordnade vi ibland tävlingar på miniskidor nerför den södra flacka delen av gropen. De flesta hade utrustning som spändes fast på fötterna med remmar men några hade mer avancerade grejor. Deras skidor hade stålkanter och en bindning som jag tror krävde slalompjäxor i läder av märket Kastinger för att fungera. Konstigt var det i alla fall, och effektivt. När det dök upp någon med sådana skidor var segern i regel redan given, förutsatt att han kom ner utan att missa några portar. Men det gjorde inget, det var kul ändå.
        I andra änden av gropen låg vägen som ledde ner till kostigen. På vintern blev den ypperlig att åka bob på, ni vet de där kälkarna med stålmedar och ratt. Gick hur fort som helst. Calle och jag byggde till och med om en spark till en bob med ratt och hela baletten men Tobbe, Calles brorsa, var inte så duktig med svetsen som han påstod så boben upplöstes snart i smådelar. Styrningen funkade överhuvudtaget inte. Hans svetsfogar blev bättre med tiden och så småningom sydde han ihop två cyklar åt oss som höll nästan en hel sommar innan den havererade, med viss blodspillan, i höjd med Åkarnas Hus.
        Fina vinterdagar frekventerades kanterna av motionssugna flanörer och hundägare från grannskapet. Det, i kombination med ett tunt lager snö på isen, gav oanade möjligheter att sprida olika budskap genom att spåra med fötterna i snön på isen. Vid den här tiden skulle kanske ett budskap i stil med ”Kärnkraft, Nej Tack!” vara passande att skriva i jättebokstäver, tillsammans med en illustrerad sol, för allmänt beskådande. Men icke. Vi lyckades med konststycket att med tio meter höga bokstäver skriva ”ERNST, SUG MIN NUPPE!” över hela isen och därtill få till en passande illustration på samma tema. Den skulle ha sett bra ut jämte jättefallosen vi byggde i snö på fotbollsplanen vid Fiket någon vinter senare. Tre meter hög blev den till slut tack vare Hornas längd och basketfärdigheter som kom väl till pass när han som grand finale ”slam dunkade” ollonet på plats.

Det är rätt konstigt att vi aldrig fick några som helst reaktioner på sådana här upptåg. Jag menar – vissa saker var ju direkt livsfarliga, både för oss själva och andra, men det verkade som att ingen brydde sig. Eller så kände folk sig obekväma i att säga ifrån – att märkas. Kan man missa att en ångvält fylld med ungdomar dundrar förbi klockan tio en fredagskväll? Jag tror inte det.
       Jo, en reaktion fick vi. Jönsson och jag hade ”omplacerat” en trädgårdstomte och det nidingsdådet rapporterades i VLT. Tomten var inte långt borta så han kom snart tillrätta.

•••

Och efter vintern kom våren. Inte samma vår och inte samma majbrasa, nej en ny vår och en ny majbrasa som gav ett nytt avstamp för ännu ett år på den gamla åsen.
        Det känns lite främmande att tala om våren så här i mörkaste december men vis av erfarenhet kan jag lova att om tre månader kommer vi känna vårens antågande i luften och åter börja rensa ut gammal bråte att köra till brasan. Nej just det, vi är ju klokare än våra föräldrar, vi kör iväg skräpet till återvinningscentralen istället, så får någon annan elda upp skiten istället.

Ja, som sagt, om gropen kan sägas mycket. Det du just har läst är bara en bråkdel av det som kan berättas och de som har varit där har säkert en egen berättelse att berätta. Men jag tror att också den berättelsen mer kommer att handla om barndom och uppväxt än om en specifik geografisk plats. Å andra sidan, för min egen del, så var grusgropen i mångt och mycket synonymt med att växa upp, en ganska stor del i alla fall. Men vad är det jag sitter och säger – jag har aldrig vuxit upp, aldrig i livet!