månadsarkiv: november 2013

Garagebandet får oväntat besök och Erik Nygård håller huvudet kallt

Jag saknar ett ord som beskriver hur vi flackade runt mellan olika gillestugor, klassrum, scoutstugan och garage för att repa med våra band. Det var inte lätt, ingen ville ha oss hos sig – vi lät rätt mycket. Nu har jag det, ordet jag söker är tattare.

”Här står jag i kläder av läder och piskar fram min musik. Jag står på scen för jag ska bli rik.”

Vi började med samma dröm som farbröderna i Wasa Express och jag vet inte om de blev rika, som i sången, men de fick i alla fall stå på scen och piska fram sin musik och det fick vi också göra så småningom. De uppträdde en gång på konsertsalen och de var väl rätt bra men frågan är om inte förbandet Rude Kids var snäppet bättre med sin listvältare ”Raggare is a bunch of motherfuckers”. Jag kommer ihåg ett klotter i skolans uppehållsrum i samma anda som löd: ”Vägra raggare bensin!”. Det fanns ett annat också: ”Vägra bögar kuk!”. Det var ord och inga visor på den tiden och punkarna må ha uppfattats som smutsiga och allmänt missanpassade men de var en frisk fläkt i samhällsdebatten. Jag har till och med för mig att det rasade ett regelrätt krig mellan punkare och raggare i Västerås i slutet av sjuttiotalet med sporadiska skottstrider. Kriget avslutades genom fredsförhandlingar på gatuköket Målet nere vid småbåtshamnen, anordnade av VLT och övervakade av polisen. Hökåsen höll sig neutral i konflikten och slapp på så vis lokala stridigheter. Det fanns förvisso både punkare och raggare på åsen men något bråk blev det aldrig. Blod är kanske tjockare än både bensin och tuppkammar. Belsen och Punk-Anders hette våra mest tongivande punkrockare, deras band hette Union Flags som i sin tur byggde på bandet Taggtråd. De blev odödliga hos mig med låtar som ”Boman är en djävla skit” och ”Döda Ayatollan”. Viktiga ämnen när sjuttiotal blev åttiotal.

Vi var inga punkare, jag vet inte riktigt vad vi var i början, vi hade inte ens ett namn. Särskilt duktiga var vi inte heller så det handlade om att lära sig spela innan vi kunde välja genre. För punkarna var det tvärtom. De var först och främst punkare, sen stämde de gitarren i ett öppet E och så var det bara att lägga fingret på valfritt band och börja hamra. Genialiskt! Så småningom lärde de sig spela riktigt bra och både Punk-Anders och Belsen är fortfarande aktiva musiker. Men vi skulle lära oss först: ”My baby drove off in a brown new Cadillac…”, ”This is my life, åhhh…” om och om igen. Horna på bas, jag på piano och sång, Jönsson gitarr och Nygård på trummor. Och så Märta och Edmén som satt och lyssnade. Undrar om inte de tjejerna hade någon form av hörselskada eller någon mental defekt, om inte så var de extremt tåliga mot oljud. Men vi var glada över att ha två hängivna fans redan från start. Tack för det!

Det var Horna som hade dragit ihop bandet och jag minns inte hur eller varför jag blev anlitad. Jag kände knappt Horna vid den tiden. Han var ett år äldre än jag och vi hade gått på lekis tillsammans så vi kände till varandra, men inte så mycket mer. Det måste ha varit Jönsson som kopplade ihop oss. Horna hade ordnat så att vi fick låna ett klassrum på skolan genom Artursson på Sköldmyrvägen (de med den blinda pudeln). Jag tror han var lärare på skolan och kände Horna genom basketen. Det fanns två bröder i det Arturssonska hushållet och jag minns att vi samlades hemma hos dem en sommarnatt för att dricka folköl, äta chips och se på Rockpalast från Hartwarthalle i Dortmund. Vi var inte direkt bortskämda med rock på TV så vi fick nöja oss med det som bjöds även om det innebar att lyssna på Kersti Adams Rey som jämförde allt som visades med en Greatful Dead-konsert hon sett från anno Dazumal. Jag minns att vi skrattade när David Peel slet av sig sina stasremmar och släppte loss knarket i kroppen varpå han lät om möjligt ännu djävligare än innan. En sån korkskalle! Gubben lever tydligen fortfarande, spelar också, så antingen var det bara show eller så slutade han leva rövare och hade kul ändå. Ett rykte sa att när bröderna Artursson hade tråkigt hände det att de möblerade om i vardagsrummet och lockade till sig den blinda hunden. Roat såg de sedan på då hunden krockade med möblerna i sin iver att komma fram till de glada gossarna för att få beröm och kanske en liten godbit. Hundar gillar ju som bekant både beröm och godis.

Hökåsens skola var det, samma klassrum där jag gick årskurs två för övrigt, den närmast matsalen. Vi hade Nygårds trumset och Hornas bas och förstärkare. Jönsson hade nog en gitarr men jag undrar om han hade en stärkare från början. Jag tror han körde genom Hornas aggregat tillsammans med basen och sången. Själv bankade jag treklanger på klassrummets piano som vi hade tejpat fast en mikrofon på att sjunga i. Så här närmare fyrtio år senare tänker jag att det måste ha låtit riktigt horribelt, men det kan vi inte ha tyckt då för vi repeterade i princip dygnet runt varje helg med korta avbrott för mat och sömn. En lördagseftermiddag kom Nygårds mormor förbi för att se vad vi höll på med. Hon var pensionerad pianolärarinna och ansåg sig därmed vara kunnig inom det här med popmusik.
– Trioler, pojkar, trioler! Flytta på dig, sa hon och gav mig en knuff och tog över klaveret.
– Så här ska ni göra. Titta noga på min vänstra fot och lägg märke till hur den går i stadig tvåtakt. Ett två. Ett två. Den gummistövelklädda foten gick upp och ner likt en pistong, cirka trettio centimeter för tydlighetens skull. Samtidigt med fotens beat och den fladdrande överrocken klämde hon in tretakter på pianot och ingen av oss förstod vad det var hon höll på med. Vi lät henne hållas, om inte annat så av artighetsskäl. Vi kunde anklagas för mycket men inte för att vara oartiga. Det tog en bra stund men till slut så slutade hon. Jag vet inte om det var för att hon var nöjd med resultatet eller om hon helt enkelt gav upp men det var nog bäst det som skedde. Vi var ju inga popmusiker som jobbade med sådana där trioler, vi jobbade med klassisk fyrtaktsrock och det var inte riktigt hennes kopp te. Så var det, men hjälpen och engagemanget från vuxenvärlden var välkommet men då främst i lokal- och finansieringsfrågor. Musiken skulle de ge fan i…

Dunkandet på garageporten ökade i styrka och frekvens. Vi hörde inget eftersom vi nu hade avancerat till rockband och som sådan spelade vi på hög volym. Vi hade vid det här laget skaffat oss riktiga förstärkare och till och med en sånganläggning av fabrikatet Dynacord. Den var inte så kraftfull men den hade stora högtalarlådor och det var det viktiga. Fyra kanaler och en rörförstärkare som vi tyckte lät riktigt bra. Hela eftermiddagen hade vi jobbat på en passage i en låt av Göteborgsbandet Motvind som hette ”Asfalt, glas, betong och stål” och hade stött på patrull. Vi klarade inte av att spela övergången till andra refrängen hur mycket vi än försökte. Vi kunde inte skylla på någon enskild bandmedlem – det här var en kollektiv tröskel vi skulle över. Plötsligt, där satt den! Vi blev alla så förvånade att vi slutade spela tvärt och bara tittade på varandra i perplex förundran, snacka om aha-upplevelse. Jag tror det var första gången i våra fjorton-, femtonåriga liv som vi verkligen kände att vi lyckats med något helt själva, något vi själva bestämt oss för att göra, lärt oss hur och sedan gjort. Ska jag vara helt ärlig så har jag inte känt den känslan många gånger sedan dess. Vi växte i det ögonblicket, både som människor och som musiker. Sen fick vi i och för sig samma problem igen (och igen, och igen, och igen…) men då fick vi hjälp från oväntat håll. Men innan jag berättar vidare om det vill jag bara citera inledningen ur ovan nämnda låt…

”Jag föddes sent, en lördagskväll, när farsan var ute och söp.
I hundratjugo knyck på ett taxisäte och djävlar vad blodet flöt.
Aldrig har väl morsan skrikit som då
fast hon ofta blev slagen gul och blå.
När farsan kom hem och var full.”

…det här är starka grejor…
Sådana här låtar, tillsammans med Nationalteatern, gav oss en ganska konstig uppfattning om Göteborg. Där fanns tydligen tre typer av människor: De som jobbade på varvet, de som knarkade samt knarkare som jobbade på varvet. Nyheterna gjorde sitt till med ständig rapportering om alla miljoner som industriminister Nils G Åsling skickade för att rädda de krisande varven och därmed även den undergångshotade staden Göteborg. Ge knarkare en massa pengar, det går ju inte, det fattade väl alla som lyssnade på göteborgsproggarna. Dessutom var ju hela bunten kommunister av så kallad KPML(r)-typ (Kommunistiska partiet marxist-leninisterna [revolutionärerna], säg det tio gånger om du kan, snabbt…) med jordskor på fötterna och något drömskt maoistiskt i blicken. För den som glömt så var en kommunist en som hade läst Marx, en antikommunist var däremot en som hade förstått honom. Det tog mig några år innan jag tordes besöka Göteborg och till min förvåning möttes jag av en jättetrevlig stad med minst lika trevliga människor. Kanske lite för låga hus i förhållande till gatornas bredd och så är det ju det här med inglasade utomhusmiljöer och bilfria gator som håller på att ta kol på svenska stadskärnor. Norrköping, Gävle, Örebro, och Västerås är tyvärr bara början på en lång lista.

Men nu hade vi viktigare saker att ägna oss åt – det bankade på garageporten till Larslundsvägen 29. Vi satt hopträngda bland Ottos farsas verktyg och apparater och undrade vem det kunde vara som hade en sådan kraft i näven att det överröstade vår musik. Vi tar en paus och Otto går och viker upp porten. Långsamt. Det var en sensommareftermiddag och solen stod relativt lågt på himlen och bildade ett starkt motljus snett nedåt in i det dunkla garaget. Först kunde vi skönja ett par fötter som uppenbarligen tillhörde en mansperson. Av fötternas storlek att döma så var han förmodligen högrest. Porten öppnades sakta och till slut, bländade av det starka ljuset, såg vi siluetten av en man med ett gitarrfodral i höger hand omgiven av en himmelsk strålglans från den bakomliggande starka solen.

– Ni behöver hjälp, grabbar… sade mannen med djup, bullrande, stämma.

Vem var denne man, varför var han här? Var det en ärkeängel sänd från himlen för att hämta hem oss till vår faders hus? Var det någon som reagerat på de hjärtskärande ljuden och kontaktat kommunens avdelning för djurskydd? Inget av ovanstående stämde. Mannen var Håkan Bohlström som varit på besök hos Janssons på trettioettan och hört våra musikaliska ansträngningar under eftermiddagen. Till slut var måttet rågat och han insåg att han var tvungen att göra något innan någon drabbades av permanenta skador. Jag kände inte Bola personligen men jag, liksom de flesta på åsen, kände till honom som en rättskaffens ung man med rock ’n’ rollhjärtat på rätta stället. Han var granne med Horna så det var väl där de huvudsakliga sympatierna låg. Vetskapen om att snorvalpen han sett växa upp höll på att förgöra sig själv blev för mycket för unge herr Bohlström varför han hade hastat hem efter Fendern. Att påstå att jag idag känner Bola särskilt väl är att ta i men vi träffades då och då på fiket. Vi sågs också på scoutstugefesten härom året och vi ger varandra uppmuntrande tillrop på facebook då och då och det är ju inte fy skam. När jag tänker efter så är han nog inte helt olik Vargfors-Fredrik i timmerkojan:

”Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingar väl –
kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
och en skål för din gossesjäl!”

Lugnt och metodiskt visar mästaren hur det går till att repetera in en låt, vilka instrument man börjar med och vidare tills man har byggt ihop hela låten. Att han var med och spelade gjorde ju sitt till. Han är ju en erkänt duktig gitarrist och lät sig följaktligen inte distraheras av våra ibland spastiska utflykter i det musikaliska landskapet – han var som en klippa att tryggt återvända hem till. Jag ska inte säga att vi blev fullfjädrade musiker av denna lektion men vi kom en bit på väg och inget ont om Nygårds mormor men Bolas pedagogik var hundra gånger bättre. Minst. Det var ibland så här på åsen, de äldre försökte hjälpa de yngre när de kunde och när de tyckte det var skoj.

Frälsaren lämnar oss, kanske i Kjelle Janssons gula Kadett med de svarta fartränderna, kanske i något annat exklusivt fordon eller rent av till fots. Visst hade familjen Bohlström en Volvo 264 av den exklusiva jubileumsupplagan från 1977? Takluckan användes en gång av Pluttis en vinterafton då han med yviga gester, inte helt olik en viss tysk trettiotalspolitiker, tog emot folkets hyllningar på stan. På den tiden gick det bra att skoja om det mesta och det gjorde vi, med besked. (Mycket av det vi gjorde då skulle idag kanske kallas plumpa övertramp men handlade om ungdomligt oförstånd och vi hade inte en tanke på att någon, eller några, kunde ta illa vid sig. Ingen ursäkt – bara en förklaring.)

Vi hade inte bara garaget för oss själva denna helg, familjen var bortrest så hela residenset stod till vårt förfogande. Vi grillar! Det var planerat sedan några dagar så vi hade haft gott om tid att förbereda anskaffning av nödvändig rekvisita. Undertecknad hade kommit över några flak folkis på ett sätt som kanske inte kunde beskrivas som alltigenom legitimt, grillkol och sådant fanns på plats, tillbehör, såsom potatissallad köptes in och spritlangare kontaktades. Kvar återstod något att lägga på grillen. Nu var det så fint ordnat att Nygge sommarjobbade på Goman-fabriken och hade därför tillgång till det vi behövde. Ja, kalaset höll på att urarta till en hälarnas afton men det struntade vi i, vi såg det som god hushållning av knappa resurser.

Jag minns bara i grova drag berättelsen om hur Nygård fick med sig varorna från fabriken utan att upptäckas. Han hade fått för sig att djupfryst var det bästa så i ett obevakat ögonblick slinker han in i ett frysrum, plockar på sig ett par, tre kilo kött och korv och stoppar ned det hela i brallorna. Han knallar sedan snabbt iväg till omklädningsrummet bara för att upptäcka att han missbedömt tiden. Han möts av eftermiddagsskiftet som ska lösa av honom. Att tömma brallorna på kött gick inte för sig utan att åka fast så han fick sätta sig ned och försöka verka oberörd, med de djupfrysta charkuterierna i grenen, tills hans kollegor var ombytta och lämnat rummet. Då fick han sin chans, ett par minuter innan morgonskiftet kom för att byta till gångkläder. Det var denna lucka han tänkt utnyttja från början men som han missat med femton minuter, en helvetisk kvart med frostnupna genitalier som följd. Jag är likadan själv. Inte för att jag går omkring med djupfrysta köttvaror i kalsingarna men jag är ständigt tio minuter för tidig. Om andra höll tiden skulle det inte vara så jobbigt men eftersom de flesta är konsekvent tio minuter sena innebär det att jag allt som oftast får vänta tjugo minuter på avtalade möten. Mycket irriterande.

Nu var allt förberett för stor grillfest. Otto hade hittat en brännbar vätska i källaren som åkte på grillen och så tände han på. Jag vet inte om det finns bildäck i flytande form men om det finns så var det det han hällde på. Herre djävlar vad det osade! Hela tomten och en avsevärd del av skogen låg snart insvept i en tjock rök som förde tankarna till Lützen år 1632. Men det gjorde inget, skogen hade sett rök förut när en mycket ung Otto Jönsson eldade upp sin förhatliga mandolin som hans föräldrar tvingade honom att spela. Att han sen blev gitarrist kan kanske ses som föräldrarnas revansch.

Det halvfrysta köttet skars upp med bågfil och lades på grillen och avnjöts med tillbehör. Folkölen öppnades och de som hade annat att dricka var glada för det. Det hela utvecklade sig till en riktigt trevlig tillställning vill jag minnas, helt i linje med hur det brukade vara. Nygård satt tyst på en stol, läppjade på en öl och kontemplerade över skillnaden mellan en erigerad penis och en djupfryst penis. Han kom fram till att det förstnämnda nog var att föredra framför det senare, trots likheter i form och konsistens. Jag tror de flesta som har, eller har haft, en balle håller med honom om det. Tack Erik, för den insiktsfulla analysen. Men en sak kan jag ibland fundera över: varför gick du så långt för att skaffa fram allt kött – familjen Nygård på Rullstensvägen var ju vegetarianer???