månadsarkiv: oktober 2013

Frimula, en rymdeman och lite dans

Freedom 1776, Klondyke, Packman, Asteroids plus en massa andra sköna spel. Ja, det handlar om spelhallen denna gång. Där unga män kunde visa sin överlägsenhet utan att behöva ta till eventuell råstyrka – för då blev det TILT. Du kunde heller aldrig veta om det stod någon bakom den falska spegeln och övervakade aktiviteterna så överdrivet våld var inte att rekommendera. Johnny Spjuth var en listig en, han kunde se att något var i görningen när fem grabbar samlades runt ett spel och effektivt blockerade sikten från spegeln. Han måste ha haft röntgensyn för rätt vad det var stod han där och undrade vad vi höll på med när vi lyft flipperspelet en halvmeter över golvet och listat ut ett finurligt sätt att tjäna några extra poäng.

Bröderna Plint och Noten Johnsson var två som inte behövde några extrapoäng, de kunde stå en hel dag och lira för en krona. När de ledsnade sålde de knacken och gick och fikade för förtjänsten. De två måste ha varit de vassaste flipprarna på Åsen och jag tror inte jag överdriver när jag påstår att de två hade kunnat sopa mattan med hela Fiket Hall of Fame-flipprarna om tillfälle hade givits. Mima var bland annat specialist på Freedom 1776, ett spel som handlade om den Amerikanska revolutionen. Där fick man lära sig att dåtidens revolutionärer var klädda i blå rock, bruna hosor, peruk och trekantig hatt – undrar om de inte musicerade också. Och så påstods det att flipper inte var bra för ungdomen. Jag fick inte läsa om någon Uncle Sam eller George Washington i skolan såvitt jag kan minnas. Man kan kanske se fikets spelhall som ett litet lokalt lärosäte fyllt av både tekniska och intellektuella utmaningar för den spelande publiken. Men för mig som inte var så duktig blev det dyrt. En krona för fem kulor tyckte jag var lite mycket så jag spelade inte så ofta och utan träning blev jag inte heller särskilt bra. Man måste satsa för att vinna och antingen går man på de snabba vinsterna, knacken, eller så tar man till sig kunskapen och diskursen i hallen och bygger upp ett långsiktigt intellektuellt kapital att förränta. Två sätt att uppnå samma resultat: en lagom desillusionerad medelålderstillvaro som stundtals blir lite väl bekväm och kanske rentav lite småtrist. Fan, man skulle tjacka sig en Marshallstack, bilda ett band, dra på turné och trasha lite hotellrum. Någon som är på? Vi kommer nog behöva några groupisar också. Groupisar med inte alltför höga krav på action ty vi äro till åren komna och vill gärna sova före midnatt, gärna efter ett glas varm mjölk.

– Och lättöl och pepparkakor!
– Varför då?
– Jo, för då blir man full och det vill rockers bli efter gigen, det vet alla.
– OK, öl förstår jag men lättöl? Och vad ska vi med pepparkakor till?

Jag tror det var Pluttis som fick Käcken att koka en lättöl, låta den svalna till rumstemperatur och därefter skölja ner sex pepparkakor med densamma. För då blir man full. Det blev tydligen Käcken men efter ett tag blev han lika snabbt nykter då han insåg varför Pluttis skrattade så gott åt honom. Detta är ett overifierat minne men även om den skulle vara osann så är det inte helt osannolikt att Jonas skulle gå på en sådan grej i sin gröna ungdom så därför får den vara med. Synpunkter på det kan lämnas i nedanstående kommentarsfält under kontorstid, dock ej måndagar.

Johnny och Yvonne var riktiga entreprenörer. Inte som Bill Gates eller Jonas Wenström, sådana finns det ju inte så många av, men väl entreprenörer som hela tiden hittade på och testade nya grejor. Allt gick väl inte jättebra, men så är det ju. Jag läste om en undersökning från Harvard där de räknar ut att cirka 85 procent av alla nysatsningar går åt helvete strax efter start, så då gäller det att ha många idéer. Eller ett fåtal bra idéer och det är ju inte riktigt samma sak som många dåliga idéer – skjuta med hagel eller skjuta med kula, det är frågan…

En av deras idéer var att anordna diskotek på fiket, drogfritt ungdomsdisko. Redan där var det nog lite feltänkt. Vad var det Uggla sjöng, ”Jag dansar aldrig nykter…”, så var det även för oss söner av den Badelundska myllan. Hökåsen är ju som bekant en del av Badelundaåsen som sträcker sig från Siljan i norr till Nyköping i söder. Det var för övrigt i Badelunda som Gustav Vasa erövrade Västerås från danskarna år 1521 i slaget vid Badelundaåsen. Tänk vad man kan lära sig med internet, synd att det bara är en fluga… Nog med geografi och historia, åter till diskot.

Det kan tänkas att det fanns folköl att köpa men det gick ju åt kopiösa mängder folköl för att dricka sig dansant och dessutom fick man tillbringa mer tid på toa än på dansgolvet om man valde den vägen. Nej, smuggel var bättre. Kanske dubbelsmugglad Wyborowa, en gång från en polsk brottare bakom Idrottshallen och en gång in på själva diskot. Men det gick ju inte för sig att förtära medhavd kost i själva danslokalen även om belysningen var diskodämpad och lite bordellröd. Vad var då bättre än att tjyvdricka i spelhallen? Den blev som en lönnkrog i Chicago under förbudstiden men utan tjejer. Alla grabbar i spelhallen, tjejerna på dansgolvet och Jönsson ute i köket drickandes en kopp Chai-te funderande på om han skulle ta och starta ett kristet rockband och kalla det Nasaret – hmm. Det visade sig att namnet var upptaget så Otto släppte idén och kom ut till spelhallen för att dricka smuggel han också.

Alla grabbar i spelhallen var nog inte helt med sanningen överensstämmande. Calle Balle Ringhals Larsson stod förmodligen och dansade med tjejerna. Han gillade att dansa mer än han gillade tjejer så det blev väl någon form av fridans från hans sida. Calle, jag tänker ofta på dig, saknar dig ibland också. Det var kul att växa upp med dig med allt vad det innebar av kojor, pappa Nisse, hunden Tjabo vars andedräkt luktade avföring och din katt Mattias (ja, det var ju också ett namn på en katt). Det får nog bli ett Calle-specialminne vad det lider för du var vad man kallar en ”mångfacetterad människa” som inte låter sig sammanfattas i några enkla meningar.

Stämde det att vissa kom in på diskot via fönstret i spelhallen? Jag tror banne mig att det var så. Fönstret öppnade ju även upp för leverans av dryck och annat kontraband av utsedda springare på utsidan. Det var ett litet fönster så vem som helst kunde inte klämma sig igenom, typ ett källarfönster monterat högt upp på väggen. Det var nog inte bara att hoppa in och ut genom fönstret heller för jag har för mig att det vette mot fikets bostadsdels altan. Mycket trafik hade förmodligen märkts även om det bara var småväxta personer som kom och gick. Hökåsenbor fanns vid denna tid i alla former och storlekar men som regel endast i en färg. Vi hade i och för sig en Nigerian på Movägen under en period. Han var svart som natten, hette Dandersen och får vara undantaget som bekräftade regeln. Hans fru var från Lund och lät ungefär lika konstigt som maken. Senare lärde jag mig att alla från Skåne låter så. Det var något med de skorrande r:en, förmodligen en regional genetisk defekt. Han hade i alla fall varit en perfekt springare som obemärkt kunnat ta sig fram till fönstret och leverera dryck i den mörka vinternatten. Att vi inte tänkte på det?

”Upside down, boy you turn me, inside out and round and round”
eller
”My old piano”
eller varför inte
”Let’s get physical, physical. I wanna get physical. Let me hear your body talk”

Tre låtar, två artister. Men vilken artist hör ihop med vilken låt? De tre först öppnade rätta svaren får åka på semester vart de vill i två veckor på egen bekostnad. Dock inga golfresor, där är jag benhård.

Var det inte Jessicas storebrorsa som var DJ? Han var bra minns jag. Hade alla nya heta vax och fattades något kunde han alltid låna skivor ur jukeboxen. Nr 157 till exempel, ”Sherry Darling” med Bruce Springsteen eller varför inte nr 74, ”Venus” med slap-basgången som Sudda snart lärde sig. Det var fräcka grejor. Och så hade han coola ljus, ultraviolett och stroboskop som fick oss att se ut som självlysande kraftwerksrobotar när vi dansade.

– TANZEN!
– JETZ MÜSSEN SIE TANZEN!
– BITTE!!!

Skrek han inte för såvitt jag vet fanns det inte en droppe tyskt blod i familjen Davidsson. Annat var det med SS-Reichsführer Heinrich Himmler men det är en annan historia. Totalt.

Ja, vi lämnade spelhallen för att dansa med tjejerna då och då men återvände snart till vår lya för att analysera dansen, kanske spela ett parti flipper och göra lite flytande affärer. Alla var där, Jönsson, Horna, Sudda, Bulten, Kotte, Sundgren etcetera etcetera – till och med Kosmos Tomas var där. Kosmos Tomas var lite kontroversiell minns jag. För somliga var han Snusk Tomas men hos oss gick han under namnet Kosmos Tomas. Han var i ständig kontakt med rymden via sin portabla Philips-anläggning med hörlurar och sina silverfärgade snowjoggers som vi antog fungerade som hans antenner. Kort sagt – han var en rymdeman. Jag tror inte han hade det så lätt alla gånger och vissa var nog rent av elaka mot honom om jag inte missminner mig. I vissa fall välförtjänt men straffen var väl i de fallen inte alltid proportionerliga i förhållande till brotten. Han var på disko i alla fall och hade tänkt fraternisera lite med grabbarna på grabbars vis men det gick visst inte helt som han hade tänkt sig, vilket ni kommer förstå om en stund.

Jargongen, då som nu, bland tonårsgrabbar kan väl beskrivas som mer rå än hjärtlig men i råheten fanns alltid en stor portion hjärtlighet. Det är väl en rätt bra beskrivning? Balansen var hårfin och det fanns en massa oskrivna regler att förhålla sig till och om man inte gjorde det kunde det gå illa. Till exempel fick man alltid brotta omkull sin kompis eller gömma hans jacka eller, ja – vad vet jag, bryta av hans cigaretter, sno hans snus. Eller som fallet Flamman i Tillberga, klä av honom naken, raka av honom håret och köra hem honom i en skottkärra, ringa på och låta hans föräldrar ta hand om fyllevraket. Man kunde även i vissa extremfall brotta omkull sin kompis kompis även om man själv inte var direkt bekant med offret i fråga, en så kallad ”omkullbrottning genom fullmakt”, men det var mycket sällsynt och krävde en hel del finkänslighet. En gång, i en skogsbacke, satt vi ett gäng med varsin ungdomskasse när Mima reser på sig och börjar pinka precis bredvid mig. Jag fann det hela vara ofräscht, fattade agg, och ryckte honom följaktligen i pubeshåren varpå han på ren reflex ger mig en ordentlig hurring och jag går i backen med spräckt trumhinna och lite tinnitus. Det var ett korrekt beteende från båda parter eftersom vi var kompisar och den enda efterverkningen var att jag kunde blåsa rök ur vänster öra under en period. Ganska festligt faktiskt och det ger kanske en fingervisning om hur delikat regelverket var uppbyggt – som en fin slinga av rök ur vänster öra. (Egentligen fanns inga regler alls men det låter bättre så här, som en analys av psyket hos den postpubertala mannen eller som om jag vet vad jag snackar om…)

Everybody knows
A little place like Kokomo
Now if you wanna go
And get away from it all
Go down to Kokomo

Nu kommer jag till en del i historien som kan uppfattas som mindre kul. Fiket var inte allas ”Kokomo” och jag tänker att även om det som utspelar sig på nedanstående rader må ha varit elakt kan jag samtidigt inte låta bli att tycka det var rätt skoj – på samma gång liksom. Och med tanke på att det skedde för mer än trettio år sedan så tänker jag att det sedan länge är överspelat (om än kanske inte förlåtet).

Utmed ena långsidan i spelhallen stod vid den här tiden ett märkligt spel som närmast kan beskrivas som en bowlingbana men utan att vara en bowlingbana. En bowlingbana är, för den som inte vet, 60 fot lång och 39 ribbor (42 tum) bred. Det var inte denna, den var snarare fyra meter lång och 60 cm bred. Käglorna satt fast upptill en bit ovanför banan så klotet kunde passera under käglorna över sensorer som triggade en mekanism som vek upp käglorna då klotet passerade. Hur mekaniken fungerade i detalj var svårt att se för likt övriga automater i hallen var även denna låst med ett kraftigt hänglås. Utifrån såg käglorna ut som stora tänder som veks bakåt då klotet passerade över sensorerna och veks ned igen då näste spelare stod på tur. Automaten var inte särskilt populär och den användes mest som sittmöbel av den ickeflipprande publiken. Därifrån kunde man ropa uppmuntrande tillrop till sina kamrater, kanske ta en tagg ur sitt lilla paket röda Prince eller tigga till sig fimpen, strecket eller kolmargit från en kompis. Sittningarna blev inte särskilt långa för det var inte tillåtet att sitta där och Johnny var ju som sagt en mycket observant man. Discolkvällarna var inget undantag och just denna kväll blev användningen av bowlingspelet mer att liknas vid den av en schäslong, en obekväm schäslong.

Disco Tomas – höll jag på att säga, men det är en annan kille. Kosmos Tomas menar jag. Förresten så kallades Disco Tomas för Disco Tomas helt enkelt därför att han var discjockey och en gång, under ett gig i Norrtälje på 80-talet, försökte hon som spelade huvudrollen i naturfilmen Fäbodjäntan ragga upp honom. Det ni! (Hur det gick tänker jag inte berätta.) Kosmos Tomas var det. Kosmos Tomas missbedömde denna afton, likt en mycket liten hund, sin egen storlek, såväl den lekamliga som den sociala. I ett obevakat ögonblick gav han sig i kast med att skoja med Bulten genom att knycka hans stålkam som han förvarade i bakfickan. Bulten var lite som Fantomen, han var hård mot de hårda men oftast var han snäll mot de snälla och den här gången var inget undantag. Han lyckades till och med med konststycket att vara både snäll och hård på samma gång. Med ett leende vände han sig till Kosmos Tomas som nu stod och kammade sig med ett litet småkaxigt uttryck över ansikte och kroppshållning. Förresten, hade inte Bulten en moped av märket Casal? Han kunde i alla fall fånga folks uppmärksamhet och uppträda övertygande. Så här efteråt skulle jag tro att han sysslar med försäljning av något slag. Ingen av dessa egenskaper använde han sig dock av nu. Jo, ett varmt förstående leende hade spridit sig över hans ansikte då han helt sonika lyfte upp Kosmos Tomas och bad artigt de som satt på bowlingautomaten att vara vänliga att flytta på sig en liten stund. Med ett  SCHWUNG tryckte han in Rymdemannen huvudstupa rätt in i maskineriet. Käglorna viker sig bakåt och trycks ner som hullingar över nacke och rygg. Han var fast. Efter en kort stund av euforisk munterhet över de sprattlande benen som stack fram ur monstrets gap lägrade sig strax en allvarsam tystnad över församlingen.

– Fan, maskinen har nog gått sönder – vi drar!

Kammen? Den fick Snusk Tomas behålla.