månadsarkiv: september 2013

Mannen i den rosa kostymen och två till

Fiket var inte enbart för oss Hökåsenbor. Vi levde redan då i en globaliserad värld med fri rörelse av människor och kapital. Golven på fiket hade således trampats av både den ena och den andra vinddrivna existensen från vårt avlånga land och deras ärenden var alltid två, fika och spela minigolf på den magnifika minigolfbanan (har ni inte sett Tinas fina bilder på FB än så är det hög tid att göra det).

Under min uppsalatid jobbade jag som montör på järnverket i Oxelösund om somrarna. Det gav bra pengar och gott om tid att plugga till alla resttentor som på något märkligt sätt alltid förföljde mig. Min lagbas på verket hette Lennart Erlandsson och kallades ”Slim” efter motormannen och trummisen Karl Edward Tommy Borgudd alias Slim Borgudd. Han berättade hur han, lagbasen alltså, i sin ungdom ibland besökte Fiket per motorcykel tillsammans med andra likasinnade motormän från sitt hemland Sörmland. För den som inte vet så ligger Sörmland långt borta på andra sidan Mälaren. Jag har varit där. Det är inte som Västmanland men det är ganska fint men som sagt, inte som Västmanland. Språket och valutan är densamma som på Åsen, då som nu, så besöken brukade avlöpa utan några större intermezzon men tydligen kunde det bli lite bråk ibland. Mest för den goda sakens skull får vi anta.

För den som inte vet är jag född 1964 och jag blev aktiv på fiket omkring 1978 så dessa knutteträffar fick jag aldrig uppleva men enligt Slim var Fiket ett populärt utflyktsmål för motorcyklister på femtio- och sextiotalen. Vad jag har förstått så har inget revolutionerande hänt vad gäller MC-folket sedan dess. De åker fortfarande mest runt och fikar men nu är det högre hastigheter och längre avstånd till kaffepalatsen som gäller och kanske lite mindre råkurr när de väl kommer fram. Vår tid på Fiket var dock inte utan främlingar, långt därifrån. Den förste jag tänkte berätta om vet jag inte namnet på för han presenterade sig aldrig men vi kan kalla honom ”Mannen i den rosa kostymen”, för kostymen var hans signum.

Det var inte ofta han besökte oss och när han valde att ta en tur till Hökåsen var det alltid på lite udda tider, gärna på helgerna då kaféet just öppnat. Vi yngre hängde ofta på låset på lördagar och söndagar eftersom alternativet ofta inbegrep mindre lustfyllda aktiviteter som att klippa gräs, dammsuga eller tvätta farsans bil. Nuförtiden finns det väl inga tonåringar som har sysslolösa helger? Det verkar vara curlingförälderns värsta mardröm att komma till jobbet på måndagen och inte ha någon fotbollsturnering eller cheerleader-dito att rapportera ifrån och att det är sååå viktigt att avkomman hela tiden aktiveras. Jag tycker det låter konstigt. Det kanske beror på att jag växte upp på Hökåsen och därmed har en mer avslappnad syn på tillvaron än vad huvudstadens folk i allmänhet har. Vilket i och för sig är rätt konstigt eftersom en stor del av stockholmarna (jag bor här sedan många år) faktiskt är inflyttade. Inte från Hökåsen dock och det är kanske här vi ska söka förklaringen. Världen hade varit en bättre plats om det funnits fler ambassadörer från vår rullstensås utspridda runtom vårt klot, beredda att sprida glädje, sång och klokskap till sin omgivning – och kanske lite dans. Gärna en Polonäs, det är för lite bensprattel nuförtiden. Det är sant, det är inte lätt att vara ödmjuk alla gånger.

Janne Mårtensson var periodvis ofta tidigt på plats. Jag tror Fiket öppnade klockan 10 på helgerna så det var väl inte jättetidigt men vi var ganska ensamma vid den tiden. Det kan ha varit någon yrkesförare som tog sig en fikarast eller någon som haft bortamatch och väntade på bussen hem. Jag frågade inte så jag kan ju inte vara säker. Se det som en hypotes och förresten har det inget med den här historien att göra.

Janne, eller Mårten som han oftast kallas, hade genom guds försyn begåvats med en fantastisk hårman. Längden har han kvar men volymen är det väl lite si och så med, även han har blivit äldre. Det fanns ett rykte som sa att Janne varken kammat eller klippt sig sedan 12-årsåldern och jag kan bekräfta att det ryktet var sant. Han hade inte ägnat sig åt någon som helst form av fysisk hårvård, förutom tvätt, på minst fem år. Men hur kunde han då ha en sådan fantastiskt fin kalufs? Borde inte håret ha formats till korvar som på de populära jamaicanska rastamännen vi sett på skivomslagen? Så här är inte naturen beskaffad – vad var hemligheten? Svaret var produkter. Eller ”Products” som det heter i Amerika. ”Hair Products”. Mårtens farsa Sven-Erik jobbade på Unilever i Stockholm och hade garaget fyllt med Timotei hårbalsam och Blåband pulversås. Såsen kom från byteshandel med en kompis i såsbranschen…

– Ska vi, ska vi byta grejor, ska vi byta grejor med varann

– Jag byter en flaska balsam mot en påse sås

– Flaska balsam mot en påse sås

– …

…men det var lådor det handlade om. De var ju inga småhandlare direkt, nej, ”bulk” var ordet i de här kretsarna. Därför hade Janne obegränsad tillgång till detta undergörande balsam att behandla frisyren med och han snålade sannerligen inte, långt därifrån, det fanns det ingen som helst anledning till. Han drog i sig en halv flaska per dag! För vissa kan det synas som ett missbruk men för Jan Banan Gås var det en självklarhet. Parafrasen ”Frisyrer kräva dessa produkter!” var i högsta grad tillämplig på Janne, men i ärlighetens namn kan jag inte se det som annat än ren och skär frisyrdopning. Förlåt Mårten, men sanningen om ditt hårsvall måste fram. Även om du kommer att hata mig framöver, jag säger inget om det, det är din fulla rätt, så vill jag att du respekterar min oförvitliga tro på sanningen.

Såserna åt vi en del av när Sven-Erik var bortrest. Mårtens morsa Gun hade liksom min morsa flyttat hemifrån före oss så vi bodde med våra fäder och det var väl lite si och så med tillsynen vad gällde kosthållningen. Det var för övrigt jag som lärde min farsa att laga mat, med guds hjälp, en god olivolja och Vår Kokbok (han klarade väl själv av att steka några korvar på sin höjd). Undrar hur många som lärt sig laga mat med Vår Kokbok? En given detalj att skicka med telningarna när de lyfter.

Sa jag att Mårten var som en fisk i vattnet? Han hade spelat i vattenpoloungdomslandslaget och, jag skojar inte, kunde trampa vatten så till den milda grad att han hade knäna ovanför vattenytan. Försök det om du kan, bada utan att blöta ner knäna. Stark som en björn var han. Men Mortimer Gans var inte bara hår och vattenpolo, jag minns en gång då han fick för sig att fasta. Han hade inte synts till på en vecka då han till slut dök upp på Fiket, utmärglad och hålögd, för att bryta sin veckolånga fasta med en – hamburgermacka! Jo, han fick ont i magen och var borta några dagar till innan han var tillbaka i sin vanliga fina form och sina lila Norman Bates mockaskor. Han och Horna hade varit en tur till London och ekiperat sig och gått på Punkklubbar tidigare den våren. Där hade de även lärt sig dansa Pogodansen. Den gick tydligen ut på att man utsåg en punkare som lade sig ned på golvet, med benäget bistånd från andra punkare om så krävdes, och så hoppade de övriga punkarna runt punkaren på golvet och måttade sparkar mot den liggande punkaren. Dansen slog aldrig riktigt i Hökåsen efter att vi lagt Bulten på backen och påbörjat vår illustra dans. Han blev ursinnig, ville på intet vis veta av någon Pogodans, flög upp, torkade bort blodet som sipprade fram ur hans sargade ansik… Jag ljuger, det är inte sant. Ni måste stoppa mig när jag tar i så här, annars kan det sluta hur som helst. Bulten, eller Tony Jonsson som han heter, kallades Bullen från början och var inte ens punkare. Men resten är sanning. De var i London och lärde sig dansa Pogodansen och jag minns att Mårten fick in några fina Pogosparkar på Folke Pudas låda på Sergels Torg under ett konsertbesök till huvudstaden vintern 1983. Hursomhelst. Rätt vad det var började Bullen gå på gymn och blev stark som en oxe och vips lades det till ett litet streck på det sista l:et i Bullen och, voilà, så var han reinkarnerad som Bulten. Jag tror Bola har varit inne på det här med alla smeknamn som fanns på Hökåsen. Det torde vara rätt unikt. Fanns det någon som gick under sitt riktiga namn? Om de fanns så var de inte många, det är då ett som är säkert.

Bäsen och Kirk gick i samma klass. Osis hade alltid bråttom hem till väderleksrapporten. Sen nämnde Bola en Kvast Anders, kan han ha varit släkt med Palt Anders? Pinnen och Bäsen var samma person. Belsen bodde väl granne med Träsko Berta? Rajden upphörde aldrig att prata – aldrig. Tama Negern spelade dansbandstrumma och Vita Negern spelade bas som självaste Geezer Butler (båda dessa namn var frisyrrelaterade och hade inget med hudfärg att göra). Kotte, Latte, Plint, Bröl, Masken, Chicken, Dealarn och så Märta förstås. Listan kan göras mycket, mycket lång och det roliga är att de flesta namn hade en alldeles egen historia, eller proveniens som det kallas i TV:s program om gamla saker. Forskning kring detta fenomen efterlyses.

Men vad hände med mannen i den rosa kostymen? Jag kommer till det. Nu.

Då vi lämnade honom senast var det öppningsdags lördag, eller kanske söndag morgon. Jag minns att jag såg honom komma glidande på trottoaren efter att han hade klivit av bussen från stan. Jo, ”glidande” är det bästa ord jag kommer på för denne man gick inte som vanliga människor. Rökande på en tagg gled han fram iklädd en rosa gabardinkostym, blanka skor med lite klack halvt dolda av de utsvängda byxorna, mönstrad skjorta i grön ton och portfölj. Jag var inne på frisyrer tidigare och behöver inte trötta ut er med det igen för han hade just ingen frisyr att diskutera. Halvlångt, lite stripigt utan att vara lortigt, ansade mustascher och lite rödlätt, ungefär som Erik Nygård. Ponera att detta kan ha varit i början av åttiotalet, han var ungefär sju och ett halvt år efter rent modemässigt – gissar jag (jag är inget modelejon som kan det här med ”inne” och ”ute”).

Nåväl. På plats vid sitt bord, alltid direkt till höger om ingången, tog han upp ur sin portfölj en tjock bok, kollegieblock och några pennor. Även så kallade märkpennor i neongult. Praktiskt och bra tänkte jag och sa hej. Med jämna mellanrum lämnade han sin plats och gick ut för att ta sig ett bloss varpå han återvände till sitt akademiska arbete. Att det var studier det handlade om gissade vi ganska omgående trots att våra egna akademiska meriter var begränsade vid denna tid men tillräckliga för att vi skulle tycka det var konstigt med bara en tjock bok. Det normala vid högre studier är väl att läsa flera tjocka böcker samtidigt, annars är det väl ingen konst att studera?

Han var väldig ordentlig. Till skillnad från oss tog han endast en påtår. Ville han ha fler så betalade han för sig. Det gjorde inte vi. 6-7 stycken var inte ovanligt under en tretimmarssession på fiket och det var mer än en gång som Johnny eller Yvonne kom farandes och hotade med portning om inte tjyvdrickandet upphörde. Hur de visste att vi okynnesdrack deras kaffe är ett mysterium. Fanns det angivare i personalen? Jag vet inte. Ingis, Jessica, Fast eller någon annan med relevant kunskap kan kanske bringa klarhet i den här frågan.

­– Jag studerar Koranen.

Aha, en livs levande muhammedan! Ja ja, någon ska ju vara den första muselmanen vi stöter på men denne mans uppenbarelse stämde ju inte riktigt överens med den bild vi fått från TV:s rapportering från den tidens Afghanistankrig. De var ju inte klädda i rosa gabardinkostym med matchande skor och dessutom hade de coola hattar på sig och gärna en stinger-missil på axeln riktad mot en sovjetisk attackhelikopter. Nä, det här var nog ingen äkta muslim tänkte vi. Men vi brydde oss inte så mycket över den saken utan tänkte väl att var och en blir salig på sitt. Så tänker jag nog fortfarande men det kan ibland vara lite svårt när man till exempel ser ornitologer fara land och rike kring för att få en Gräshoppssångare att kryssa i sin bok. Eller folk som ärligt tror att mänskligheten är indelad i raser fastän modern DNA-teknik har visat att du kan vara mer genetiskt lik en spänstig Balines än en fryntlig Skåning. Och så har vi ju Line Dancers… Det blir ju inte lättare att bibehålla ett öppet sinne precis.

Kostymen! Vad händer med mannen i den rosa kostymen?

Ja, det var just inte så mycket mer med mannen i den rosa kostymen. Han satt på sin plats och studerade sin tjocka bok, gick ut och rökte med jämna mellanrum och drack sitt kaffe. Men det var ju tillåtet att röka på fiket så varför gick han ut? När vi konfronterade honom med detta svarade han att det var av respekt för sin religion och så svamlade han på en bra stund i samma anda. Men det var struntprat. För jag vet varför. Jag vet varför han gick ut, jag vet varför han svamlade på om islam men jag kan bara gissa mig till varför han besökte vår kära ås i sin rosa gabardinkostym.

När jag gick på ASEAs Industriskola hade jag en klasskompis från Skultuna. Han berättade att där fanns ett parallelluniversum till fiket. Där fanns ett kafé som var som vårt fik, en samlingsplats för ungdomar och andra kaffesugna. Men det var ett påvert universum för de hade ingen minigolfbana. Ägaren till Skultunafiket hette i alla fall Fik-Lisa och var från Finland. Hon var inte bara stolt innehavare av ett kafé, hon var mamma också. Enligt Pelle, klasskompisen heter så, uttryckte hon ofta sin stora beundran och stolthet över sin son som studerade en tjock bok och klädde sig i moderiktig rosa gabardinkostym. Och inte bara det. Han var så duktig att han även odlade sin egen tobak, sån där man skrattar av. Nu är vi nåt på spåren. Det råder ingen tvekan om att detta är mannen på fiket. Kostymen stämmer, även färgen. Han studerade och med kännedom om hans odlingar så förklaras resten av hans märkliga beteende med att han alltid var ordentligt pårökt!

Rätt vad det var så var mannen i den rosa kostymen försvunnen, sågs aldrig mer till. Kanske blev han Imam i någon förortsförsamling utanför Marrakesh eller så kanske han åkte tillbaka till Skultuna och tog över efter modern. Jag vet inte, men det blev en rätt bra historia tycker jag. Tyvärr blev den så pass lång att jag inte hinner minnas de två andra utlovade besökarna. Jag tar dem en annan gång.