månadsarkiv: augusti 2013

Hornper blottar sin träkuk av björk

”En berättelse är som vinden, fastän den kan komma mycket långt bortifrån känns den ändå tydligt.”

/!Kabbo

Allt hände inte på fiket men det var nästan alltid där våra mer eller mindre galna projekt planerades. På dagens managementsvenska skulle man kanske kalla det för en inkubator, där nya idéer kläcks, formas och testas. Det kunde vara organiserande av en musikfestival nere på fotbollsplanen, utredande av sätt att få bidrag från kommunen eller, som i det här fallet, anordnande av en maskerad på Folkets Hus.

Folkets Hus är, liksom fiket, borta sedan länge och ingen av de två behövde skämmas för sig. De tjänade folket väl och det var med sorg i hjärtat jag hörde om deras hädanfärd men kan konstatera att deras väggar hann bevittna mycket innan de revs. Jag har för mig att årgångarna före mig åt sin skolfrukost på Folkan innan skolan fick en egen matsal, jag vet att det var där jag lärde mig åka skridskor som mycket liten och det var där byalaget visade dålig film. Det var ibland riktigt dåliga filmer. Jag minns en som handlade om björnar som var så dålig att små barn i publiken började gråta och deras mödrar hotade då maskinist Bertil med polis om han inte bums visade lite tecknat. Förgäves, inte hade han något tecknat på lager men det gjorde inget för det där med polisen hittade jag ändå bara på. Alla gillade Bertil Nygård, det fanns liksom inte något alternativ.

Det var även i Folkets Hus det anordnades ungdomsgård med pingisbord, hångelrum i källaren och billig fika. Jag hann inte vara där särskilt många gånger (och jag fick aldrig hångla i källaren) innan gården stängdes och huset lades i träda med undantag för enstaka arrangemang på helgerna. Än idag läser jag om problem orsakade av nedläggelse av fritidsgårdar i förorterna och kan inte låta bli att fundera över hur många gårdar det måste ha funnits då det begav sig. Jag menar, om det under de senaste 35 åren klagats över ständiga nedläggningar av fritidsgårdar så måste det ha funnits väldigt många från början. Hiskeligt många, varsin rent utav?

Det finns anledning att återkomma till Folkets Hus vid senare tillfällen, där iscensattes en hel del mer eller mindre galna upptåg värda att minnas. Men nu handlar det om 1981 års stora begivenhet. Luciamaskeraden!

Vid tiden för maskeraden hade vi blivit bannlysta från Folkets Hus efter ett pyjamasparty med inomhusfyrverkerier, rikligt med dryck samt progressiv musik. Ingen bra kombination enligt kommunen. Vi var därför tvungna att hyra genom bulvan vilket inte var något större problem. Calle ”Ringhals” Larsson, som hade flyttat in till stan och därför inte kunde spåras till ”huliganerna på åsen”, ställde självfallet upp och började genast fundera över hur han skulle klä sig. Den killen kunde sy och hade fantasi för fem så nog överraskade han alltid. Dessvärre minns jag inte med vad men det var säkert alldeles bländande, kanske någonting med svandun och fuskpäls eller några andra exklusiva material. Själv var jag klädd som alkoholist utan fast adress och med en kvarting Kron i en brun påse – New York-style. Vissa var inte utklädda alls men jag minns att Tommy Christensen hade köpt sig ett par stora fina lösöron som han hade på sig (han såg riktigt bra ut) och Horna var klädd som den romerske kejsaren Caligula med toga och allt. På den här tiden fick man röka inomhus och det var tur för Hornas lakan värmde inte mycket i den bistra Lucianatten. Det hade kommit massor av snö och kallt var det, satan kallt. Visst rökte väl Horna? Förmodligen, alla rökte när det var kalas. Annat är det nuförtiden, nu röker nästan ingen och det fåtal som fortfarande gör det tycker jag ska få fortsätta med det utan en massa pekpinnar från kreti och pleti.

Jag vet att jag svävar ut i en del sidospår men läsaren måste förstå att det var länge sedan den här historien utspelade sig och medan du sitter och läser lite bakgrundsfakta om de olika miljöerna, människorna och annat intressant material så försöker jag komma på vad som hände på den där maskeraden. Är det någon som minns något jag glömt så är det bara att komplettera i kommentarsfältet. Vissa saker minns jag i och för sig som jag inte går in på eftersom det kan uppfattas som osedligt. Och det var osedligt i rent biblisk mening men jag har inte gjort något syndigt och säkert ingen av er heller så det finns ingen anledning att gå in på det.

Nåväl.

Sittningen var i form av knytkalas där alla tog med sig vad de ville äta – och dricka, korv med bröd som vickning är jag nära nog säker på att vi ordnat gemensamt. Helt säker är jag på att det spelades musik från scenen och vid den här tiden kan det bara ha varit banden Massa Watt och Mors Munkar som stod för underhållningen. Jag sjöng i Massa Watt, Cliffen lirade gitarr, Sudda bas, Mima keyboards (han hade bl a ett Sharma lesley som han schöpt av en kille från Schellefteå som hette Schtefan och som talade schå här) och Kotte på trummor. Vi hade även en kompgitarrist men jag minns inte vad han hette (kan ha varit Anders). I Mors Munkar trakterade Horna basen, Otto gitarren och Disco Micke trummorna. Så var det det där med den andra gitarristen igen, kan han ha hetat Magnus? Förresten, vem sjöng i Mors Munkar?

Maten uppäten, bord och stolar bortstädade, musik i jucken – klart för dans! Vi hade rätt skapliga musikmaskiner så det gick inte att skylla på dåligt tryck om man inte ville shejka. Förmodligen hade vi dessutom kopplat ihop Massa Watts och Mors Munkars aggregat och därigenom skapat en ordentlig domedagsmaskin på över 2500 watt som kunde höras ända bort till Tillberga om vi ville men det fanns ingen anledning till det eftersom vi hade en delegation från Tillberga på plats. Även två grabbar från Möklinta hade letat sig till festen på inbjudan av Suringarna. Mystiken tätnar, var ligger Möklinta och om platsen finns, hur ser människorna ut som kommer därifrån? Om du väntar en liten stund så ska jag ta fram lite fakta…

… Möklinta ligger i de djupa skogarna norr om Sala och jag undrar om inte Dan Viktor Andersson är från den trakten. Han är en alldeles utmärkt sång- och dansman som spelar något han kallar ”Västmanländsk Bluegrass”, ser helt normal ut och finns på Spotify (fast då heter han bara Dan Viktor, han tycker att Dan Andersson låter lite förmätet). Alldeles oavsett detta så spelade grabbarna från skogen en avgörande roll i den fortsatta händelseutvecklingen. Efteråt tänkte jag att vi nog kunde ha varit lite mer gästvänliga mot de långväga gästerna och jag undrar om inte Märta och Edmén höll sig borta en bra stund efter denna maskerad. Och det är fullt förståeligt så här i retroprospekt.

Hur det nu var med den saken…

Micke ”Dallas” Jansson var i fin form denna afton. Ledig från arbetet i sin stora gula ”Limonsin” som var den baklastare han körde till vardags. Fin form är kanske en inte alldeles korrekt beskrivning, det var något med balansen som inte stämde. Kanske en infektion i innerörat eller något han fått i sig via kosten. Riktigt säkra kan vi inte vara så här långt efteråt men hur som helst så återfanns han vid gott humör, dock lite blåslagen, längst ner i källartrappan efter vad som verkade ha varit ett fall, utropandes ett förvånat: ”Vart tog golvet vägen?!”. Nu kan man ju tycka det var illa nog att Dallas trillat nedför trappan men med all alkohol och testosteron som flödade i de unga männens blodomlopp denna kväll tog det inte lång stund innan en enig pöbel pekat ut grabbarna från Möklinta som skyldiga till Dallas predikament. Det rörde sig om en talibansk rättsskipning av klassisk modell och den träffade förmodligen uppåt väggarna fel. Varför skulle två utifrån kommande grabbar börja bråka med någon de inte kände och såvitt jag minns så anklagade inte heller Dallas någon. Slagsmålet som följde var däremot en riktig höjdare.

Som du redan listat ut var stämningen vid det här laget ganska hätsk. Salaiterna kände sig trängda av mobben som utdelade små tjyvnyp, en här och en där, men inga allvarligare grejor. Den inledande tuppfäktningen gick ut på att stressa grabbarna så att det till slut brast för en av dem och att han då gav någon av oss en rejäl snyting och därmed fick skylla sig själv om han åkte på smörj. Det blev romaren Hornatio Perius Berglundi, alias Caligula, som mottog den första smockan och fick således representera Hökåsens färger.

Det var inte ofta det blev slagsmål och ingen av oss var särskilt duktig på att slåss och det bidrog till att den efterföljande bataljen utvecklades till ett skådespel av sällan skådat slag. När jag tänker efter så var vi inte bara dåliga på att slåss – vi var totalt värdelösa. Otto och jag åkte på däng flera gånger men vi var ganska tjockhudade så det gjorde inte så mycket. En gång låg vi däckade på Rasthörnans golv efter en skärmytsling med några gentlemän vi mopsat upp oss mot, ett gäng som Jönsson än i denna dag insisterar på att vi sedan mötte i Hamburg under en tågluff, och dessutom blev goda vänner med! Jag minns inte ty det som sker i Hamburg stannar i Hamburg. (Eller är det Las Vegas jag tänker på?) Men varför var vi så kaxiga, vi vann ju aldrig några slag och vi blev ju inte direkt duktigare på att slåss heller. Om jag kunde begripa…

Enligt moderna kartor låg Folkets Hus i hörnet av Badelundavägen och Sjölanders väg och det kan nog stämma. Utmed Sjölanders väg var Folkets Hus-tomten avskild av ett högt Gunnebostängsel och hur det nu var så förflyttades hela tumultet ut på den snötäckta gräsmattan mellan huset och stängslet. Kom ihåg att Horna alltjämt är klädd i ofodrad sommartoga och att det var kallt. Och värre skulle det bli.

Ungefär samtidigt med Dallas störtdykning utför trappan tog bröderna Bohlströms mamma på sig vinterkappan för att gå ut med hunden. Åtminstone tror jag det var hon, kanske någon kan bekräfta det och samtidigt uppge namnet på modern. Namn och ras på hunden kan ju också vara trevligt att veta. Det var en ganska liten hund och tas vädret med i beräkningen så blev promenaden antagligen inte så lång, ungefär den tid det tog för slagskämparna att förflytta sig utomhus. Nej förresten, det bör ha tagit något längre tid för antagonisterna var redan i full färd med att halka omkring i snön brottandes och vilt fäktande med armar och ben då fru Bohlström anlände. Det var en syn för gudarna! En romare klädd i något som liknade ett tält och en clown med röd näsa av traditionell typ som pucklade på varandra som galningar flankerade av två åskådargrupper. En grupp som stod och skrattade så de kiknade och en grupp som stod tysta och såg förfärat på. Och så Bohlströmmarnas ömma moder stående i den kalla gatubelysningen på andra sidan stängslet ropandes med bärande stämma:

– Sluta! Sluta slåss pojkar! Slutaaa!!!

samtidigt som hon kastade snöbollar över stängslet för att ge ytterligare eftertryck åt sina krav och samtidigt kyla ner de ivriga gossarnas temperament. Hon var rätteligen uppbragd. Den skällande hunden gav ytterligare krydda åt anrättningen.

Nu kanske ni tänker: ”sa han inte att Horna var klädd i toga av sommarmodell och nu säger han att han hade något tältliknande på sig?”. Jag förstår att det är förvirrande men faktum är att båda beskrivningarna stämmer – vilket alla snart blev varse. I stridens hetta fick Möklintasonen tag i Hornas toga och ryckte till. Ordentligt. Med ett RITCH stod Hornkron i det närmaste naken endast iförd skor, en kalsong samt en ca 60 cm lång hemsnidad träkuk som fungerat som tältpinne. Senare kunde sakkunniga enas om att kuken var slöjdad i björk, komplett med ollon och testiklar. Men det har ni kanske redan listat ut.

Inom kort hade den tysta och förfärade gruppen anslutit sig till den skrattande gruppen som snart tystnade tvärt och hamnade i någon form av skrattpsykos. Vad damen på andra sidan staketet företog sig uppfattade jag inte ty jag tillhörde den paralyserade gruppen och var icke kontaktbar. Kombattanterna förlorade snart kampviljan. Åtminstone Horna som uppskattade ett gott skratt, även om han själv var föremålet för lustigheten, och på grund av intensiva skrattparoxysmer förlorade han snart förmågan till fortsatt handgemäng. Den andre ynglingen passade då på att lomma iväg som segrare på teknisk knock out tillsammans med sin kompis och Suringarna.

Under uppvisningen organiserades tydligen en telefonkedja för rätt vad det var dök föräldrar upp på festen, däribland min egen mor. Det lovades dyrt och heligt, vitt och brett och till höger och vänster att det inte fanns någon alkohol på festen och att slagsmålet berodde på ett gäng oborstade och objudna bikers från Lübeck som nu avlägsnat sig. De lät sig nöja med dessa besked och tänkte förmodligen i sina stilla sinnen: ”Om ändå ungfan kunde fylla 18!”. För visst är det skönt när barnen blir myndiga och det formella ansvaret upphör? Att man sen oroar sig ändå är ju en annan femma.

En sak har jag grunnat på genom åren, hur fan fick Horna träkuken av björk att sitta kvar under hela slagsmålet? Och inte bara sitta kvar, den stod ju för bövelen rakt ut! Och när jag tänker efter en gång till så undrar jag om det inte var denna fest som bannlyste oss från Folkets Hus i Hökåsen. Fy bubblan för Västtyska bikers.

Du var en god kamrat, Per Berglund, din vind känns tydligt. Frid över ditt minne.