månadsarkiv: juli 2013

Om hur Otto Jönsson miste sitt läppskägg

Det är för de flesta känt att Per Otto Jönsson alltid burit ansiktshår, på överläppen, på hakan eller i form av polisonger. Ja, inte som ung pojkspoling men väl efter det. Men detta ”alltid” är inte alldeles sant.

Det fanns en tid då sagde Jönsson ofrivilligt miste sin mustasch, och detta skedde för egen hand. Hur gick detta till, undrar den nyfikne? Hur kan en ung man tvingas bära hand på sitt eget läppskägg och därigenom tillskansa sig det föga smickrande tillnamnet Lenläpp? Ett försök att bringa ordning i detta spörsmål kan till en början synas trivialt men jag dristar mig till att uppmana till genomläsning och därefter en stunds eftertanke innan nedtecknade händelse bedöms vara trivial.

De sista löven låg på marken i väntan på att räfsas ihop och läggas på komposthögarna, i norrsluttningarna syntes fortfarande spår efter nattfrosten som en föraning om den kommande vintern… Men det gav vi fullkomligt fan i för vi var 15, kanske 16 år gamla och hade helt andra prioriteringar i livet än de vi har nu. November var det i alla fall och jag påmindes om historien då Anneli ”Märta” Myhrman fyllde år. Det gjorde hon även när denna historia utspelade sig, då hon indirekt blev vållande till Jönssons stora förtret.

Vi satt och häckade på fiket: Otto, undertecknad, Horna, Cliff, Mårten, Kotte, Sudda (han var lite förtjust i Märta – och vem var inte det), ja alla var där, utom Suringarna. Av någon anledning hängde inte Märta och Eva där särskilt ofta, varför vet jag inte. Kanske var det några grabbar från Möklinta eller en Factoryskiva som stal deras uppmärksamhet. Eller så var de och såg Saturday Night Fever för femtioelfte gången. Jag minns en gång då jag satt mellan dem i Tillberga Medborgarhus och såg filmen. De började gråta redan vid första scenen då man bara ser John Travoltas skor komma spatserande. Fantastiskt! Tur att det var 70-tal och det var begränsat med nakenscener i vanliga spelfilmer. Jag vet inte hur det hade gått om de fått se hans rumpa eller någon annan intimare del av hans lekamen. Det kan ha gått hur som helst.

Annelie fyller år, vi är på fiket och någon säger:

– Märta fyller år idag och undrar om vi har lust att komma hem till henne på fika.
– Orkar vi det, vi ska ju repa idag.
– Klart som fan vi ska, hon har kanske bakat.
– Kan hon inte komma hit med fikat då?

Konversationerna på fiket var inte som konversationerna mellan de aderton i Svenska Akademien men vi fick mycket sagt med få ord och en del konstiga läten:

– Öhh.
– Vaddå Öhh?
– Öhhh!
– Ok.

Så var jargongen.

Alla ville jättegärna födelsedagsfika hemma hos Märta men vi ville inte verka alltför angelägna över inbjudningen. Vi såg oss som rockers och det var ju inte så rock’n’roll att fika hemma hos någons föräldrar. Men de flesta av oss hade aldrig varit hemma hos Märta så vi var ju nyfikna på hur hon hade det, så visst skulle vi dit. Födelsedagspresent kom nog inte ens på tal, vi var ju som sagt rockers och själva kalaset har jag heller inte så jättetydliga minnen av så jag fyller igen luckorna med lite ljug.

Vi som är Facebookkompisar med Otto vet att han tycker om mat, i alla former och gärna hemlagat. Den som varit hemma hos honom och låtit sig trakteras av hans kokkonster har aldrig lämnat Hagaparkgatan hungrig eller på annat sätt missnöjd. Han är duktig i köket helt enkelt och när han skriver mmmmmmm i en statusuppdatering med en bild av en portion fläsklägg med rotmos på en blå tallrik så kan man vara ganska säker på att det smakade just mmmmmmm. Så var han även i sin ungdom och eftersom han också då var en stilig och artig man, med ett grant läppskägg, såg damerna till att han alltid hade välfyllda fat framför sig. Hemma hos Märta var det Märtas mamma som försåg honom med tårta, kakor, bullar, ja allt som kunde förväntas på ett ståndsmässigt födelsedagskalas. Han kände sig som fisken i vattnet ty han var svag för gräddtårta och gräddtårta fick han trycka i sig så han höll på att spricka.

Otto var lycklig den dagen. Han glittrade ikapp med den lågtstående höstsolens skälvande strålar i det regnvåta gräset och med de sista guldfärgade lövens luftburna dans ned mot sin slutliga vila på marken… Men det sket vi fullständigt i för vi skulle hem till Nygge och repa. Vi hade bråttom. Horna skulle hämta sin bas och stärkare som han transporterade tillsammans med sig själv på sin skateboard, Nygge skulle förmodligen hem och käka någon vegetabilie och Otto och jag, ja, vad skulle vi göra? Vi åt lite mer tårta och drack lite mer kaffe och sen lommade vi också iväg.

Ottos besvär började redan samma kväll i replokalen. Vi hade inte så många låtar att repa men de vi hade behövde vi repa desto mer för stundtals lät det ganska förskräckligt. Plötsligt slutar Jönsson spela och allt avstannar. Läbbigt. Han spelade lead guitar, vi hade bara en gitarrist, och han var således väldigt viktig för soundet.

– Vem fan är det som sitter och mökar, utbrister han. Det luktar ju fan apa här!
– Är du dum i huvudet, det luktar väl inget.
– Känner ni inte. Det luktar ju för fan skit, fortsatte han förtvivlat.
– Äh, håll käften! Nu lirar vi, säger Nygge och tar i för full hals: ”Come on baby wanna take a chance”.

Han satt bakom ett enormt trumset som han köpt av en domesticerad etnisk afrikan varifrån han kunde leverera ordentliga åskor. Men inte i denna låt, nu var han primärt sångare av Ola and The Janglers-låtar. Jag var den egentliga sångaren i bandet och jag vet inte varför Nygård sjöng på den här låten, det kanske hade att göra med rättvisa. Nej, det kan det inte ha varit, vi var inte särskilt rättvisa, fråga de gitarrister vi sparkade i parti och minut (inte Otto dock).

Nåväl, tillbaka till Ottos trauma. Till slut gav han upp. Han trodde vi andra konspirerade mot honom för att få honom ur gängorna och om så hade varit fallet så hade vi verkligen lyckats. Han var utom sig. Ynglingen som lämnade den Nygårdska gillestugan, under yviga gester muttrandes om att vi minsann var ett gäng idioter som kunde dra åt helvete, var förtvivlad. Det sista jag såg av honom den novemberkvällen var en hopsjunken ryggtavla i skenet från den kalla gatubelysningen utmed Larslundsvägen i riktning mot scoutstugan. Tro mig, Jönsson kunde bli sur men som de flesta hade han anständigheten att dra sig undan då detta skedde och förskonade på så vis sin omgivning från onödigt tjafs. Gissningsvis gör han så än idag för jag har inte sett honom sur särskilt ofta.

Metamorfos! Två, eller kanske tre, dagar senare gör en ny Jönsson entré på fiket och det tog en god stund innan vi förstod vad som hänt. Vi kände alla den där märkliga känslan som infinner sig då vi ser att något har hänt men kan inte sätta fingret på det. T ex om någon nära bekant har färgat håret så är det inte helt självklart att vi upptäcker det med en gång eller om samme bekant har amputerat bålen (det händer, jag såg det på en dokumentär på femman). Just den känslan var det, och det var just den känslan Horna slog hål på, till allmän förtjusning, då han utropade:

– Va fan har du gjort med mustaschen???!!!

Ja, djävlar. Han hade ju ingen mustasch, en sensation! Kön fram till honom för att känna på hans lena överläpp formerades och alla var begeistrade och enades snabbt om att detta måste manifesteras i ett nytt namn – ”Lenläpp”. Det var inte ovanligt att folk fick sina namn efter händelser som denna. Exempelvis fick Nygge under en period heta ”Skållat Ollon” efter en mopedtur på Rhodos utan vare sig solhatt eller solkräm. Jag tror det var Mima som kläckte det namnet. Efter en stund lugnade det hela dock ned sig och Jönsson kunde samla sin flock omkring sig, dricka lite kaffe, och under ordnade former berätta vad som inträffat.

Efter några helvetiska dagar i svår stank, en stank som bara han kände – ingen annan, var han på god väg att mista förståndet. Han hade känt sig som världens mest missförstådde människa, någon som begåvats med en tidigare okänd obskyr superkraft. Inte röntgensyn, superstyrka, flygförmåga eller någon annan användbar extrakraft, nej, han hade förärats förmågan att känna lukten av skit när ingen annan kände det. Inte en särskilt praktisk superkraft men icke desto mindre en superkraft. Hursomhelst så ville han inte ha den och efter mycken dividerande och vetenskaplig analys hade han kommit fram till vad som hänt och lokaliserat källan till stanken. Till sin stora sorg fann han källan till sitt elände i mustaschen! Bitarna föll på plats, ingen annan kände stanken eftersom ursprunget satt precis under näsan varifrån den spred sin toxiska gas rakt upp i hans känsliga luktsensorer.

Efter Märtas kalas var hans pröjsare impregnerade med vispgrädde och som alla vet surnar inte pastöriserad grädde – den ruttnar. Det var detta som hänt och han försökte rengöra sin rabatt med alla upptänkliga medel som mamma Hjördis hade i sina gömmor. Han var även nere i pappa Pelles verkstad och botaniserade bland kemikalierna, men inget hjälpte och han insåg slutligen att det återstod blott ett smärtsamt alternativ. Avlägsnande av läppskägg. Han hade aldrig rakat av sig snorbromsen förr, tanken hade inte ens föresvävat honom, men han hade förstått att den förmodligen skulle växa tillbaka. Men kunde han vara säker på det? Han stod inför ett livsavgörande beslut, ett liv i konstant stank eller ett liv utan mustasch.

Han valde det sistnämnda och det gick bra. 35 år har gått och mustaschen har lite gråa stänk men rapporteras må väl och vara tillfreds med den omvårdnad och ans den får. Och vi kan förmoda att den alltid får sig en rejäl tvagning efter inmundigande av gräddtårta, ty vikten av detta har Jönsson lärt sig – den hårda vägen.

Sensmoral att dela med sig av till dagens ynglingar:

Ska du bära borst kring din trut och av den njuta,
vårda den väl båd’ morgon och kväll
Om inte har du nu lärt dig hur det kan sluta,
med en odör i näsan, allt annat än säll